Rolf steg upp riktigt tidigt idag för att möta gryningen i det naturreservat vi besökte för några dagar sedan. Då glömdes storkameran hemma, och det var så vackra färger att fånga. Försökte ju med mobilen, men det är självklart inte samma sak. Nu på morgonen var färgerna annorlunda, men en halvtimme med bra ljus fick han innan dagern tog över.
Efter frukost tog jag Kasper på en 2 km cykeltur och sedan var det Lakrits tur. Jag stoppade västens ryggficka full med dummies och fickorna med bollar, visselpipan hängdes om halsen och så cyklade vi upp till en stubbåker en knapp km bort.
Jag började med att ta med mig Lakrits in i skogen bakom åkern för att lägga ut ett sök. Kanske en trettio meter upp i sluttningen började den rullstensås som går igen ideligen i hela trakten. Stenarna är stora och runda och helt överlupna med grönmossa. Det är med andra ord ganska svårt att ta sig fram där och det blir många skrevor att söka i, där vinden inte heller tar med sig doften av apporten.
Detta gjorde att jag gjorde sökområdet lite grundare än jag annars tänkt mig, men cirka sjuttio meter skog blev det i alla fall, sedan fyllde jag på med trettio—fyrtio meter stubbåker i fronten. Jag lade de attraktivaste apporterna längst i bakkant: två kaninbollar och en dummy med påknuten fågelvinge. Omedelbart bakom ett kullfallet träd lade jag en orange dummy plus ytterligare en i samma mittområde. Den sista, tvåfärgade, dummyn lade jag i stubbåkern.
Jag skickade Lakrits och han sprang direkt och plockade in en av de orange dummisarna. Nästa skick genererade den tvåfärgade i handen. Då kom Rolf farande i bilen, så vi pausade. Lakrits fick sitta kvar och vänta vid skickstället medan jag gick och pratade lite med Rolf. När jag kom tillbaka ett par mimnuter senare var han så taggad att det blev en lätt tjuvning när han skulle iväg. Jag lät det passera, ville inte dämpa honom i det här läget. Den andra orange dummien kom in och därmed fanns bara de tre bakersta apporterna kvar.
Det var inga problem att få ut honom till dessa heller. En gång fick jag skicka två gånger, men på det hela taget var han väldigt med på vad vi skulle göra. Höger kaninboll kom in först, sedan vänster. Dummyn med vingen var den sista som kom in. Jag är förvånad och väldigt nöjd med hur pass snabbt han återvände med dessa med tanke på hur knepig terrängen var.
Nästa övning var att göra dirigeringsfyrkanter på stubbåkern. Vi är ju fortfarande på nivån spårat och synligt, så Lakrits fick hänga med runt när jag lade en boll i varje hörn. Sedan skickade jag till till boll 2. Denna var lite väl nära sökrutan, men det störde honom inte nämnvärt. Boll 4 gick problemfritt. Vi bytte hörna till 4 och jag skickade på boll 3. Inga problem. När jag skulle skicka till bollen vid 1 stannade han däremot ungefär två tredjedelars väg bort (totalt avstånd kanske femtio meter). Jag provade kommandot Back, men han såg bara förvirrad ut. Jag insåg att han nog inte lagt märke till att det låg en boll där vi stått och skickat ifrån tidigare. Jag kallade tillbaka honom och gick ut med honom tio meter och skickade på nytt. Nu gick det bra och han hittade bollen.
Jag bytte ställe och gjorde en ny fyrkant, ungefär samma avstånd, men denna gång utnyttjade jag en kulle med en dunge som låg som en ö i stubbåkern med ett litet dike runt. Boll 1 lade jag i åkern strax utanför ön, sen sneddade vi över ön och lade boll 2 i snåren nära nästa ökant. Bollarna 3 och 4 lades långt ute i stubbåkern. Lite terrängbyre, alltså.
Vi ställde oss vid 1 och jag skickade till 2. Inga problem. Inte heller nästa skick till 4 var några problem. Vi bytte plats till 4 och jag skickade till 3. Hur fint som helst. Innan vi bytte plats lyfte jag denna gång på bollen som låg vid 1 för att påminna honom om denna, så nu innebar inte heller sista skicket till 1 något bekymmer. Däremot märktes det på farten att han började bli trött, så vi avslutade där.
I långsam fart rullade vi hemåt och sista provet uppstod på värdparets gårdsplan, där det stod några personer plus en lös schnauzer. Hunden fick snabbt ett koppel på sig när de såg att vi kom cyklandes. Lakrits var ju lös och min tanke var att det enklaste är att bara cykla på och vara himla uppmärksam på honom. Helt enkelt strunta i att vaa artig och heja på de som stod där. Lakrits blev väldigt intresserad av den andra hunden, men jag sade Rrrrr och Nej och använde cykeln som en sköld mellan dem. När vi var förbi sade jag Duktigt, kom! Och ökade takten något. Lakrits släppte tanken på hunden och hängde på mig istället. Hur duktig som helst!
På eftermiddagen åkte Rolf ut på längre cykeltur medan jag slappade ute i solen och bara njöt av dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar