Jaktlydnad hos Anita - 2

Idag var det dags för andra tillfället med jaktlydnadsträningen. Den här gången var vi där alla fem, och det var jättekul att se alla syskonen igen. Det tyckte Lakrits också. Han var mer taggad och pipig än förra gången när vi bara var två unghundar plus lärarhunden.
Vi började med fotgående, följt av fotgående på linje. Fotgåendet tycker jag gick riktigt skapligt, men det är svårt att hålla linjen rak och gå i lagom takt samtidigt som man har full koll på hunden. Förstår till fullo att detta är något som behöver nötas en hel del – och det är ju inget man kan träna ensam, heller.
Sedan fick vi prova att göra allt längre linjetag. Målet var hela tiden på samma ställe (där stod sjuka Jörgen tappert och satte ut dummisar) och vi backade starten successivt allt längre bakåt. Första skicket, då Jörgen hade visat dummien medan Lakrits såg på, gick spikrakt ut. Men sedan ville Lakrits springa med dummien till Jörgen, så jag blåste inkallning och han kom direkt. Andra dummien lades ut medan vi promenerade ytterligare cirka fem meter bort, och det skicket gick aningen krokigt. Det tredje skicket, som var längst, blev snarast en slalomlinje. Då bad jag Anita att få göra ett fjärde skick, för att få ett bra avslut (övriga var redan klara med sina tre skick). Avståndet bestämde vi till mellan tvåans och treans längd, plus att Jörgen fick visa tydligt igen hur han satte ut dummien. Nu gick han snabbt och spikrakt på och tog dummien. Sista avlämningen blev bäst.
Anita repeterade Stopp för oss, och visade på en variant med godisskål som hunden fick varsågod till, därefter Stoppsignal och kast av mer godis. Detta för att minska bollsuget hos hundar som inte vill springa iväg för att de hela tiden har förväntan på att bollen ska komma.
Sedan fick vi alla prova på en Back. Här gjorde vi alla lite olika, beroende på var hunden stod nånstans i träningen, men vi använde oss alla av samma kända mål som vi använt tidigare i linjetagen, och som hundarna alltså hade en minnesbild av. Lakrits fick ett något längre avstånd än han haft de fåtal gånger vi testat hemma och jag gick själv och satte ut dummien. Jag vände honom mot mig och gick bort en bit till. Sen gjorde jag en Back med högerhanden och han stack klockrent ut och hämtade den. Jättenöjd med den!
Emellanåt satt jag ryggsäck med Lakrits och fick honom att varva ner en del och pipa mindre. Men mot slutet var han nog bra trött och orkade inte riktigt hålla ihop. Vid ett tillfälle skallade han min underläpp och stack till någon annan hund så jag fick gå och hämta honom. Såklart inte bra, men tre timmars träning var nog lite mycket för honom.
Under lunchen pratade vi mest om papperet vi fått förra gången. Marina sade en tänkvärd grej: att undvika att ha ordet Ja som skickord på markeringar, eftersom andra hundar i närheten på tävling kan ha samma ord och hunden då kan sticka på fel kommando. Jag funderar istället på att välja andra halvan av Lakrits kennelnamn Aberfeldy: Feldy. Går nog att komma ihåg och ger lite associationer till Marty Feldman.
Vi pratade också om vikten att inte alltid göra det förväntade. Kastar man en dummy ska man inte skicka på den, utan gå och göra något helt annat. Sen kan man skicka på den en stund senare, när förväntan på den dummien är borta.
Det är också bra att nu föra in störningar i träningen: skickar man ut på dummy kan man ha en annan dummy bakom som extra störning, ha annan hund bredvid, eller ha godis som frestar nånstans i närheten.
Mycket att smälta – som vanligt.