Åkte till en ny liten skog här i trakten och drog ett ganska enkelt U-format spår. Två vanliga vinklar, det var allt. Det är ganska blåsigt ute, dock inte fullt så mycket inne i skogen. Vindriktningen var västlig, det vill säga från bottnen i U:et.
För första gången drog jag sedan störningsklöven (vildsvinet) direkt. Jag hade markerat ut lämpliga passageställen, fyra stycken. Tidigare har jag alltid dragit störningsklöven omedelbart före spårningen, men nu vill jag se om denna förändring gör att det blir lite enklare för honom att välja rätt spår. Man vet ju aldrig när i tiden vilt passerar över ens spår, och på detta sätt hinner mina egna dofter lägga sig lite i skogen innan det är dags.
Ska bli mycket intressant det hela, nu är det ju närmare ett halvår sen han spårade.
På söndag ska vi ha avslutning i viltspårkursen, och det kan ju vara kul att ha spårat någon gång själv dessförinnan.
Spårningsresultatet:
Vi gick spåret ca 4,5 timmar efter läggning. Tyckte det räckte efter ett halvårs uppehåll.
Innan vi ens hade börjat, medan jag höll på att lägga ut spårlinan så den inte skulle sno ihop sig, kom det förbi en kille med en svart hund. Han hejade och passerade på 3–4 meters avstånd. Hans hund började skälla på Kasper, och, tyckte jag att jag anade i ögonvrån där jag stod med ryggen till, började dra mot Kasper. Men Kasper satt blick still! Detta är högst olika Kasper som i vanliga fall högst gärna vill hälsa på andra hundar, så jag kan bara tolka det som att nu satt han och väntade på att få börja arbeta. Även en liten odåga växer tydligen till sig!
Spårstart: klockrent åt rätt håll
Vildsvinsstörning 1: passerade klockrent
Vildsvinsstörning 2: passerade klockrent
Högervinkel 1: här fick han problem, ville först gå vänster, sedan rakt fram. Det kan möjligen ha varit killen med hunden som passerat förbi nära här, men det är ju ingen ursäkt...
Högervinkel 2: här hade han också problem. Ville gå rakt fram.
Vildsvinsstörning 3: här ville han vika av både åt vänster och höger (jag hade passerat från vänster åt höger)
Vildsvinsstörning 4: passerade klockrent
Spårslut: här rundade han på utsidan av spårslutet i en halvcirkel och ville fortsätta framåt. Jag stoppade honom och väntade. Då tog han ett par steg tillbaka och när jag så släppte efter på linan eftersom det var rätt böjde han sig plötsligt ner och började gnaga – på en helt annan klöv! Detta var ingen klöv någon människa knutit fast i en buske, utan vad som en gång varit ett helt ben, fast det nu var avgnagt till mer än hälften. ”Bravo, vad duktig du är!” fick jag ur mig lite häpet, medan min blick irrade tillbaka till snitslarna som avslöjade var spårslutet fanns. Jodå, min klöv låg där så fint fastknuten i en krypen. Jag knöt loss den och visade Kasper att även matte hittat en skank. ”Duktig matte”, tror jag han tänkte. ”Det brukar ju vara jag som hittar dom där.”
Summa summarum: jag tycker det gick bättre än i höstas. Undantaget vinklarna då, men det kanske man kan tolka som spårovana? Jag tror jag ska lägga nåt utan störningar, och kanske med kortare liggtid, och bara se hur han spårar sånt, få honom att komma igång igen. Typ anlagsklass.
Nu hemkomna igen hittade jag årets första fästing krypande på honom. Undrar om jag verkligen vill ha på nåt medel på honom i år, när vi ska ha lillvalp här hemma. Tror jag avvaktar ett tag iallafall och okulärbesiktigar så noggrant jag kan istället. Fast jag minns att viltspårdomare Leif hade nåt hemmamedel han rekommenderade. Om jag bara kunde komma ihåg vad det bestod av... Skrev jag upp det, månne?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar