Träning med Lotta och Annika

Jag hängde med Lotta och Annika för lite träning på Strawberry Fields idag. Jag har ju knappt kunnat sticka upp näsan ovanför tangentbordet på grund av allt jobb, så oförberedd var jag, och pipan hade jag glömt hemma.
Jag visste iallafall att jag gärna ville träna nån knepig markering inför WT:t (där Lotta f.ö. ska vara en av funktionärerna), så vi började med en dubbelmarkering där ekipaget stod ute på fältet medan kastaren stod dolt inne bland träden och kastade till skogsbrynet respektive aningen in i skogen.
Den högra, första, var enkel att se, men den andra, vänstra, såg jag inte alls utan Annika fick kasta om. Den var enkel att hämta in, men detta gjorde att den högra hann glömmas bort och blev lite knepig. Han sprang åt rätt håll, men bytte sen riktning och sprang in i skogen mot kastaren. När det inte gav något återkom han och sökte idogt runt med fint nosarbete. När hunden springer åt fel håll är det alltid svårt att veta om man ska bryta eller inte, men på nåt sätt tror jag att han lär sig om han får hållas. Gäller alltså att ha is i magen. Dessutom fanns det ju inte någon mer apport att byta till. Han hittade den till sist. Kirack och Cheysie jobbade emellan, men sen betedde sig Tindra ungefär som Lakrits (aningen snabbare inhämtning på tvåan), och det berodde nog på att det blev så lång tidsfördröjning. Lite skönt ändå att se att även en rutinerad hund kan ha lite jobbigt på en sån markering.
Sedan bestämde vi oss för att ställa oss i en stor triangel och lägga ut varsin dirigeringsapport. Därefter skickade vi utmed båda benen, två apporter var alltså, innan vi bytte position så alla fick stå på alla tre ställena. Annika började och skickade bara Tindra, sen körde vi som tvåa ifrån bortre stora stenen. Annika lade en lite enklare till Lakrits vid bortre skogsbrynet, men det blev ändå svårt att dirigera på så långt avstånd utan pipa. Han tog inte min stoppsignal, och då är det svårt att veta om det berodde på att han inte hörde, eller om han bara struntade i den. Annika sade att mina signaler hördes väl på det avståndet, så risken är att det var det senare.
Jag avstod ben två som var himla långt och Lotta körde sina båda innan vi bytte. Jag gick då upp till bortre skogskanten och därifrån är det aningen kortare längs båda benen. Istället hade han stora diket att ta sig över. Det gjorde han fint, men därefter ville han springa ut till en dunge där Annika och jag tränade för någon månad sen. Bra minne grabben har, men alldeles fel den här gången. Jag lyckades stanna honom flera gånger, men när jag dirigerade höger sprang han istället mot dungen igen. Kallade in, gick närmare och skickade om, men fick ungefär samma resultat. Då gick Annika ut och motiverade upp platsen för dummyn och efter det var det ju rena racerbanan ut till rätt plats.
Andra benet var mot stenen där vi stått innan (och dessutom skickat mot vid tidigare träning), så den var enklare. Jag gick lite närmare för att vara säker på att få ett rakt och bra skick, och det gick utmärkt, förutom att han inte heller där tog stoppsignalen framme vid stenen. Gillar inte riktigt det där. Nästa gång, när jag har pipan med mig och kan räkna bort den osäkerhetsfaktorn, vill jag egentligen ha nån som helt sonika plockar bort dummien om han inte tar min stoppsignal på långt avstånd.
När Kirack skickats också bytte vi plats en tredje gång. Lakrits ville springa utmed diket istället för rakt över, så jag kallade tillbaka, gick närmare och skickade om. Han vek fortfarande lite åt sidan, men tog sig sedan över och hämtade in efter fin sökning. Nu hade vi bara den allra längsta sträckan kvar, men eftersom den var mot stenen tänkte jag att det funkar nog, bara vi går lite närmare först. Det gick väl halvbra, han var inte spikrak utan vek åt höger mot Annika med flock, men rätade sedan upp sig och plockade hem dummien.
Vi avslutade med ett närsök. Jag skickade från avstånd, och stoppade honom. Fick ryta i lite för att han verkligen skulle lyssna (se där, återkommande problem). Då stannade han innan han fick närsöksignalen. Tycker han var lite väl yvig, så jag ska nog träna lite enkla närsök på nära håll ett tag för att repetera upp detta.
Lotta hade för övrigt med sig en yttepytteliten labbevalp på 10,5 veckor, Step, som var nästan vit med mörk nos. Hur söt som helst, och jätteduktig både på koppel och att stanna kvar och vänta när matte gick iväg. Han hoppade omkring som en liten kanin och jag gav honom genast smeknamnet Skutt. Lakrits har inte sett nån valp på ett bra tag, och morrade lite åt den lille. Det gillar jag inte, men efter ett tag lekte de faktiskt lite med varandra också, även om Lakrits hade raggen upp samtidigt... Hmmm.
Alla som anmält sig i tid till WT:t på Lidingö har förresten kommit med, så nu får vi se hur det går på vårt första Working Test.