Tack och lov repade sig Alpha efter lite omsorger hos veterinär Jerker. Det visade sig efter en del provtagning och efterforskning hos leverantören att hon med största sannolikhet reagerat på ett läkemedel hon började ta för sex dagar sedan. Leverantören medgav att det fanns en ytterst sällsynt biverkning som kunde yttra sig så här.
Puh.
Nu får hon gå utan den medicinen och förhoppningsvis kryar hon på sig rätt snabbt. Så skönt att höra!
Vi har för övrigt hämtat nya bilen, och tog ut båda hundarna för en introduktion i att hoppa upp i bakluckan. Eftersom jag sedan morgonens bravader insåg att Lakrits skulle bli en tuff nöt att knäcka beväpnade jag mig med en trefaldig strategi: mig själv, Kasper och baconost.
Jag hoppade in i bakluckan medan husse stod med hundarna utanför. Sedan började jag med att kalla upp Kasper med baconosten i högsta hugg. Tjoff, så var han inne i bilen och njöt av den härliga belöningen. Sedan kallade jag på Lakrits, och han gjorde ett antal hoppförsök med vägran först innan han så småningom tog steget att våga hoppa. Han insåg väl att storebror skulle hinna äta upp all baconost annars.
Bägge hundarna fick mumsa rätt mycket ost, sedan fick de hoppa ur och in i bilen igen ett par gånger till, fortfarande med mig i bakluckan. När det flöt fint utan tvekan hoppade jag ur bilen och kommenderade upp dem igen. Fortfarande ingen tvekan, och massor av baconost till belöning. Nu tror jag att problemet är borta, åtminstone tills det kommit en hundbur där som gör att det kanske blir konstigt och farligt igen. Men det får vi ta då.
Visar inlägg med etikett veterinär. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett veterinär. Visa alla inlägg
torsdag 5 maj 2011
Abrupt slut i Isskogen
Idag skulle jag träffa Annika med hennes tre hundar för lite apporteringsträning. Hon hämtade mig och Lakrits vid halv tio och efter viss möda fick jag in Lakrits i hennes bil. Jag provade först höger baksäte, men där ville han inte vara. Annika föreslog att om Alpha får vara där så kanske Lakrits vill hoppa in till Tindra och Cheysie. Nähä, det ville han inte. Inte ens när Tindra hoppade ut och bara lilla Cheysievalpen var kvar därinne ville han upp där. Det slutade med att jag satte mig i höger framsäte med ena benet i och motvilligt kämpade in Lakrits, varpå jag med stor möda klämde in andra benet och skyndade mig att slå igen dörren innan något åkte ut igen.
I skogen fick alla hundar springa lösa ett tag och framme vid sjön började Annika med att lägga ut ett sök. Hon lånade en del av mina dummisar, bl.a. tvåkilosapporten, och tog några av sina egna roliga – fasanapporten och några kanindummisar – lite längre fram. Jag väntade med Lakrits i startänden och han tittade sedan mycket intresserat på när först Cheysie fick hämta in fyra dummisar och sedan Tindra hämtade nio. Cheysie valde först de givna: fasanen och en kanin, men sen kom hon infarandes med stora tvåkilon som Annika lagt ganska långt ut. Lilla duktiga tjejen! Alpha satt och ville gärna vara med och arbeta, men eftersom hon har lite problem med sina tassar fick hon vara i stillhet.
Vi fortsatte lite till och så fick Lakrits plocka in tre markeringar: först tvåkilosdummin, som han tog med snyggt grepp mitt på och utan att tveka sprang in direkt med, sen vår nya fasandummy (den ville han bra gärna ha behållit, men han lämnade ändå över den skapligt) och till sist en av Annikas kanindummies. Fasanen hamnade i några grenar när Annika kastade så det blev ingen duns, men jag chansade och lät honom springa ändå på det svaga prasslet. Inga problem, den hunden är som en levande radar!
Nästa övning var att jag skulle kasta några markeringar till Cheysie och Tindra. Tindra och Alpha fick sitta invid den lilla stuga som finns vid sjökanten medan jag tog Lakrits med mig och gömde en fickdummy, smetade lite vittring av en kanindummy runt omkring och sedan kastade en halvstor dummy medan Cheysie fick titta på. Jag plockade bort och Cheysie fick kuta ut. Men nähäpp, hon stannade inte alls vid stället utan vek av brant åt höger och försvann i såt stort yvigt sök. Annia blåste inkallning ett par gånger och hon var precis på väg in, när hon råkade springa över stället igen, hejdade sig och damp ner med nosen. Där var den ju! In med den till matte.
