Senaste inläggen

torsdag 29 mars 2012

Träning med Lotta och Annika

Jag hängde med Lotta och Annika för lite träning på Strawberry Fields idag. Jag har ju knappt kunnat sticka upp näsan ovanför tangentbordet på grund av allt jobb, så oförberedd var jag, och pipan hade jag glömt hemma.
Jag visste iallafall att jag gärna ville träna nån knepig markering inför WT:t (där Lotta f.ö. ska vara en av funktionärerna), så vi började med en dubbelmarkering där ekipaget stod ute på fältet medan kastaren stod dolt inne bland träden och kastade till skogsbrynet respektive aningen in i skogen.
Den högra, första, var enkel att se, men den andra, vänstra, såg jag inte alls utan Annika fick kasta om. Den var enkel att hämta in, men detta gjorde att den högra hann glömmas bort och blev lite knepig. Han sprang åt rätt håll, men bytte sen riktning och sprang in i skogen mot kastaren. När det inte gav något återkom han och sökte idogt runt med fint nosarbete. När hunden springer åt fel håll är det alltid svårt att veta om man ska bryta eller inte, men på nåt sätt tror jag att han lär sig om han får hållas. Gäller alltså att ha is i magen. Dessutom fanns det ju inte någon mer apport att byta till. Han hittade den till sist. Kirack och Cheysie jobbade emellan, men sen betedde sig Tindra ungefär som Lakrits (aningen snabbare inhämtning på tvåan), och det berodde nog på att det blev så lång tidsfördröjning. Lite skönt ändå att se att även en rutinerad hund kan ha lite jobbigt på en sån markering.
Sedan bestämde vi oss för att ställa oss i en stor triangel och lägga ut varsin dirigeringsapport. Därefter skickade vi utmed båda benen, två apporter var alltså, innan vi bytte position så alla fick stå på alla tre ställena. Annika började och skickade bara Tindra, sen körde vi som tvåa ifrån bortre stora stenen. Annika lade en lite enklare till Lakrits vid bortre skogsbrynet, men det blev ändå svårt att dirigera på så långt avstånd utan pipa. Han tog inte min stoppsignal, och då är det svårt att veta om det berodde på att han inte hörde, eller om han bara struntade i den. Annika sade att mina signaler hördes väl på det avståndet, så risken är att det var det senare.
Jag avstod ben två som var himla långt och Lotta körde sina båda innan vi bytte. Jag gick då upp till bortre skogskanten och därifrån är det aningen kortare längs båda benen. Istället hade han stora diket att ta sig över. Det gjorde han fint, men därefter ville han springa ut till en dunge där Annika och jag tränade för någon månad sen. Bra minne grabben har, men alldeles fel den här gången. Jag lyckades stanna honom flera gånger, men när jag dirigerade höger sprang han istället mot dungen igen. Kallade in, gick närmare och skickade om, men fick ungefär samma resultat. Då gick Annika ut och motiverade upp platsen för dummyn och efter det var det ju rena racerbanan ut till rätt plats.
Andra benet var mot stenen där vi stått innan (och dessutom skickat mot vid tidigare träning), så den var enklare. Jag gick lite närmare för att vara säker på att få ett rakt och bra skick, och det gick utmärkt, förutom att han inte heller där tog stoppsignalen framme vid stenen. Gillar inte riktigt det där. Nästa gång, när jag har pipan med mig och kan räkna bort den osäkerhetsfaktorn, vill jag egentligen ha nån som helt sonika plockar bort dummien om han inte tar min stoppsignal på långt avstånd.
När Kirack skickats också bytte vi plats en tredje gång. Lakrits ville springa utmed diket istället för rakt över, så jag kallade tillbaka, gick närmare och skickade om. Han vek fortfarande lite åt sidan, men tog sig sedan över och hämtade in efter fin sökning. Nu hade vi bara den allra längsta sträckan kvar, men eftersom den var mot stenen tänkte jag att det funkar nog, bara vi går lite närmare först. Det gick väl halvbra, han var inte spikrak utan vek åt höger mot Annika med flock, men rätade sedan upp sig och plockade hem dummien.
Vi avslutade med ett närsök. Jag skickade från avstånd, och stoppade honom. Fick ryta i lite för att han verkligen skulle lyssna (se där, återkommande problem). Då stannade han innan han fick närsöksignalen. Tycker han var lite väl yvig, så jag ska nog träna lite enkla närsök på nära håll ett tag för att repetera upp detta.
Lotta hade för övrigt med sig en yttepytteliten labbevalp på 10,5 veckor, Step, som var nästan vit med mörk nos. Hur söt som helst, och jätteduktig både på koppel och att stanna kvar och vänta när matte gick iväg. Han hoppade omkring som en liten kanin och jag gav honom genast smeknamnet Skutt. Lakrits har inte sett nån valp på ett bra tag, och morrade lite åt den lille. Det gillar jag inte, men efter ett tag lekte de faktiskt lite med varandra också, även om Lakrits hade raggen upp samtidigt... Hmmm.
Alla som anmält sig i tid till WT:t på Lidingö har förresten kommit med, så nu får vi se hur det går på vårt första Working Test.

