Kalhygge vid Storsten

I tisdags var det träning vid Storsten igen. Skogsmaskinerna är i full gång därborta och hade ordnat ett bra kalhygge åt oss att träna på. Vi var tre hundar på plats: Reko, Lakrits och löpande Speja.
Vi började med att Anita lade ut tre bollar under ett träd en bra bit ut på kalhygget, sen sköt hon en apport med apportkastaren (premiär med sådan för Lakrits!) åt sidan som störning. Tanken var att skicka hundarna först på dirigering ut till trädet och sedan låta dem ta in apporten på högerkanten. Reko började, men han fick inte in apporten till höger, utan Anita sköt en extra till honom. Därför hade Lakrits extra mycket minnesbilder av apporter som farit ut åt högerhållet när det var vår tur att ställa upp oss för skick ut till trädet. Alltså gick jag fram några meter extra så att draget åt höger skulle minska lite. Han zickzackade lite bland riset ut till trädet, men fick snabbt in bollen. Anita tyckte att så länge de håller sig inom en korridor gör det inget att de inte går spikrakt i den här typen av terräng. Han mindes den skjutna apporten sedan och fick in den utan problem.
När även Speja gjort detta var det dags för oss att gå på linje. Rätt var det var stannade Anita oss och sköt en apport. Alla hade i uppdrag att markera vart den tog vägen och sedan sade Anita vem som skulle ta in den. Lakrits fick en markering som gick rakt framför oss, men över en ås och försvann nånstans på andra sidan. Här var Lakrits riktigt på hugget och hann sticka precis innan jag skickade honom. Eftersom det var en ganska svår markering valde jag att inte bråka med honom utan lät honom springa ifred för att lyckas med jobbet. Hade jag kallat in honom där hade han antagligen tappat markeringen, blivit osäker på vad han skulle göra och därmed misslyckats. Han brukar ju normalt inte sticka i förväg, så det fick passera den här gången. Mycket riktigt, snart dök han upp igen med apporten i mun.
Vi gick vidare och Anita lurade oss förare genom att säga nåt i stil med ”helt om”, varpå hon sköt en apport bakom oss. Inte helt lätt att hänga med i svängarna, ha kontroll på både hund, var man satte fötterna och var apporten hamnade. Reko fick ta in den, och det gick utmärkt.
Så småningom hamnade vi uppe på åsen, varifrån man hade utsikt över i princip hela kalhygget. Där tågade vi på rad en bit och stannade sen för att Anita skulle skjuta tre apporter som vi alla skulle markera: en åt höger cirka klockan 16 från mig sett, en klockan 14 och en riktigt lång klockan 11. Nu skulle vi välja vilken markering vi ville skicka på och motivera varför. Speja började och hennes matte valde den sist skjutna som säkert var 200 meter ut. Snabbt och säkert kom den in. Vi fick frågan härnäst och då valde jag apporten klockan 14 eftersom jag inte var hundra på att Lakrits hade sett den högra riktigt bra från vår vinkel.
Jag skickade, men rätt snart blev det tydligt att han visst hade sett var den högra hamnat. Han girade ditåt och jag blev tvungen att blåsa stopp. Jag lyckades få honom att springa mer ut, men sen blev det för svårt. Felspring genererade ett antal stoppblåsningar. Dessa tog han jättebra. Anita sade efteråt att hon tyckte att jag var för snabb med att skicka honom vidare sedan, så jag ska försöka att göra längre pauser så hunden hinner landa lite mer och kanske tänka efter och minnas vad han sett. mellan hans position och markeringen låg ett omkullvält träd, så för att hjälpa honom sköt Anita en ny markering som hamnade mitt bland trädgrenarna. Under tiden satt han fint och tittade och jag kunde både få honom att vänta på distans och sedan få honom att gå höger mot den nya markeringen. Nu rundade han trädet och det föll sig då så att hans väg sammanföll med första markeringens nedslagsplats, så jag blåste närsök, och han hittade den. Den senast skjutna markeringen fick Speja ta in efter att Reko gett sig i kast med den knepiga markeringen allra längst till höger (och de stod allra längst till vänster när den sköts).
Avslutningsvis fick de varsin lång markering åt andra hållet. Både Reko och Lakrits bedömde avståndet fel här, antagligen för att de inte är vana att apporter kan hamna så långt bort. Båda sprang ut riktigt bra, men stannade kanske tjugo meter för kort, sökte där ett bra tag. Lakrits bytte till sist område och kom in där Reko tidigare sprungit, så jag kallade in honom. Anita sköt en ny, aningen kortare, och den var det inga som helst problem att plocka in. När Speja sen skulle skickas på sin markering tyckte Lakrits att den var ju hans, den med, så både han och Speja drog iväg. Jag röt till åt Lakrits, som genast kom tillbaka, lite snopen. Speja saktade av aningens på takten när jag ropade till, men konstaterade väl att det inte var hennes matte som sagt något och fortsatte därför ut på uppdraget. Sen fick Speja chansen att ta in den långa markering som Lakrits missat, men de blev tvungna att ta det i etapper. Cia fick gå ut och motivera upp rätt område, sen gick det bra att plocka in den.
En massa nyttigt fotgående med lös hund fick vi på köpet i denna jobbiga terräng. Vi avslutade med att åka hem till Anita och fika lite.
Sammantaget var det här den svåraste dirigeringsövning Lakrits nånsin har utsatts för, och även om inte allt gick perfekt så tyckte jag att det gick över förväntan. Att han är en bra markör vet jag sedan tidigare, och han tog mina stoppsignaler riktigt, riktigt bra. Däremot har han ännu inte den fulla förståelsen för vänster, höger och ut. Det vet jag och det är något vi jobbar med. Vi fick ändå ett kvitto på att vi är på god väg. Han vill gärna göra rätt, och bara det är guld värt, även om det blir fel ibland. Kul var det också att se att båda hanhundarna kunde arbeta i princip helt oberörda av att Speja var på dag 11 i sitt löp. Det var bara när Lakrits under fotgåendet skulle passera de fläckar där hon suttit som han fastnade lite i dem, men under arbetet var det just jobb som gällde. Och schyssta leksaker som både pangar och skjuter iväg roliga grejer smäller ju bra mycket högre än en brud.