Vi var precis på väg att göra om samma övning igen när Annika hojtar till. Vänta, det är nåt med Alpha!
Jag tittade bort mot stugan. Alpha stod och kämpade med bakbenen, som vek sig under henne. Hon kunde helt plötsligt inte gå! Hon darrade och lade sig ned. När Annika pratade med henne slickade hon sig om munnen med tungan och viftade med svansen, så där blidkande. Matte, jag vill gärna, men jag kan inte! Hennes kroppspråk var mycket tydligt. Vi avbröt givetvis all träning. Annika ringde veterinären som tyckte hon skulle komma in genast.
Övriga hundar fick gå lösa och så hjälptes vi åt att bära Alpha utmed den rotfyllda och bitvis sanka stigen. Ute vid den något större grusvägen hittade vi en man med en rottweiler. När vi berättade sade han att man kan köra in bil genom bommen dagtid fram till tre. Vi bestämde då att jag skulle gå och hämta hennes bil medan hon stannade med sina hundar hos mannen.
Lakrits och jag skyndade bort till bilen vid Gillingebanan. Väl där ville han ju inte hoppa in i den främmande bilen. Men nu var det inte rätt tillfälle att dalta med honom, så jag tog kopplet om halsen och min halsduk under magen och hystade in honom i höger framsäte. Det gick bra att ta sig fram till sjön via grusvägarna, även om det var rätt knepigt på ett ställe. Vi tog Alpha i höger baksäte och resten av hundarna bak, och så knölade jag in mig bredvid Lakrits. Annika släppte av mig hemma och de fortsatte till veterinären i Vallentuna. Nu håller jag alla tummar och tassar att det inte är något riktigt allvarligt med Alpha.
I skogen fick alla hundar springa lösa ett tag och framme vid sjön började Annika med att lägga ut ett sök. Hon lånade en del av mina dummisar, bl.a. tvåkilosapporten, och tog några av sina egna roliga – fasanapporten och några kanindummisar – lite längre fram. Jag väntade med Lakrits i startänden och han tittade sedan mycket intresserat på när först Cheysie fick hämta in fyra dummisar och sedan Tindra hämtade nio. Cheysie valde först de givna: fasanen och en kanin, men sen kom hon infarandes med stora tvåkilon som Annika lagt ganska långt ut. Lilla duktiga tjejen! Alpha satt och ville gärna vara med och arbeta, men eftersom hon har lite problem med sina tassar fick hon vara i stillhet.
Vi fortsatte lite till och så fick Lakrits plocka in tre markeringar: först tvåkilosdummin, som han tog med snyggt grepp mitt på och utan att tveka sprang in direkt med, sen vår nya fasandummy (den ville han bra gärna ha behållit, men han lämnade ändå över den skapligt) och till sist en av Annikas kanindummies. Fasanen hamnade i några grenar när Annika kastade så det blev ingen duns, men jag chansade och lät honom springa ändå på det svaga prasslet. Inga problem, den hunden är som en levande radar!
Nästa övning var att jag skulle kasta några markeringar till Cheysie och Tindra. Tindra och Alpha fick sitta invid den lilla stuga som finns vid sjökanten medan jag tog Lakrits med mig och gömde en fickdummy, smetade lite vittring av en kanindummy runt omkring och sedan kastade en halvstor dummy medan Cheysie fick titta på. Jag plockade bort och Cheysie fick kuta ut. Men nähäpp, hon stannade inte alls vid stället utan vek av brant åt höger och försvann i såt stort yvigt sök. Annia blåste inkallning ett par gånger och hon var precis på väg in, när hon råkade springa över stället igen, hejdade sig och damp ner med nosen. Där var den ju! In med den till matte.
Vi var precis på väg att göra om samma övning igen när Annika hojtar till. Vänta, det är nåt med Alpha!
