Mauritiusdagbok lör 7 jan

Lör 7 jan tog vi bussen till Port Louis. Där skulle vi byta till Curepipe, men fick förklarat för oss att den bussen avgick från en annan busstation. Det pekades i riktning mot marknadsgatan, så vi gick längs den och hittade ett par poliser som sade att vi var på väg åt rätt håll och att vi skulle ta höger efter det gula huset. Mycket riktigt, där dök ytterligare ett myller av bussar upp.

Expressbuss 162 dök upp till slut efter att folk försökt visa oss hit och dit på stationen, och den tog oss sedan effektivt motorvägen upp till Curepipe-området, och sen vidtog en lång uppförsbacke förbi Phoenix (landets ölmärke) ända upp till Curepipe.

Curepipe busstation doldes bakom en blom- och grönsaksmarknad. Ingen vit man kunde se var stationen huserade om man inte visste om det.

Vi splittade en timme och jag hittade några nya tröjor. Vi åt sedan lunch på Monoprix Expressrestaurang i form av mackor och Lavazza-kaffe.

På bussen tillbaka somnade Rolf, och jag var bra nära också, men tyckte det var bra om nån av oss var vaken i alla fall.

Jag gick via marknaden direkt till hembussen som visade sig köra via sjukhuset (tur jag hade varit där i trakten förut på Pamplemoussesresan, annars hade jag nog blivit nervös), medan Rolf stannade och fotade lite innan han åkte hem.

Det skulle ju ha varit kul att testa utbudet i en sån här snackmobil,
men vi vågade inte av rädsla att bli magsjuka.

Tog ett dopp i poolen innan jag gjorde akvarell nr 2. För stark himmel som jag lyckades dämpa lite med en blålavering, rätt okej stenar med bättre skugga än sist (efter att ha läst i boken om blandning av skuggfärger med 20% av kontrastfärgen)  och ett hav som iofs blev fint, men för grönt i förhållande till himlen. Får se om jag försöker rätta till det senare.

Middagen var (tillsammans med de vegetariska friterade bullarna) den bästa hittills med gott lamm, faratha med curry pois de cap et pommes.

Segadans förgyllde måltiden.

Del 1 om sega: 

It is both song and dance. Accompanied by distinct instruments such as the ravane (a thin, wide drum covered with a goat’s skin), the maravane (a pebble-filled box that makes a rattling sound when shaken) and the triangle, the singer sings about the tribulations of love or the humorous side of life. The instruments provide a rhythm only, no melody. 

Mauritiusdagbok fre 6 jan

Fre 6 jan åkte vi till Pamplemousses Garden. Innan dess väckte Rolf mig med Låt den rätte komma in på teve – otextat! Dagen fortsatte i samma underliga stil. Bussen till Triolet fastnade bakom en sopbil och kunde först inte komma förbi. Den backade istället för att släppa förbi mötande fil. Det är ju vänstertrafik här, förresten. När två mötande bussar lyckats tråckla sig förbi kunde ju vår chaffis inte vara sämre, utan med cirka fem centimeter tillgodo på varje sida rullade han en decimeter i taget tills han var förbi utan att scratcha i. 

Inte var det många centimeter tillgodo.

Vi hoppade av bussen i slutet av Triolet och fick sen vänta en bra stund innan den till Pamplemousses dök upp. 

Någon väntade även på andra sidan vägen i Triolet.

Inga problem att hoppa av vid rätt hållplats, och inte heller att hitta in ett kvarter åt vänster efter kyrkan som tillägnats Fransiscus av Assisi.

Det fanns många vackra blommor i trädgården.

Icke-mauritier fick betala 100 rupier i inträde. Vi fick en A5-stor färgutskrift som kvitto, varpå lappen omedelbart klipptes av nästa man en meter bort. Rationaliseringspotentialen är stor på denna ö!

Svårt att inte gå under träden.

