Rådjur och agilitytävling

I fredags träffade vi Enzo. Det var inte så mycket tillsammanslek som tidigare, utan mer bredvidlek. Tror det mest var Enzo som inte ville leka (Anna, rätta mig om jag har fel), vilket medförde att Kasper sprang sina vanliga ensamronder, lite väl långt bort från mig ibland. Han kom för det allra mesta på inkallning och vi traskade ut på en alldeles övervuxen äng där hundarna skuttade sig trötta, och vi människor kunde haft nytta av en machete.
På tillbakavägen hoppar Kasper över ett dike och går och snoozar. Jag ropar, men snart syns han inte på andra sidan av vass och sly. Hade tyvärr missat att ta med visselpipan, annars hade jag nog fått in honom där, för då var det vanlig snoozning fortfarande.
Men rätt var det var måste han fått vittring på ett rådjur och försvann utan att vi kunde se åt vilket håll. En bra stund senare syns ett rådjur som skuttar parallellt med Roslagsbanan norrut. Några sekunder syns något litet vitt som skuttar efter i samma riktning. Kan inte gärna ha varit något annat än Kasper. Han är iallafall synnerligen misstänkt.
Anna går åt vänster, över järnvägen, hem och hämtar cykeln och stoppar undan Enzo för att kunna genskjuta illbattingen om han hoppat över spåret.
Jag går tillbaka och över den enda spång som finns över diket och sneddar över det stora öppna fältet mot den platse där vi sett djuren. Väl framme visar det sig gå en jordvall parallellt med järvägen, det var nog den de sprang på, det var därför de syntes så väl. Jag klättrar upp och spanar. Rätt var det är ser jag något vitt söder om mig som springer lite halvfort, rätt nära den plats där Anna och jag skiljdes åt. Jag ropar, men han hör mig inte. Jag vänder och går tillbaka mot spången. Försökte gena lite för mycket, spärrades av ett annat dike som jag fick runda för att komma tillbaka. Nästan vid spången kommer plötsligt Kasper kutande – från nordost. Sist jag såg honom var närmast sydväst, så han måste ha sprungit runt samma väg som vi gick på ditvägen. Nu kom han från det håll där han sett oss senast, innan han vek av över diket.
Bra lokalsinne har han, det är väl det bästa man kan säga om den här situationen. Jag kopplar upp och ringer Anna som cyklar och möter oss.
Jag blir så trött, tycker vi har tränat inkallning och att hålla kontakt med matte en masse. Men här träder väl instinkten in och vettet ut, ända tills han vaknar till sans igen och minns att han har en matte att återvända till. Supersuck.

Idag roade jag mig utan hund istället. Det var agilitytävling på VaBK och jag var funktionär. Jag blev skrivare, vilket var en rolig uppgift. Ett par mindre incidenter inträffade, som att hjulen på A-hindret gick sönder när vi skulle rulla tillbaka det efter agilityklassen, men inget vi inte redde ut. Husse kom bort en stund och fotade lite, så det kanske kommer några bilder vad det lider.
Såg ett par bekanta där, bl.a. Rutan som skulle ställas ut och Ingegerd, min biträdande agilitylärare från i våras, som tävlade sin wheatie. Där fanns en dsg, Maya, som tävlade både agility och hopp. Snabb som sjutton, men med ett par retliga fel om jag minns rätt. Det var iallafall en lyckad dag och de blyertsgrå molnen hade den goda smaken att cirkla runt flygfältet istället för över det. Den imponerande DC3:an som landade strax innan jag åkte hem fullbordade nöjet, den är alltid lika kul att se.