Jag tittade bort mot stugan. Alpha stod och kämpade med bakbenen, som vek sig under henne. Hon kunde helt plötsligt inte gå! Hon darrade och lade sig ned. När Annika pratade med henne slickade hon sig om munnen med tungan och viftade med svansen, så där blidkande. Matte, jag vill gärna, men jag kan inte! Hennes kroppspråk var mycket tydligt. Vi avbröt givetvis all träning. Annika ringde veterinären som tyckte hon skulle komma in genast.
Övriga hundar fick gå lösa och så hjälptes vi åt att bära Alpha utmed den rotfyllda och bitvis sanka stigen. Ute vid den något större grusvägen hittade vi en man med en rottweiler. När vi berättade sade han att man kan köra in bil genom bommen dagtid fram till tre. Vi bestämde då att jag skulle gå och hämta hennes bil medan hon stannade med sina hundar hos mannen.
Lakrits och jag skyndade bort till bilen vid Gillingebanan. Väl där ville han ju inte hoppa in i den främmande bilen. Men nu var det inte rätt tillfälle att dalta med honom, så jag tog kopplet om halsen och min halsduk under magen och hystade in honom i höger framsäte. Det gick bra att ta sig fram till sjön via grusvägarna, även om det var rätt knepigt på ett ställe. Vi tog Alpha i höger baksäte och resten av hundarna bak, och så knölade jag in mig bredvid Lakrits. Annika släppte av mig hemma och de fortsatte till veterinären i Vallentuna. Nu håller jag alla tummar och tassar att det inte är något riktigt allvarligt med Alpha.
onsdag 6 april 2011
Hundpass till Lakrits!
Hurra! Nu har Lakrits ett hundpass. Igår var jag och hämtade det. Jag passade på att ha med mig honom för hans ett-årsspruta, så är den gjord ett par veckor för tidigt. Helt okej enligt veterinären. Jag vägde honom också: 29,8 kg. Han har gått ner nåt halvkilo, alltså. Det tycker jag är bra, han började nästan bli aningen för rund.
Kaspers hundpass är nu också uppdaterat med giltiga stämplar och både veterinären och jag muttrade igår om hur surt det är att ha missat det viktiga sista-förbrukningsdatumet på rabiesstämpeln. Jag passade på att prata lite om Kasper och hans pankreatit. Jesper tyckte att eftersom han varit bra nu så pass länge och Kasper gått ner i vikt till 8,4 kg när jag vägde honom vid förra besöket kunde jag börja ge mat med lite mer fett nu ibland. Men införa det försiktigt, och med måtta. Jag ska hela tiden vara vaksam på förändringar hos Kasper, så att vi inte får problem igen. Han sade att det var okej att använda lite godare godis till träning, bara det inte var alltför fetthaltigt. Skönt, det ger lite större belöningsflexibilitet.
Jag måste ju berätta hur Lakrits betedde sig inne hos veterinären också. Till skillnad från Kasper tycker han att de är hans bästa polare (precis som de flesta människor här i världen), så när Lakrits hoppat upp på britsen ville han ju gärna välta veterinär Jesper i all sin vänlighet. Veterinären tyckte inte det gjorde något utan passade på att undersöka hans lymfa medan Lakrits hjälpte Jesper att göra rent ena örat. Veterinärens öra, alltså. Even Steven, med andra ord.
Sedan började det bli dags för själva sprutan och jag tänkte att nu måste vi få ordning på den överglada jycken. Jag tog fram ett kex och lade på britsen och sade Vänta.
Oj, jösses så veterinären skrattade! Han tyckte Lakrits var en riktig cirkushund. Och det var han väl också, på sitt sätt. Från en översvallande glad och sprattlande retriever blev han på ett ögonblick en absolut stillastående stenstod. Förlåt: hund. Där skulle man egentligen ha klickat för det suveräna ställandet, men jag misstänker att jag inte kan åka tillbaka till Jesper och fråga om vi får träna ställande hos honom en stund.
– Fanns det verkligen en av-knapp på honom, sade veterinären och torkade tårarna. Det där skulle aldrig mina hundar ha klarat.
Kaspers hundpass är nu också uppdaterat med giltiga stämplar och både veterinären och jag muttrade igår om hur surt det är att ha missat det viktiga sista-förbrukningsdatumet på rabiesstämpeln. Jag passade på att prata lite om Kasper och hans pankreatit. Jesper tyckte att eftersom han varit bra nu så pass länge och Kasper gått ner i vikt till 8,4 kg när jag vägde honom vid förra besöket kunde jag börja ge mat med lite mer fett nu ibland. Men införa det försiktigt, och med måtta. Jag ska hela tiden vara vaksam på förändringar hos Kasper, så att vi inte får problem igen. Han sade att det var okej att använda lite godare godis till träning, bara det inte var alltför fetthaltigt. Skönt, det ger lite större belöningsflexibilitet.
Jag måste ju berätta hur Lakrits betedde sig inne hos veterinären också. Till skillnad från Kasper tycker han att de är hans bästa polare (precis som de flesta människor här i världen), så när Lakrits hoppat upp på britsen ville han ju gärna välta veterinär Jesper i all sin vänlighet. Veterinären tyckte inte det gjorde något utan passade på att undersöka hans lymfa medan Lakrits hjälpte Jesper att göra rent ena örat. Veterinärens öra, alltså. Even Steven, med andra ord.
Sedan började det bli dags för själva sprutan och jag tänkte att nu måste vi få ordning på den överglada jycken. Jag tog fram ett kex och lade på britsen och sade Vänta.
Oj, jösses så veterinären skrattade! Han tyckte Lakrits var en riktig cirkushund. Och det var han väl också, på sitt sätt. Från en översvallande glad och sprattlande retriever blev han på ett ögonblick en absolut stillastående stenstod. Förlåt: hund. Där skulle man egentligen ha klickat för det suveräna ställandet, men jag misstänker att jag inte kan åka tillbaka till Jesper och fråga om vi får träna ställande hos honom en stund.
– Fanns det verkligen en av-knapp på honom, sade veterinären och torkade tårarna. Det där skulle aldrig mina hundar ha klarat.
tisdag 14 december 2010
Kasper har pankreatit
Veterinären ringde och berättade att provsvaret visar att Kasper har pankreatit. Ett värde under 200 är normalt, i intervallet 200-400 kan det vara normalt, över 400 är sjukdom. Kasper hade 859, så det finns väl ingen tvekan.
Detta innebär lågfettkost i framtiden. Till att börja med rekommenderade han Hills ID, senare kan jag kika på vad det finns för alternativ. Fodret ska innehålla lägre fetthalt än 10 % i vilket fall.
Känner ni till sådana bra foder, så hör gärna av er. Jag frågade så klart om färskfoder, men där var han osäker och menade att oftast är de mer fettrika. Jag får helt enkelt googla mig fram.
Detta innebär lågfettkost i framtiden. Till att börja med rekommenderade han Hills ID, senare kan jag kika på vad det finns för alternativ. Fodret ska innehålla lägre fetthalt än 10 % i vilket fall.
Känner ni till sådana bra foder, så hör gärna av er. Jag frågade så klart om färskfoder, men där var han osäker och menade att oftast är de mer fettrika. Jag får helt enkelt googla mig fram.
fredag 10 december 2010
Från hund till dromedar
Kasper och jag har fått värsta genomgången hos veterinären.
Han var verkligen bra med honom och vet att Kasper inte gillar de grönklädda. Med munkorg på avklarades iallafall både en allmän undersökning, rektalisering, röntgen, tre rör med blodprov, tre nålar varav en var med droppvätska som sprutades in under nackskinnet. Det var en liten dromedar jag åkte hem med två timmar senare.
Jag var med inne och röntgade. Inte alldeles enkelt att få en hund att ligga utsträckt och fin på bordet, kan tänka mig hur knepigt det skulle vara med en större hund.
Ett av blodproven har skickats till veterinärlabb. Det diagnosen just nu står och väger mellan är colit eller pancreatit. Vi får hoppas på det förstnämnda.
Jag har hämtat ut antibiotika, Flagyl, som han ska äta två gånger om dagen i tio dagar. Vidare ska han få ris och vit fisk att äta de närmaste dagarna tills vi får provsvaren tillbaka. Annars ville veterinären sätta honom på Specific (se colit-länken), men jag tyckte att jag kör gärna ris och fisk några dagar först medan vi reder ut det här.
Nu har han gått och lagt sig nere i källaren och Lakrits verkar förstå att man inte får busa med honom. Låt oss hoppas att vi slipper Albano i helgen ...
