Kasper blir nyårsfin

Inför jul var det baddags. Inga problem med det. Skönt. Man stoppar honom i badkaret, ser till att duschstrilen är fin och ljummen. Sen är det bara att duscha på. På med lite schampo (med whitening) när han är blöt. Vid det laget har han i allmänhet hunnit ställa sig på bakbenen mot badkarskanten, men där står han sen snällt hela tiden. Schamponera in, sen duscha av allt ordentligt.
Praktiskt är ju sen om man redan innan man började kom ihåg att ta fram en handduk, så kan man frottera bort värsta fukten innan man släpper ut honom på golvet. Dörren stängd! Har börjat säga Skaka! samtidigt som han skakar av sig vattnet i förhoppning att kunna få det till ett kommando så småningom. Har ju ingen klicker i det här läget (tillräckligt mycket grejer att hålla reda på ändå), men förhoppningsvis nöts det in precis som Kissa gjorde tidigare.

Nu var det då klodags igen inför nyår. Det har ju varit ett stort problem. Lite har han vant sig vid klotången genom att få bita fritt i den, vi har kletat leverpastej på den som han har fått slicka av, vi har klickat bredvid och gett godis för varje klick. Bakbenen har väl gått skapligt, men fram har det varit illskrik och kaotiskt sprattel. Har försökt att klicka in kloklippandet, men det har inte heller varit en jättehit. Så idag kom genombrottet!
Sambon höll honom med halsband på, så han inte tappade greppet. Han tog på sig handskar och nu höll han ena handen över ögonen på Kasper och fick honom att sitta lugnt. Jag klippte ena baktassen - inga problem. Vi matade med massor av leverpastej. Sen handen för ögonen och nästa tass. Lika lugnt nu. Och så framtassarna. Leverpastej. Nästa framtass. Leverpastej och klart. Inget sprattel, inget skrik, ingen avgrundsdjup förtvivlan! Det hjälpte att bara inte behöva titta på tången. Så enkel lösningen kan vara ibland.

Kasper cyklar

Igår kväll skulle jag till videobutiken och lämna tillbaka ett par filmer. Tog med Kasper och fick för mig att jag skulle börja vänja honom vid cykel, så jag tog vår gamla skräpdamcykel i vänsterhanden och hunden i högerhanden och började gå. Först tyckte Kasper att det var lite konstigt och kanske läskigt, men efter 20-30 meter gick han fint parallellt med cykeln. På andra sidan järnvägen är det en kort alldeles rak och plan cykelbana, så eftersom allt gick så bra fick jag för mig att hoppa upp och glida på hojen för att se hur det gick. Efter ett par förvirrade, svajiga första meter där Kasper var med förvånad än rädd över att jag hoppade upp på det där åbäket gick det super. Han travade fint och jag mest rullade. När det var dags att svänga hoppade jag av och ledde igen. Berömde massor. När vi korsat en väg och gått en bit till blev det åter en enkel cykelsträcka, så jag hoppade upp igen. Det gick lika fint nu och jag till och med vågade mig på en liten svag sväng. Av igen och promenad sista biten till videoaffären. På tillbakavägen gjorde vi likadant, fast då hamnade han bakom mig en gång varpå jag tvärstannade och sade Stanna! Det gick bra. Sen samma sak igen men rätt var det var sprang han framför åt vänster. Tvärstannade och Stanna. Ingen fara någon gång, men tog det säkra före det osäkra. Har ju köpt en springer som ska monteras på nån av cyklarna, blir säkert mycket bättre än att hålla kopplet utsträckt i högerhanden.Sammantaget är jag supernöjd med vår första lilla cykelträning. Och Kasper verkade bra mycket mer nöjd med vår cykelhastighet (gissar på 7 km/h) jämfört med min alltför långsamma promenadhastighet. Det här blir nog bra på sikt.

Kasper är hundsocial

Man träffar mycket fler hundar när man har hund. Kanske självklart, men ändå inte. Det finns ju lika många hundar i ens närhet oavsett om man har en själv eller inte. Men man tittar med andra ögon, man kollar om de kan utgöra något hot, eller bli roliga lekkamrater, osv.

För någon vecka sen åkte Kasper och jag på skogsutflykt. Kanske hundra meter efter att vi parkerat bilen passerade vi ett hus med, visade det sig, en labradorvalp i samma ålder som Kasper. Han hette Karo, vilket skulle visa sig vara värdefull kunskap. Vi gick vidare och i slutet av vår promenadrunda hade jag ett litet vindskydd som mål för en fikapaus. Där satt redan en man med hund. Jägare. Även denna hund var jämnårig med Kasper, och den lilla tax-drevertiken och Kasper lekte bus i närheten medan vi fikade. Mannen skulle lära sin hund att spåra, för att sen jaga rådjur till hösten.

