Alla bilder är tagna av Rolf Sävström. Kopiering utan tillstånd är ej tillåten.
Idag var det så dags att testa viltsök igen. Tyvärr hade jag glömt att ta med de snitslar jag kom på när jag lagt mig igårkväll. De hade behövts. Bara att konstatera att det var alltför mycket annat som skulle med, och snitslarna glömdes bort.
Husse och Kasper var med. I Kaspers fall ett tag, på den första rekogniseringspromenaden, sen blev det bilen. I husses fall som markeringskastare och fotograf. Han använde en bajspåse för att slippa ta i de ”äckliga fåglarna”.
Vi började med ett par enkelmarkeringar med kråka. De togs in utan problem, i det första fallet rakt på, i det andra fallet tog han en liten runda innan han fick upp vittringen. Men han var inte runt och cirklade som sist. Skönt.
Kråkmarkeringen var enkel.
Hundar och husse gick till bilen medan jag lade ut viltet: en and, en kråka, en kanin, en trut, en kråka till och en korp. När jag var klar återkom husse med Lakrits. Jag fick in tre vilt per omgående: truten kom in först (och den trilskades Lakrits med sist, så det kändes mycket bra), en kråka (kråkan höll han i vingen och tappade kanske tio meter från mig, omtag och sedan fint in) och så anden.
Den stora truten var inget problem idag.
Lakrits får lukta lite extra på den fågel han ratade häromsistens.
Bra fokus vid inhämtningen av kråkan.
Greppet på anden är kanske inte optimalt, men in kommer den.
Sen var han långt ute och jag tyckte han hade något i munnen så jag visslade inkallning. Då kom han in med den bajspåse husse haft om handen när han kastat markeringar och som han sedan hade tappat i skogen. Häpp! Duktig hund som ser till att vi inte skräpar ner i naturen ...
Därefter gick han tomt, kom in igen, jag låtsades som ingenting och bara spanade ut i skogen, han försvann igen men återkom på nytt utan byte. Då kopplade jag upp honom och lämnade hos husse för att gå ut en runda själv och se exakt var de kvarvarande djuren låg.
Nu blev det uppenbart hur dumt det var att jag hade glömt snitslarna. Jag hittade kråkan rätt snabbt, letade sen länge innan jag hittade kaninen. Korpen hittade jag överhuvud taget inte. Hur kan man tappa bort en stor korp på en begränsad yta i skogen?
Nåväl, jag skickade Lakrits åt kråkhållet. Han sprang kanske fem meter förbi men fortsatte i en vid båge bortåt vänster, längre åt sidan än jag hade rekat nu. Strax kom han tillbaka med korpen! Jag hade lagt den längre åt sidan än jag var medveten om. Duktig hund.
Korpen hämtas in.
Sedan tänkte jag dirigera honom till kråkan, som låg ganska nära, men han ville inte riktigt rikta in sig åt rätt håll. Då struntade jag i det och bytte plats och skickade mot kaninen istället. Och se där kom den in.
Kaninen ser ut att klappa Lakrits på huvudet.
Härlig stilstudie.
Inga problem med avlämningen.
Bytte plats igen och ställde mig lite rakare mot kråkan än sist, och nu stod han uppmärksam på min dirigeringshand. Jag blåste stopp, men han hamnade lite för långt ut, och tog sedan inte min Höger-signal. Istället vimsade han iväg åt vänster (f.d. korphållet) och jag blåste inkallning och stopp på nytt. Nu hamnade han tillräckligt nära kråkan för att jag skulle kunna blåsa ett närsök med låg hand när han tittade på mig. Den signalen tog han fint. Några sekunder senare hade han plockat upp kråkan och kom därmed in med sista apporten.
Sista kråkan kommer in med lite extra garnityr.
Lite missar, alltså, men de flesta var allt mina: glömda snitslar, bristande dirigeringskunskaper ännu osv. Att han gick tom där i mitten av söket har jag ingen riktig förklaring till, mer än möjligen att jag visade att jag själv blev osäker på var viltet fanns. Men likadant är det ju på ett riktigt prov, eller för den delen när vi tränar för Anita, så det ska ju inte behöva betyda nåt. Vi har tränat tillräckligt många gånger utan att jag har vetat var viltet ligger för att detta inte ska behöva vara något problem. Jaja...
Han kom iallafall in med alla till sist och vad jag kunde se stod han inte och ratade några fynd för att istället springa vidare.
Till sist gick vi ner till lilla dammen för att testa av vattenapportering av trut. Det har vi aldrig provat tidigare. Jag tog med både truten och anden ner dit. Nu fick husse kasta igen medan jag skickade Lakrits en bit uppifrån stranden. Det var inte något jätteavstånd, men några simtag krävdes för att få in fågeln, plus att det var lite vass där i kanten som kunde strula till det hela.
Husse kastade truten lite från sidan en bit bort och Lakrits tog en båge mot honom när han skulle hämta fågeln istället för att simma raka vägen. Sen kom han däremot rakt in med den i ett bra grepp. Tyvärr släppte han den och skakade sig någon meter framför mig. Jag sade då till honom att ta upp den igen och lämna av i hand, varpå han gjorde det.
Ut till truten efter att ha svängt om vid Rolf.
In kommer truten i bra grepp.
Han börjar skaka sig tidigt. Jag sträcker fram händerna, för jag ser att han kommer att släppa ...
... och det gör han ju också.
Jag bad nu husse att kasta anden istället. Den hamnade på ungefär samma ställe och Lakrits tog samma sväng runt för att ta sig ut till fågeln. Det var fortfarande i vattnet, men inte raka vägen, alltså. Denna gång lämnade han däremot av i hand, om än med viss nöd.
Anden på ingång.
Otroligt vacker spegling i vattnet.
Full fart upp på land med anden.
Lämnar av i hand, även om matte fick sträcka sig en aning.
Jag bad husse om ytterligare ett trutkast. Denna gång skickade jag honom på en dirigering istället och han gick då rakare. Tyvärr fick han bara tag i ena vingen, och tappade greppet när han var halvvägs in. Ett nytt grepp, fortfarande i vingen, men bättre denna gång, och så kom den ända in till mig. Jag backade lite för säkerhets skull och fick den i handen före skakning. Jättebra! Nu känner jag mig rätt säker på att kommer det en trutvattenapport på provet så har han goda chanser att greja den.
Tjoho, ut igen!
Den här gången är greppet lite sämre.
Detaljstudie.
Attans, vad stor den var den här gången!
Lämnar ändå fint till matte.
Med den fina avlämningen lät vi oss nöja.
Nu pausar vi med viltsök till på måndag, då det är träning på Wij igen.