Han var verkligen bra med honom och vet att Kasper inte gillar de grönklädda. Med munkorg på avklarades iallafall både en allmän undersökning, rektalisering, röntgen, tre rör med blodprov, tre nålar varav en var med droppvätska som sprutades in under nackskinnet. Det var en liten dromedar jag åkte hem med två timmar senare.
Jag var med inne och röntgade. Inte alldeles enkelt att få en hund att ligga utsträckt och fin på bordet, kan tänka mig hur knepigt det skulle vara med en större hund.
Ett av blodproven har skickats till veterinärlabb. Det diagnosen just nu står och väger mellan är colit eller pancreatit. Vi får hoppas på det förstnämnda.
Jag har hämtat ut antibiotika, Flagyl, som han ska äta två gånger om dagen i tio dagar. Vidare ska han få ris och vit fisk att äta de närmaste dagarna tills vi får provsvaren tillbaka. Annars ville veterinären sätta honom på Specific (se colit-länken), men jag tyckte att jag kör gärna ris och fisk några dagar först medan vi reder ut det här.
Nu har han gått och lagt sig nere i källaren och Lakrits verkar förstå att man inte får busa med honom. Låt oss hoppas att vi slipper Albano i helgen ...
Kasper ratar grädden
I flera dagar har Kasper haft det lite besvärligt att bajsa: krystat, bytt ställe, krystat, bytt ställe. Så har det kommit lite till slut, men inget man blir direkt imponerad av.
Ett par nätter har han väckt oss och behövt gå ut på natten. Det hör verkligen inte till vanligheterna.
Så igår kväll spydde han på den enda mattan vi har kvar på golven. I morse hann jag inte se om han åt upp all sin mat, men bara det att Lakrits kastade sig ivrigt över Kaspers matskål får mig att misstänka att så inte är fallet.
Nu på förmiddagen ville han inte gå ut på promenad med husse, inte leka med boll med mig, inte äta varken hård godisbit, ostbit eller ens slicka grädde från mitt pekfinger.
Nu spydde han rödblandad galla. Inte bra.
Jag ringde veterinären och vi ska dit 13.40 för att kolla upp honom. Nu behöver vi lite tumhållande för att det inte är något allvarligt.
Ett par nätter har han väckt oss och behövt gå ut på natten. Det hör verkligen inte till vanligheterna.
Så igår kväll spydde han på den enda mattan vi har kvar på golven. I morse hann jag inte se om han åt upp all sin mat, men bara det att Lakrits kastade sig ivrigt över Kaspers matskål får mig att misstänka att så inte är fallet.
Nu på förmiddagen ville han inte gå ut på promenad med husse, inte leka med boll med mig, inte äta varken hård godisbit, ostbit eller ens slicka grädde från mitt pekfinger.
Nu spydde han rödblandad galla. Inte bra.
Jag ringde veterinären och vi ska dit 13.40 för att kolla upp honom. Nu behöver vi lite tumhållande för att det inte är något allvarligt.
måndag 15 november 2010
Groggy doggy
Idag var det dags för rabiesspruta nummer två på Lakrits. Dessutom skulle man ta sig en närmare titt på tänderna. Sist stack en tand ut lite mycket och en annan, en canistand, vinklade in så den gick rakt upp i gommen. Det sista kan ge allvarliga problem med fistelgångar framöver.
Lakrits var överlycklig över att få träffa en ny veterinär, en kille som själv hade en golden och därmed kände till begreppet glada hundar. Hur han lyckades sticka en sederingsspruta i Lakrits är mer än jag begriper, men det gjorde han, varpå vi fick gå in i ett mörkt rum och vänta. Tack och lov lade sig Lakrits ned självmant när han började bli trött, till skillnad från Kasper som jag minns föll som en fura åt sidan den enda gången han fått sömnmedel.
Veterinären hämtade Lakrits för undersökning och kom snart tillbaka med det glada beskedet att problemen håller på att rätta till sig av sig själva! Han har ju efter ordination fått tugga a) studsboll (höll typ fem minuter) b) hård boll i snöre och c) svart kong. Den sistnämnda var klart hållbarast, än så länge inte ett märke i den trots att den är mäkta populär. Om dessa prylar har hjälpt till att få ordning på tänderna eller om han bara växer oregelbundet ska jag låta vara osagt. Oregelbundet växande har vi dock märkt även på frambenen. Så nu är det bara att hålla tummarna för att han ska växa till sig på rätt ledd åt alla håll och kanter och till slut bli till en stilig labradorhane.
