A2-kullen tränar på Wij

Igår var det dags för A2-kullens andra höstträning på Wij. Den första missade vi då vi var på semester på Norrby Gård.
Anita hade förberett ett sök med sex olika fåglar (trut, kaja, kråka, and, fasan och kricka, om jag minns rätt). Men innan vi gav oss i kast med detta gick vi lite högre upp i skogen och körde ett litet lydnadspass, mestadels med lösa hundar. Vi cirklade runt varandra, gjorde inkallningar förbi de andra hundarna osv. Sånt vi ägnade oss åt medan de var valpar, men inte desto mindre nyttigt nu. Detta lilla pass gjorde att hundarna skärpte till sig (vi med, kanske?) och fick bättre fokus.
Anita sköt sedan ett skott efter utläggningen av viltet och vi drog oss ner till sökområdet. De passiva hundarna satt inom synhåll mot den arbetande hunden, på ett sådant avstånd de klarade av. Lakrits och jag började. Vi hade en (mycket) kraftig motvind att ta hänsyn till. Det var så mycket vind att dofterna mycket väl kunde snurrat runt i området och förvirra för hundarna. Men det visade sig inte vara några som helst problem för något av ekipagen. Lakrits tog in den ena efter den andra av fåglarna, lugnt och effektivt, och lämnade av snyggt i hand. Jag körde min fras ”det finns en till där ute” inför varje nytt skick plus att vi förflyttade oss lite i sidled för att få en bra vinkel till de kvarvarande apporterna. Det fanns ingen tvekan vid något skick ut, och han gick ut på djupet och hämtade in även den yttersta fågeln. Han jobbade helt enkelt kanonbra! Inte ens Anita hittade något att anmärka på, utan det var en fullpoängare. Jag är så himla nöjd med honom!
När Reko och Speja gjort sina sök gick vi tillbaka upp till lydnadsområdet. Denna gång skulle vi gå ett okopplat ekipage bakom skytten och två passiva, kopplade, ekipage där bakom och ta enkelmarkeringar. Vi körde samma tågordning så Lakrits och jag började. Skytten stannade och anvisade plats, och gick sedan vidare en bit, sköt ett skott och kastade en fågel så den hamnade dolt bakom en gran. Jag skickade Lakrits, som tyckte det var lätt som en plätt och strax kom in med pippin. Skytten kom tillbaka och jag lämnade över fågeln och vi gick vidare i samma procession. Nytt stoppställe, ett skott och en kastad enkelmarkering in bakom några smågranar. Inget problem här heller, mer än att denna fågel var lite kladdig och Lakrits därför hade lite svårare att lämna ifrån sig den. När vi gick tillbaka till utgångspunkten sköt Anita ett oprovocerat skott utan att det hände något. Vi promenerade vidare utan att ta notis om skottet. Inga problem här heller.
De båda andra ekipagen gjorde samma övning medan vi gick passiva. När alla tre ekipagen gjort övningen avslutade vi med ett likadant varv till med lösa hundar (tror jag), där vi ställde oss på linje medan Anita sköt från samma position som tidigare, men utan någon fallande fågel. Uppmärksam hund, men ingen reaktion på skotten och inget försök till knallande. Hur stadig som helst.
Mot slutet var Lakrits aningen gnällig (men inte särskilt högt eller särskilt mycket) och gjorde små glädjehopp ibland. Han är helt tyst och fokuserad när vi är passiva medan de andra arbetar, det är just mellan övningarna (när vi är ”lediga”) som det här kommer. Tror kanske att han behöver få lite utlopp för all lagrad energi efter att ha varit så fokuserad en längre stund, och tror det kommer att avta av sig själv när han blir lite äldre. Ska ändå hålla ett litet öga på det och försöka låta honom få utlopp på annat sätt, till exempel genom att gå och ta en kisspaus och få nosa en sväng mellan varven. Det blev inte mycket sådant nu.
Det kändes som en mycket bra avstämning inför de prov jag har dristat mig att anmäla till. Den senaste anmälan är 16 oktober på ett Working Test i Sorunda som hålls av flatklubben. Nu har vi tre anmälningar, vore väl sjutton om vi inte skulle komma med på något av dem.