Parken var stor och till stora delar skuggig på grund av alla ståtliga palmer av olika slag. Skylten att man skulle akta sig att gå eller stå under träden, i synnerhet när det regnade eller blåste kraftigt var lite underlig – det var omöjligt att gå runt i parken utan att gå under träden… På utväg sade jag till Rolf att vi går åt vänster istället för rakt fram, varpå sekunden senare det ramlade ner en stor gren ur ett träd precis där vi skulle gått om vi fortsatt rakt fram!

Man kan nästan gömma sig bakom ett enda blad. 

Monsteran klänger sig upp på palmen.

Starkt att lyckas böja så på den hårda bambustammen.

Parkens största sevärdhet, de gigantiska näckrosorna, var lite luggslitna just nu, vilket man bad om ursäkt för på en skylt. Det fanns däremot andra näckrosor som var desto mer imponerande.

 De luggslitna näckrosorna hade ändå imponerande gigantiska blad.

Se den gula mitten ...

 ... som blir till stora gröna, därefter bruna, fröställningar likt stora duschmikrofoner.

Efter ett par timmar ansåg vi oss klara med parken och gick ut för att hitta ett lunchställe. Vi blev inlockade till Eighteen Café och satt där som enda gästerna. Vi fick dock luftkonditionering. Lite Baboo-stämning som Rolf försökte avhjälpa genom att likt Seinfeld komma med tips om hur han kunde förbättra verksamheten med en prissatt meny utanför. Mackorna vi tog in var väl inget att skryta över egentligen, men de färskpressade juicerna var desto bättre, liksom espresson från den nyservade maskinen.

Dessa goda juicer stod sig resan ut som de bästa dryckerna.

Det tog ett tag innan bussen tillbaka till Triolet kom. Jag skulle passa på att köpa en flaska vatten på en bar, klev in, greppade en flaska i kylen, vände mig om mot den tomma bardisken ... Och blev stående. På bardiskens miniräknare satt en råtta. Jag vet inte om den tänkt betjäna mig genom att räkna ut priset eller så. Perplext tänkte jag att Rolf har kamerorna. Sen insåg jag att jag vill inte handla här. Fortfarande syntes ingen till, så jag ställde tillbaka flaskan igen och gick. En blandning av äckel och känslan av att vilken pangbild det skulle blivit förföljde mig sen en lång stund.

Sedan promenerade vi längs huvudgatan i Triolet för att dels hitta en ny keps till Rolf (han hade glömt den gamla på första bussen imorse) och dels hitta en supermarket vi sett tidigare från bussfönstret. Det sista lyckades vi med, och där inhandlades lite kryddor, vatten och granatäppeljuice samt en tvättvål.

Det här är all info man får: det är en busshållplats.
Men vilken buss som stannar här och när den kan tänkas gå får man gissa sig till. Eller fråga nån.

En ytterligare ganska lång väntan dök Pointe aux Piments-bussen upp och vi fick sätta oss på olika ställen då den var nästan full. Det var tur det, för Rolf som satt nästan längst fram fick då syn på sin keps! Vi hade alltså hamnat på samma buss som i morse. Någon hade lämnat fram den till konduktören, och den låg nu i ett fack, bara att klejma. Snacka tur som en tokig!

 Jag var rätt trött efter dagens utflykt, så jag avslutade vid poolen. Konstigt nog kändes det nästan kallt att stiga upp ur vattnet. Det måste ha svalnat någon grad, och så var det mulet just då. Kallt kan man ju inte säga det var, men kroppen har kanske vant sig lite vid värmen.

Ikväll har vi undersökt hyrbilsmöjligheten, inte bestämt något än, men det lutar väl åt bil ett par dagar. Imorgon bär det av med buss till Curepipe, vilket innebär bussbyte i Port Louis. Jag hoppas hitta lite nya tröjor i outletarna där, så jag kan slänga några gamla trasor.