Nu ligger han och sover i köket, får inte frukost förrän om flera timmar. Stackars liten labbladål.
Och så ska vi räkna 120 dagar fram till rabieskontrollen.
Lakrits var överlycklig över att få träffa en ny veterinär, en kille som själv hade en golden och därmed kände till begreppet glada hundar. Hur han lyckades sticka en sederingsspruta i Lakrits är mer än jag begriper, men det gjorde han, varpå vi fick gå in i ett mörkt rum och vänta. Tack och lov lade sig Lakrits ned självmant när han började bli trött, till skillnad från Kasper som jag minns föll som en fura åt sidan den enda gången han fått sömnmedel.
Veterinären hämtade Lakrits för undersökning och kom snart tillbaka med det glada beskedet att problemen håller på att rätta till sig av sig själva! Han har ju efter ordination fått tugga a) studsboll (höll typ fem minuter) b) hård boll i snöre och c) svart kong. Den sistnämnda var klart hållbarast, än så länge inte ett märke i den trots att den är mäkta populär. Om dessa prylar har hjälpt till att få ordning på tänderna eller om han bara växer oregelbundet ska jag låta vara osagt. Oregelbundet växande har vi dock märkt även på frambenen. Så nu är det bara att hålla tummarna för att han ska växa till sig på rätt ledd åt alla håll och kanter och till slut bli till en stilig labradorhane.
Nu ligger han och sover i köket, får inte frukost förrän om flera timmar. Stackars liten labbladål.
Och så ska vi räkna 120 dagar fram till rabieskontrollen.
torsdag 15 juli 2010
Vaccinering
Nu är båda nyvaccinerade.
Jag valde att börja med Lakrits eftersom jag vet sedan tidigare att Kasper inte gillar veterinärer och sprutor. En dålig upplevelse redan som liten har medfört detta.
Jag lade en köttbullshög på bordet och hivade sedan upp hunden. Veterinären började med att känna igenom honom och han fick en bit köttbulle då och då. Allt var okej, inklusive hjärtljud. Sprutan bekom honom inte alls och han fick sätta i sig resten av köttbullsbitarna innan jag bytte hund och lade upp en ny hög godis.
Besiktningen gick bra ända tills stetoskopet nuddade vid magen. Morr! Jag sade direkt att sätt gärna på munkorg, för jag vet att han har en dålig erfarenhet av veterinärer. Vi gjorde så och sedan tog hon sprutan innan hon återgick till stetoskopet. Sprutan bekom honom inte alls, förvånansvärt nog, medan stetoskopet fortfarande var läskigt. Men köttbullsbitarna gjorde nog ändå upplevelsen lite behagligare.
Jag vägde bägge också, inklusive både sele och koppel. Lakrits har ökat till 9,8 kg. Samma som Kasper, sade jag. Men sen satte jag Kasper på vågen och fick en liten överraskning: 10,3 kg!
Samma som Kasper borde väga, tillade jag, och insåg att nu måste det till en liten diet. Han får ju inte lika mycket motion nu, dels på grund av värmen och dels på grund av att jag inte vill lämna Lakrits ensam så långa stunder i stöten. Veterinären tyckte också att jag skulle skära ned lite på kosten så länge. Jag får riva lite morötter och blanda i, så han får lite mer bukfylla ändå.
Jag valde att börja med Lakrits eftersom jag vet sedan tidigare att Kasper inte gillar veterinärer och sprutor. En dålig upplevelse redan som liten har medfört detta.
Jag lade en köttbullshög på bordet och hivade sedan upp hunden. Veterinären började med att känna igenom honom och han fick en bit köttbulle då och då. Allt var okej, inklusive hjärtljud. Sprutan bekom honom inte alls och han fick sätta i sig resten av köttbullsbitarna innan jag bytte hund och lade upp en ny hög godis.