På tillbakavägen passerade vi Karos hus igen. Åter var valpen ute och kom lösspringandes ut på den lilla grusvägen. Ingen människa inom synhåll. Jag hade Kasper kopplad och vi fortsatte till bilen medan Kasper och Karo gjorde försök att leka så gott det gick trots kopplet. Jag fick in Kasper i bilen och hade nu en lös Karo att ta ställning till. Jag vågade inte köra därifrån när han fanns i närheten. Jag promenerade tillbaka mot huset och sade till Karo att komma. Han lydde, kanon. När vi var nästan framme sade jag till Karo att sitta. Han satt! Vänta! Sen gick jag tillbaka till bilen. Väl framme vänder jag mig om och ser att han suttit kvar hela tiden, men nu reser sig upp och börjar nosa lite i vägkanten. Nu vågade jag köra iväg utan att vara rädd att köra över den lilla sötnosen.

Idag var vi på en ny utflykt. Hittade en kanonfin liten fiskesjö som vi gick runt. Vi fikade och Kasper testade att åka skridsko på isen. På andra sidan sjön mötte vi en flatcoated retriever med matte och lillhusse. Hon var lite rädd först att hennes hane skulle bli för vildsint mot Kasper, men allt gick bra. De fick leka nån minut. Jag lovordade det fina området, och det visade sig att de brukade gå här och att det var fint även på sommaren, inte alltför lerigt, vilket jag misstänkt. Det fanns många utlagda spänger på de blötaste partierna. De till och med brukade bada i sjön, något jag tacksamt sög i mig. En hundvänlig badsjö är precis vad jag är ute efter till sommaren.

När vi närmade oss bilen kom minst ett halvdussin, om inte fler, flatcoated retrievers gående lösa. Kasper springer fram och lyder inte alls när jag försöker ropa tillbaka honom. De två hundägarna ropar tillbaka sin främsta hund som lyder. Men Kasper fortsätter framåt och en av hundarna i flocken är lite aggressiv. Jag är fortfarande minst 40-50 meter bort. Blixtsnabbt lägger sig Kasper på rygg och flicken bara nosar lite på honom. Hundägarna plockar ihop sin skock och går upp på en liten höjd vid sidan av vägen. Jag plockar till mig Kasper och kopplar honom. De ber om ursäkt, men jag sade att det inte var någon fara. Det var ju minst lika mycket mitt fel i så fall, som ännu inte har en tillräckligt lydig hund.

Han är modig iallafall, sade en av dem. Kan bara instämma. Kasper är en sexmånaders valp som fortfarande tror gott om alla andra hundar. Och människor.

Det här stället ska vi återkomma till. Bara man undviker det när det är som halast och blötast är det en kanonrunda med flera fina fikaplatser. Det tackar vi sportfiskarna för.

Kasper blöder

Har inte några färska Kasper-bilder just nu, får återkomma med det.
Vad har hänt sen sist?
När vi var ute på kvällspromenad för närmare två veckor sedan och gick under en mörk viadukt ryckte Kasper plötsligt till där han gick och nosade. Det fanns en liten vattenpöl där, så jag trodde att han blivit rädd för sin spegelbild eller liknande. Men plötsligt slog han till bromsen och ville inte gå. Jag gick trots allt vidare med motsträvig hund och skulle några meter senare belöna med godis för att han hängde med. Då fick jag blod på fingret!
Öppnade munnen och såg att det kom mer blod, men det var så mörkt att jag inte såg ordentligt. Vi vände om och gick tillbaka hem. Hade han svalt en glasbit?
Väl hemma hade blödningen lugnat ned sig och man såg att det inte var inne i munnen såret var, utan framme på själva nosen. En skarp röd skåra mitt i det svarta. Nu var Kasper lugn och glad igen. Höll koll närmaste dygnet på honom och avföring, men som tur var hade han inte fått i sig något glas, utan bara nosat på det och skurit sig.

De problem vi jobbar mest med annars är fortfarande att få honom att gå fint i koppel och att vara lugn när det knackar/ringer på dörren. Vi gör väl små pytteframsteg, men inte går det fort.

De senaste promenaderna har Kasper alltmer börjat lyfta benet som en riktig hanhund. När han varit lös i skogen har han stannat och markerat på flera ställen. Jag vägde honom för någon vecka sedan och han var då uppe i 6,4 kilo. Han är ju halvåret på lördag, så det är väl bara att inse att man har en unghundsperiod att se fram emot. Gulp.

Kasper och 2-åring

Häromdagen kom en tvååring på besök. Kasper var otroligt intresserad, De har träffats tidigare, men nu skulle de vara tillsammans hela dagen.
Vi började med att ha Kasper avskiljd, på andra sidan en gallergrind, tills lillpojken kommit till rätta. När vi sedan släppte ihop dem fick vi säga Ner rätt många gånger till Kasper, som gärna ville hoppa på pojken.
Tack och lov lugnade han sig snart och de fungerade bra tillsammans. Ett par hopp bakifrån klarade pojken galant utan att varken tappa balansen eller bli rädd, men i övrigt höll sig Kasper på mattan.
Skönt att se att besökare går bättre och bättre.