tisdag 27 mars 2012

Jaktträning på Wij

Idag blev det äntligen av att träna jakt på Wij igen. Det var Marina med Reko och jag och Lakrits som kunde komma den här gången, och vi körde mängder av små markeringsövningar à la WT-träning.
Nu kommer jag nog inte ihåg alla varianter vi körde, men vi började med en enkel synlig utlagd apport samt en kastad markering som störning. Den utlagda apporten skulle in först, sedan markeringen. Inga problem, även om Anita påpekade att jag borde skickat honom som en dirigering på den utlagda, inte som en markering som jag gjorde, eftersom jag såg på honom att han såg den ligga därborta. Rena motorvägen, sade Lakrits, och satte efter den.
Sedan var det en markering som kastades bakom en höstack. Inga problem.
Därefter lade Anita ut två dummies på varsin sida om höstacken utan att hundarna såg det, varpå hon kastade en markering åt höger. Denna gång skulle markeringen in först, sedan skickade vi på linjetag mot höstacken. Reko hade redan hämtat sin, så det fanns bara en kvar till Lakrits. Jag stoppade honom aningen tidigt, och när jag blåste närsök sökte han sig framåt. Han redde dock upp situationen genom att söka lite vidare och hittade den.
Han var emellanåt alldeles väldigt glad när han kom in med apporterna, kom i god fart och hoppade upp på mig. Jag vill ju inte dämpa hans entusiasm, men Anita tyckte ändå att jag borde försöka dämpa honom lite med ett handtecken. Han strulade lite vid avlämningarna och ville gärna ha tillbaka dummien igen, något som inte syns alls vid träning hemmavid och som därför är lite svårt att komma åt att träna. Med en lätt höjd hand ett par meter före fick jag dock ner honom litegrann. Det gäller att ha balans här, för jag vill ju att han fortfarande ska komma in med god fart och glädje.
Sedan var det ett skick till ett närsöksområde med insmugna tennisbollar. Här skulle jag stoppa honom lite senare, tänkte jag, men det blev istället alltför sent. Han drog iväg åt vänster på söksignalen och jag blåste stopp igen, skickade Höger och stopp igen. Denna gång ville han inte stanna på mitt stopp, jag blåste nog tre signaler innan han stannade. Jag trodde det var för att han redan fått vittring på bollen, medan Anita trodde att det var att han ville komma fram lite så han såg mig innan han stannade. I vilket fall stod han still till slut och jag kunde blåsa ett närsök. Enkel inplockning.
Vi gjorde en dubbelmarkering med skott (ja, egentligen var alla övningar med skott) där Anita gick ut till första stället, sköt och kastade, sen gick vidare till ställe två, sköt och kastade, sen gick tillbaka till oss. Jag skickade Lakrits på den sista markeringen och han var på god väg dit, när han plötsligt tvärvände och istället började följa Anitas steg tillbaka mot ettan. Här borde jag ha kallat in honom igen, men jag tvekade eftersom det var en markering han var ute på. Hade det varit en dirigering hade jag brutit honom direkt. Så jag lät honom fortsätta och när jag trodde att han var på väg att byta till fel markering (då hade jag blåst!) så tvärvände han igen och återgick till att leta reda på rätt markering. Det var som att han insåg att han var på villospår, så kanske var det trots allt inte så illa att ha is i magen och låta honom dra lärdomen själv att människospår därute i fält (ens så goda som Anitas) inte var något man skulle bry sig om. Han hittade snabbt apporten när han väl bestämt om sig. Jag skickade på tvåan och här hade han allt hunnit glömma lite var exakt den låg, för han gjorde en något vidare sökrunda än han brukar göra, men plockade hem den också.
Marina och Reko fick göra samma övning innan vi gjorde om denna igen för att försöka få bort beteendet (om det höll i sig). Men denna gång lät sig Lakrits inte luras av de mänskliga fotspåren, utan sprang klockrent och hämtade in båda markeringarna. Jättebra lärdom inför WT då det kommer att förekomma hur mycket villospår därute som helst, från både människor och andra hundar.
Den sista övningen var en markering över sandgropsstupet. Lakrits markering hamnade rätt grunt och rullade sen ner en bit i sluttningen. Lakrits stannade till vid kanten, men kände sen direkt vittringen av apporten och plockade hem den direkt. Rekos markering hamnade längre ner, men han tog in sin också efter att ha tappat den vid kanten.
Båda hundarna var tysta och i princip lugna. Det var någon gång Lakrits var framme och luktade Reko där bak, men sen var det bra med det, och det blev en bra passivitetsträning också, med vila vid ryggsäcken när den andra hunden arbetade. Emellanåt låg Lakrits till och med ned och låg kvar när det sköts! Fantastiskt bra och jag är riktigt nöjd med honom idag.
Tyvärr hinner Anita inte samla oss inför någon mer WT-träning före Lidingö, så det får jag försöka fixa själv här hemmavid. Annika kanske behöver vässa Cheysie lite? Eller någon annan?

Blåsippsbacke

lördag 17 mars 2012

Tiodans i Brännkyrkahallen

Idag tävlade Sara och Simon i tiodans, Adult C-klass, och jag var på plats och tittade.
Några bilder från standarddelen:













Det blev ett andrapris för Sara och Simon. Grattis!

Det fanns en försvarlig bunt pokaler till alla klassers prisutdelningar.
Pokalbordet.

Efter en paus var det dags för latindelen. Lite bilder därifrån också:
























Tyvärr räckte det inte till pallplats i latin denna gång.