Besiktningen gick bra ända tills stetoskopet nuddade vid magen. Morr! Jag sade direkt att sätt gärna på munkorg, för jag vet att han har en dålig erfarenhet av veterinärer. Vi gjorde så och sedan tog hon sprutan innan hon återgick till stetoskopet. Sprutan bekom honom inte alls, förvånansvärt nog, medan stetoskopet fortfarande var läskigt. Men köttbullsbitarna gjorde nog ändå upplevelsen lite behagligare.
Jag vägde bägge också, inklusive både sele och koppel. Lakrits har ökat till 9,8 kg. Samma som Kasper, sade jag. Men sen satte jag Kasper på vågen och fick en liten överraskning: 10,3 kg!
Samma som Kasper borde väga, tillade jag, och insåg att nu måste det till en liten diet. Han får ju inte lika mycket motion nu, dels på grund av värmen och dels på grund av att jag inte vill lämna Lakrits ensam så långa stunder i stöten. Veterinären tyckte också att jag skulle skära ned lite på kosten så länge. Jag får riva lite morötter och blanda i, så han får lite mer bukfylla ändå.
måndag 24 augusti 2009
Vaccineringsdags
Dags att vaccinera mot kennelhosta, så vi har alla papper klara inför viltspårprovet den 6 september. Kasper har ju aldrig gillat sprutor, så jag har tagit för vana att ta med mig en munkorg när vi åker dit. Känns skönast för alla parter, även om jag inte egentligen tror han skulle bitas. Den här gången körde han med åskmullrande morr konstant – tänk er en katt som spinner, och gör om det till hundmorr. Så konstant var det.
Som tur var hade veterinären hur mycket tid som helst, så hon gosade med honom och kollade igenom allt, lyssnade på hjärtat och så vidare. Sånt man önskar att alla veterinärer hade tid med. På tidigare vaccinationer i Upplands Väsby har det mer varit löpande bandsprincipen, och det är nog därifrån Kasper har fått sin aggression mot veterinärsbesök.
Jag berättade iallafall att jag trodde Kasper behövde något för sitt ena öra, för han har verkar vara irriterad där ett tag, även om det inte luktar något. Jodå, han var lite röd (men ingen gegga, utan ren och fin) så vi fick ett recept på örondroppar att pilla i en gång om dagen.
Förhoppningsvis är han nu lite mindre stressad nästa gång det är dags att gå dit.
Som tur var hade veterinären hur mycket tid som helst, så hon gosade med honom och kollade igenom allt, lyssnade på hjärtat och så vidare. Sånt man önskar att alla veterinärer hade tid med. På tidigare vaccinationer i Upplands Väsby har det mer varit löpande bandsprincipen, och det är nog därifrån Kasper har fått sin aggression mot veterinärsbesök.
Jag berättade iallafall att jag trodde Kasper behövde något för sitt ena öra, för han har verkar vara irriterad där ett tag, även om det inte luktar något. Jodå, han var lite röd (men ingen gegga, utan ren och fin) så vi fick ett recept på örondroppar att pilla i en gång om dagen.
Förhoppningsvis är han nu lite mindre stressad nästa gång det är dags att gå dit.
lördag 24 januari 2009
Sjöpromenad
Gick en promenad utmed sjön i förmiddags med Kasper. Gick bland husen på ditvägen och utmed sjön på hemvägen. tror det var en bra strategi, för sjömiljön är intressantare, bra att ta den på slutet. Kunde till och med ha honom lös några korta stunder där.
Jämförelse mellan veterinärkliniken i Upplands Väsby och vår nya i Vallentuna:
Lite tidigt att uttala sig efter bara ett besök i Vallentuna, men en mycket lugnare och familjärare stämning var det. I Upplands Väsby är det lite storsjukhuskänsla och anonymt, tycker jag, och så känns det allmänt stressigt och rörigt. Man får säga till flera gånger vad man vill, och ofta har de ändå missuppfattat det hela (främst personalen i receptionen). Vallentuna är ju mycket mindre och är dessutom nystartade, så de kanske inte har full patientbeläggning ännu. Men det kändes som att de hade tid med en, man blev trevligt bemött (önskar bara att Kasper varit det tillbaka...). Ska ju dit om en månad igen, får se om förstaintrycket håller i sig. Nackdelen är väl något sämre öppettider, men blir det något akut på icke kontorstid kanske vi hamnar i Arninge eller Albano i vilket fall, och då har inte den delen så jättestor betydelse.