Middagen var för första gången inte buffé utan en trerätters meny med val på fisk eller korv. Jag valde fisken och Rolf korven, som visst var rätt kryddig, lite åt chorizohållet. Fisken var mycket fast i köttet, men helt ok. Potatismoset var däremot nästan kallt. All fisk har senare visat sig vara åt det fasta hållet. Ofta står det bara poisson på menyn, vilken slags fisk det är som serveras skulle ju för övrigt inte göra oss det minsta klokare. 

Ny underhållning ikväll, ok musik men för hög volym.

Mauritiusdagbok tor 5 jan

Gammalt mixas med nytt.

Torsdagen 5 jan tog vi bussen till Port Louis direkt efter frukost. Vi har tur: bussen startar bara några hållplatser härifrån, så den var ganska tom när vi hoppade på. Inga problem att få sittplats. Vidöppna sidofönster och öppen dörr kompenserade för avsaknaden av luftkonditionering. Vi hade fasat för trånga ståplatser i kokhet buss, men det var alltså riktigt drägliga 45 minuter in till huvudstaden. Stan är inte vacker, en mix av förfallna och mindre förfallna byggnader blandades med något enstaka skinande höghus. 

Det doftade gott av koriander.

Hektiskt stadsliv.

De små butikerna är sådär löjligt ointressanta, precis som ofta är fallet både i Grekland och Kina. Vi promenerade omkring, kikad ein i ett par affärer, satt och vilade i ett par skuggiga parker, åt buffélunch på en koreansk restaurang – tråkigare mat än jag hade förväntat mig. Kimchin var dock bra liksom hönsbuljongsoppan.

 Sockerleverans som skulle in i en lagerbyggnad.

Praktisk mössa som även skyddade nacken.

Efter lunch hittade vi en espressomaskin som rattades av en långsam och ointresserad flicka. Lagom till att Rolf druckit upp sin kaffe fick jag in min kopp. Å andra sidan kostade de båda kopparna bara 70 rupier, mindre än 20 kronor.

 Utsikt från viloplats i en park.

 Marknadsgatan i Port Louis.

På marknaden framför busstationen hittade jag en fruktförsäljare och köpte två mangos för 50 rupier. Rolf kom senare ut på stranden gul om hela skägget och mös att det var den godaste mango han någonsin ätit. Får se om jag hinner vara med och smaka den andra frukten.

Busstationen hem till Pointe aux Piments.

Vi tog bussen hem igen och gick direkt ner till stranden. Jag invigde min snorklingsutrustning, fungerade klockrent. Jag simmade ut utanför de vågbrytande stenarna och hittade korallrevet, som bitvis är mycket grunt. Där fanns både vanliga akvariefiskar och sådana jag aldrig nånsin sett tidigare. Flera finare fiskar här än inne på akvariet vi besökte igår. Min favorit var en fisk med orange fläckar på grön botten och ljusblå fenor och stjärt. Lite läskig var något monster med svarta tentakler som gömde sig i en grotta.

Efter att ha vilat lite på stranden skulle jag så ut igen, denna gång med vattenkameran, tänkte jag. Men det första jag drabbades av var en kallsup med saltvatten. Något hade hänt med snorkeln! Jag försökte länge och väl komma underfund med problemet i vattnet, men misslyckades och fick ta mig upp på stranden igen. Efter en undersökning av snorkeln sade Rolf att vattnet kanske kommer in där? Och så pekade han på ett ställe framför bettet. Jag tittade och såg en fladdrande plastbit. Jag petade lite och insåg att det måste vara en ventil. Och i ventilen satt en pytteliten vit sten som hindrade ventilen från att slutas. Jag petade bort stenen och nu såg ventilen ut att slutas, med blotta ögat i alla fall.

En stund senare gick jag ner och testade, utan kameran för säkerhets skull. Och jodå, det funkade! Jag tog en ny tur utåt revet och beundrade fiskarna. Fick se några nya arter, dock inte min orangegröna favorit. På ett ställe råkade jag nudda revet med handen. Lite läskigt att det blir så grunt emellanåt, för man vill ju inte slå i något som kanske är giftigt. Det finns även en del stora stenar som sticker upp rätt långt.

