Fyrkanten och markeringar i stenskogen

Fick skjuts med Annika upp till den fina stenskogen. Eftersom hon redan har tre bestar bak fick Lakrits åka mellan mina ben i höger framsäte. Lite trångt, men finfint arrangemang, tycker Lakrits, eftersom han då har chans både att slicka på föraren och peta på växelspaken. Man måste ju börja fila lite på körkortet ...
Efter lite rastning inledde vi med med en fyrkant till Lakrits. Jag körde spårat, synligt där några av sträckorna var skapligt långa. Trots att skogen är gles där och att jag hade med röda snitslar att sätta upp var det nätt och jämnt det gick att urskilja de olika delsträckorna. Lakrits hade inga problem att ta in de fyra apporterna. Jo, just det, på nummer tre såg både jag och Lakrits hur en hare skuttade iväg från oss bort genom skogen. Nu var det ju Lakrits jag hade med mig, och inte Kasper, så jag tänkte inte närmare på detta, utan skickade mot trean som skick nummer två. Det visade sig att han inte hade glömt bort pälsskutte. Han plockade upp dummyn för att nästan omedelbart släppa den och istället springa efter herr hare. Jag blåste inkallning sisådär fyra gånger, hade rätt dålig sikt bort mot hans håll, och vips dök han upp igen. Utan dummy dårå. Men duktigt iallafall att avbryta harjakten. Istället gick vi tillsammans bort till trean, och där låg dummyn, bara en tre–fyra meter från utläggningsstället.
Vi tog samma fyrkant ett varv till, men denna gång osynligt. Dvs Annika och de tre gick bakom oss och droppade apporter medan Lakrits fick gå fot varvet runt igen. Det gick precis lika bra, ingen tvekan alls över vad han skulle göra. Och minnet av haren vid trean var som bortblåst. Annikas tips nu är att antingen öka avståndet ännu mer på spårat, synligt eller att testa med spårat, osynligt igen, fast på lätt terräng och kort avstånd.
Cheysie fick en annan fyrkant, där jag och Lakrits gick bakom och droppade. Hon är verkligen superduktig på spårat, osynligt och springer med värsta entusiasmen ut till dummisarna. Sedan fick Tindra några dirigeringar innan vi bytte till att kasta markeringar istället.
Jag kastade med vit dummy och bytte ut denna mot en liten mikrodummy innan Annika skickade Cheysie följt av Tindra. Sen bytte vi plats och Lakrits fick två kast av samma typ. Han hade absolut inga problem att hitta småttingarna. Det svåra här är som förare att se att hunden har hittat föremålet, för det är så litet att det inte syns i munnen. Man ser mest på den målmedvetna tillbakaspringningen att uppdraget är slutfört.