Jämförelse mellan veterinärkliniken i Upplands Väsby och vår nya i Vallentuna:
Lite tidigt att uttala sig efter bara ett besök i Vallentuna, men en mycket lugnare och familjärare stämning var det. I Upplands Väsby är det lite storsjukhuskänsla och anonymt, tycker jag, och så känns det allmänt stressigt och rörigt. Man får säga till flera gånger vad man vill, och ofta har de ändå missuppfattat det hela (främst personalen i receptionen). Vallentuna är ju mycket mindre och är dessutom nystartade, så de kanske inte har full patientbeläggning ännu. Men det kändes som att de hade tid med en, man blev trevligt bemött (önskar bara att Kasper varit det tillbaka...). Ska ju dit om en månad igen, får se om förstaintrycket håller i sig. Nackdelen är väl något sämre öppettider, men blir det något akut på icke kontorstid kanske vi hamnar i Arninge eller Albano i vilket fall, och då har inte den delen så jättestor betydelse.
fredag 23 januari 2009
Leptospiros nr 1
Idag var Kasper hos veterinären för sin första leptospirosspruta inför sommarens Frankrikeresa. Även om vi inte ska längre ner än till Bourgogne känns det skönt att ha detta skydd. Vi kommer ju att vistas på landsbygden en längre period.
Kasper morrade åt veterinären! Vi satte på munkorg så hon kunde ge sprutan i nackskinnet medan jag höll i huvudet. Då knystade han inte alls, det var innan... Vi har ju aldrig varit hos den här veterinären innan, men det var tydligt att han kände igen den svarta bänken som något otrevligt.
Vaccination 2 om en månad. Fick också bekräftat att kennelhostevaccinet räcker fram till 1 juli.
Kasper morrade åt veterinären! Vi satte på munkorg så hon kunde ge sprutan i nackskinnet medan jag höll i huvudet. Då knystade han inte alls, det var innan... Vi har ju aldrig varit hos den här veterinären innan, men det var tydligt att han kände igen den svarta bänken som något otrevligt.
Vaccination 2 om en månad. Fick också bekräftat att kennelhostevaccinet räcker fram till 1 juli.
onsdag 9 april 2008
Kasper till veterinären
Igår skrev jag ju att Kasper var bättre på halsen, men gnällde till nån gång. Idag var det större och mycket ömmare. Han har sovit mycket. Jag ringde veterinären och fick en tid på eftermiddagen. Jo, som befarat behövdes det drän och antibiotika.
Jag hade någon vag föreställning om att man som "anhörig" skulle få sitta i väntrummet och vänta medan de gjorde jobbet. Men icke.
Han fick en sövningsspruta och sen fick jag lägga honom på golvet. Sen gick alla ut, medan jag satt där och tittade på hur Kasper blev vingligare och vingligare. Trodde ett tag att han skulle falla rakt åt sidan, men så lade han sig och slocknade.
Efter en rätt lång stund kom de in och kollade att han sov. Medan han rakades höll jag en hand över örat och en över nosen, ifall han skulle rycka till. Och det gjorde han ett par gånger. När pälsen kom bort fick vi se att det fanns fler jack efter andra tänder, jack jag inte sett tidigare.
Veterinären kom och öppnade upp såren och körde ned ett instrument i fickorna som bildats under skinnet. Fickorna uppkommer när den attackerande hunden hugger tag i pälsen och drar till. Sedan är det tandbakterierna som kan orsaka var. Veterinären öppnade ett nytt hål i underkant på den djupaste fickan och lade sedan ett drän där efter att ha sprutat in koksaltlösning. Sedan sydde hon fast dränet med ett stygn på vardera sidan. Hela tiden stod jag och höll huvudet. Parkettplats.
Kasper fick en strumpa på vänster bakben för att inte klia upp dränet. Dessutom hann vi få klorna klippta när han ändå var sövd. Något positivt mitt i alltihopa. Han fick ett par sprutor: smärtstillande, antibiotika och en för uppvakning. Vi hann knappt få ner honom på golvet förrän han vingligt reste sig upp. Nu går han som om det var benet han hade ont i...
På lördag ska vi tillbaka och få dränet borttaget. En bild på den lille patienten:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)