 På väg ut efter att ha fixat till ventilen.

Sitter nu och väntar på att internetförbindelsen ska komma tillbaka. Jag har just köpt anslutning även till eee-pc:n, men innan jag hunnit fram till den jobblänk jag tänkt ta mig an så gick förbindelsen ner. Typiskt.

Lite senare kom wifin tillbaka och jag kunde göra klart jobbet. Middagen var bäst hittills med friterade grönsaksbollar, goda korvar och en underbar chilisås.

 Den här utsikten tröttnar man aldrig på.

Akvarellkursen igång igen

Idag var det dags för akvarellkurs, termin två. Jag vet egentligen inte om jag verkligen har tid med akvarellkurs nu när jag kommer att jobba heltid igen, plus hålla på med hunderiet då. Men det var kul och givande i höstas, så jag gör ett försök fram till början av april då kursen slutar. Jag tänker som så att det är först omkring där som hundevenemangen drar igång på allvar, så det kanske går att klämma in detta fram tills dess.

Akvarellkritor.

Vi hade två nytillkomna i gruppen, och jag förmodar att det var därför som vi körde grupparbete idag. Vi var sex personer som fick dela på två fullstora pappersark, och vi fick i uppdrag att måla abstrakta grejer, tre personer per papper. Sen snurrades papperet efter en stund, så man fick måla på ett nytt ställe, och rätt var det var fick vi byta papper med varandra. Alla har alltså målat lite här och var på de båda akvarellarken. Vi började med akvarellkritor – första gången jag testat sådana. Det var rätt kul, man målar rätt heltäckande med dem, och lägger sen på vatten med pensel. De är inte riktigt så täckande som pasteller, men å andra sidan inte kletiga heller. När penseln fångat upp färg från kritmönstret kunde man då föra vidare denna färg till andra delar av målningen och få en rad olika nyanser och färgflöden. Allt blev inte så vackert, men vissa delar blev rätt häftiga. Mot slutet gick vi in med vanliga akvarellfärger också och bättrade på där det behövdes.

I nederkanten skymtar partyhatten.

När de båda arken var helt fyllda av färger och former var det dags att plocka fram saxen. Vi fick varsin passepartout för att måtta in en intressant bilddel, sedan klippte vi ur den del vi ville ha.
Sedan fick vi i uppgift att hitta något konkret i den bild vi klippt ut och förstärka det genom att måla konturer och andra förstärkande effekter där. Min bild hade en gul zucchini, och sen tyckte jag att det fanns ett mauritiskt palmblad i ena kanten samt ett gammalt vhs-band. Jag gjorde sen en bild till av de rester som fanns kvar, denna gång ett överbelamrat efter-fest-bord med en partyhatt och ett sugrör.

Anna och det andra arket innan vi klippte itu dem.
Den gula zucchinin kan anas uppe i högra hörnet.

Resultatet.

Mauritiusdagbok ons 4 jan

Pool och hav i morgonljus.

På onsdagsmorgonen väckte Rolf mig. Han hade varit ute och gått en sväng och sade att det var relativt svalt. Vi åt en god bufféfrukost och gick alltså sedan ut på utforskning, valde vägen åt vänster (inåt landet) när vi kom till korsningen. Där kantades vägen av små butiker ”de luxe”, som trots de förpliktigande namnen var ytterst mediokra. Vi gick en bra bit, till nästa korsning och lite åt vänster. När den vägen plötsligt kantades av enbart grönska vände vi åter. Vi köpte en stor vatten och en minipåse nötter för bara 25 rupier i en butik som var aningen större än de övriga (säger inget om storleken).

 Lyxartiklarna lyste med sin frånvaro.

Två killar följde plötsligt efter oss från hälsokliniken, men när vi saktade in och fotade tvingades de om oss. De vände sen tillbaka efter en liten stund, och jag tror att de gärna hade lagt beslag på vår storkamera om inte Rolf hållit ett stadigt grepp om den. Sen slapp vi i alla fall dem, skönt.

 Pooja shop är begripligt, men vad gör swastika här?

Vi passerade en övergiven skola –- är det månne sommarlov här? Det är ett gäng mörkhyade barn som badar vid vår strand hela dagarna, detta kan ju vara förklaringen.

Vi gick in på akvariet och tittade på vackra fiskar, eremitkräftor och ett par hajar. Vi orkade inte vänta en timme på att de skulle matas, utan återvände till hotellet och poolen.

 Kul med ett akvarium på gångavstånd.

Till lunch gick vi ut till restaurangen nära akvariet och åt en god fisksoppa. De hade inga särskilda lunchrätter, utan det mesta på menyn var alltför dyrt för en vanlig lunch. Där misstog vi oss som trodde att vi kunde komma billigare undan än på hotellrestaurangen till lunch. Vi får testa den andra restaurangen lite längre bort och se vad den har att erbjuda. Soppan var i alla fall mycket god med en smak av koriander som till och med Rolf accepterade.

Fint ställe att ta paus när man kör Trioletbuss. 

Vi passade på att fråga ut indiern på restaurangen om bussarna och lärde oss att både bussen till Port Louis och Grand Baie gick från samma hållplats, den till GB har nr 228. Man kan byta i Triolet och komma till Pamplemousses. Likaså köper man biljett på bussen. Låter ju jättebra.

 Hotellträdgården.

Efter lunch blev det poolbad igen, det är ungefär det man pallar när solen är som hetast på eftermiddagen. Sen satt jag en stund på hotellrummet och gjorde min första akvarell på ön. Den blev inget vidare, förutom stenarna, som jag är ganska nöjd med. Rolf har gått ut för att fota, hoppas han hittar nåt bra motiv för mig att försöka fästa på papper.

Buffémiddagen var ganska trist ikväll med, de små pittoreska efterrätterna är nog höjdpunkten. Kokoskakor med smak av Rolfs mamma till exempel.

Desserterna var alltid spännande och vackert upplagda.

Vintersol

Har haft lite svårt att känna nån glädje över vintern. Men idag dök solen upp och jag fick inspiration att gå en lite längre sväng med Lakrits nånstans där vi inte går så ofta. Kasper fick istället hänga med husse till barnbarnen.
Lakrits och jag tog tåget till Ormsta, och det går verkligen superbra att åka tåg med honom. Trots att det bara är en hållplats hann givetvis konduktören komma och stämpla. Tur jag hade två klipp kvar på remsan.
Sen gick vi bort till frisbeefältet som nog hör till Vallentunas populäraste hundrastplats. Oj, vad kul det var att gå och sniffa på alla främmande hunddofter. Jag hade med mig en frisbee (lättare att bära än att ta mina halvkilos vinterdummisar med mig) och visst hämtade han den käckt, men det var ändå som att det var minst lika kul att bara gå och lukta.

Det bästa med att åka tåg norrut och sedan gå hem är att man får solen i ansiktet. Man kan i och för sig göra tvärtom också, börja med att gå söderut, och sedan ta tåg eller buss tillbaka. Men det blir då mest villagator att promenera på, så länge isen på sjön inte bär, förstås. Det har jag inte undersökt, men det känns väl rätt tveksamt ännu.

Vi fick alltså en skön promenad, även om hälarna gjorde sig påminda halvvägs nånstans. Utan hälproblem kan man lätt ta tåget till Molnby och gå hem därifrån istället. Men det var överkurs idag.

Vid aerosolfabriken korsade vi järnvägen och det blev ytterligare ett par tillfällen till på mindre fält att släppa honom lös. Längs andra sträckor fick han gå lös nära alternativt kopplad.