Superduktig i skogen

Jag trodde det skulle vara skapligt torrt i markerna om vi tog oss upp på berghällarna med vitmossa. Icke. Eller, det hade väl varit okej om det inte varit för crosshojarna som plöjt upp stora leråkrar där.
Stödd på Kaspers koppel halkade jag mig fram och fick en skön skogspromenad iallafall. Solen sken lite blekt ett tag, vore ju synd att inte utnyttja det.
Kasper var lite väl pigg i början, så han fick gå kopplad. När han började sansa sig gjorde jag ett godisträd varpå jag släppte honom. Oj, vad kul det var att rejsa bland granithällar, lingonris, ljung och mossa. Och så lera då. Vid tredje återkomsten kopplade jag upp och läta honom varva ned någon minut, sen släppte jag igen. Då var han bra lugnare, och ingen gång försvann han utom synhåll. Jag gjorde ett par godisträd till, plus några godisstenar. Sånt är alltid kul, tycker Kasper.
När vi närmade oss stora vägen funderade jag på att koppla upp, men bestämde mig för att ge honom en chans. Han fick godis tätt tillsammans med kommandot Nära – och det gick bra. Det slutade med att han fick förtroendet att gå lös hela vägen till bilen. Min superduktiga kille ligger och sover nu.