Idag blev det äntligen av att träna jakt på Wij igen. Det var Marina med Reko och jag och Lakrits som kunde komma den här gången, och vi körde mängder av små markeringsövningar à la WT-träning.
Nu kommer jag nog inte ihåg alla varianter vi körde, men vi började med en enkel synlig utlagd apport samt en kastad markering som störning. Den utlagda apporten skulle in först, sedan markeringen. Inga problem, även om Anita påpekade att jag borde skickat honom som en dirigering på den utlagda, inte som en markering som jag gjorde, eftersom jag såg på honom att han såg den ligga därborta. Rena motorvägen, sade Lakrits, och satte efter den.
Sedan var det en markering som kastades bakom en höstack. Inga problem.
Därefter lade Anita ut två dummies på varsin sida om höstacken utan att hundarna såg det, varpå hon kastade en markering åt höger. Denna gång skulle markeringen in först, sedan skickade vi på linjetag mot höstacken. Reko hade redan hämtat sin, så det fanns bara en kvar till Lakrits. Jag stoppade honom aningen tidigt, och när jag blåste närsök sökte han sig framåt. Han redde dock upp situationen genom att söka lite vidare och hittade den.
Han var emellanåt alldeles väldigt glad när han kom in med apporterna, kom i god fart och hoppade upp på mig. Jag vill ju inte dämpa hans entusiasm, men Anita tyckte ändå att jag borde försöka dämpa honom lite med ett handtecken. Han strulade lite vid avlämningarna och ville gärna ha tillbaka dummien igen, något som inte syns alls vid träning hemmavid och som därför är lite svårt att komma åt att träna. Med en lätt höjd hand ett par meter före fick jag dock ner honom litegrann. Det gäller att ha balans här, för jag vill ju att han fortfarande ska komma in med god fart och glädje.
Sedan var det ett skick till ett närsöksområde med insmugna tennisbollar. Här skulle jag stoppa honom lite senare, tänkte jag, men det blev istället alltför sent. Han drog iväg åt vänster på söksignalen och jag blåste stopp igen, skickade Höger och stopp igen. Denna gång ville han inte stanna på mitt stopp, jag blåste nog tre signaler innan han stannade. Jag trodde det var för att han redan fått vittring på bollen, medan Anita trodde att det var att han ville komma fram lite så han såg mig innan han stannade. I vilket fall stod han still till slut och jag kunde blåsa ett närsök. Enkel inplockning.
Vi gjorde en dubbelmarkering med skott (ja, egentligen var alla övningar med skott) där Anita gick ut till första stället, sköt och kastade, sen gick vidare till ställe två, sköt och kastade, sen gick tillbaka till oss. Jag skickade Lakrits på den sista markeringen och han var på god väg dit, när han plötsligt tvärvände och istället började följa Anitas steg tillbaka mot ettan. Här borde jag ha kallat in honom igen, men jag tvekade eftersom det var en markering han var ute på. Hade det varit en dirigering hade jag brutit honom direkt. Så jag lät honom fortsätta och när jag trodde att han var på väg att byta till fel markering (då hade jag blåst!) så tvärvände han igen och återgick till att leta reda på rätt markering. Det var som att han insåg att han var på villospår, så kanske var det trots allt inte så illa att ha is i magen och låta honom dra lärdomen själv att människospår därute i fält (ens så goda som Anitas) inte var något man skulle bry sig om. Han hittade snabbt apporten när han väl bestämt om sig. Jag skickade på tvåan och här hade han allt hunnit glömma lite var exakt den låg, för han gjorde en något vidare sökrunda än han brukar göra, men plockade hem den också.
Marina och Reko fick göra samma övning innan vi gjorde om denna igen för att försöka få bort beteendet (om det höll i sig). Men denna gång lät sig Lakrits inte luras av de mänskliga fotspåren, utan sprang klockrent och hämtade in båda markeringarna. Jättebra lärdom inför WT då det kommer att förekomma hur mycket villospår därute som helst, från både människor och andra hundar.
Den sista övningen var en markering över sandgropsstupet. Lakrits markering hamnade rätt grunt och rullade sen ner en bit i sluttningen. Lakrits stannade till vid kanten, men kände sen direkt vittringen av apporten och plockade hem den direkt. Rekos markering hamnade längre ner, men han tog in sin också efter att ha tappat den vid kanten.
Båda hundarna var tysta och i princip lugna. Det var någon gång Lakrits var framme och luktade Reko där bak, men sen var det bra med det, och det blev en bra passivitetsträning också, med vila vid ryggsäcken när den andra hunden arbetade. Emellanåt låg Lakrits till och med ned och låg kvar när det sköts! Fantastiskt bra och jag är riktigt nöjd med honom idag.
Tyvärr hinner Anita inte samla oss inför någon mer WT-träning före Lidingö, så det får jag försöka fixa själv här hemmavid. Annika kanske behöver vässa Cheysie lite? Eller någon annan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar