Mauritiska näckrosor och svenska kantareller

Några bilder från parken i Sens:

Inte ofta man får ta in hundar i exotiska växthus.

Likadana näckrosblad som i parken Pamplemousse Garden i Mauritius.
Tyvärr bara liten blomknopp.

Vila vid fågeldammarna.

2012-09-06

Tvättade på morgonen och tog sedan en hundpromenad som ledde utmed promenadallén en bit och sedan in på stadsgatorna till ett av bagerierna. Där fanns en krok att sätta hundar i, och jag band dem och gick in för en baguette och några croissanter. Man kunde hela tiden se dem genom glasrutan och de satt lugnt och stilla och väntade.

Väl tillbaka diskade jag och hängde upp tvätten, och tog mig sedan an dagens arbete ute på balkongen.

På eftermiddagen tog vi en utflykt till Joigny, en korsvirkesstad lite som Troyes, men den kändes inte lika välmående. En hel del fina gamla hus kunde behöva en uppfräschning. Vi fikade och tog en annan väg tillbaka via St Julien. Detta verkade vara en riktigt fin liten stad, så den återkommer vi till. Nu rullade vi bara igenom utan att stanna.

Allén runt stan som vi cyklar och promenerar i.

Korvgrillning till middag och sen en hundcykeltur runt den gamla vallgravsallén. Vi vek av åt höger nere vid Yonne och gjorde en avstickare bort till ett loisir-område med fem dammar. Den franska förtjusningen i fritidsfiske, nu igen.

Där vände vi och fortsatte sen rundan runt. Inklusive avstickare till des étangs blev det 6 km. Utan denna avstickare gissar jag att vallgravsrundan är 3 eller 3,5 km. Det hann börja skymma innan vi var tillbaka strax före nio.

2012-09-07

Marknaden i denna lilla stad var större än man kunde tro.

Tog en tur till marknaden och handlade lite fisk och grönsaker. Råkade på svenska kantareller till det facila priset 3,90 euro för 100 gram. Det, alla idoga svampplockare i Sverige!

Svenska kantareller.

Träffade också madame vid ett grönsaksstånd och pratade lite med henne.

Kunde inte motstå dessa stora, fina kronärtskockor.

I bakgrunden en hästköttsförsäljare igen.

Vi tog enbart Lakrits med på en liten stadspromenad och kafébesök. Rätt skönt att ha bara en hund med, och Lacke kan behöva bli lite mer stadsvan, den lille lantisen.

På eftermiddagen åkte vi och kikade lite närmare på St Julien, som var en charmig liten ort. Där fanns en restaurang som verkade vara lite pretentiös, får se om vi ställer vår kosa dit någon kväll. Vi åkte upp för att kika på det befästa kapellet. Det fanns skyltar uppför backen, men rätt var det var hade vi åkt förbi utan någon anvisad p-plats eller så. Snopna vände vi någon kilometer senare och rullade nerför den långsträckta åsen igen. Strax under kapellet fanns en liten oansenlig grusplätt. Där parkerade vi i stark lutning och klättrade uppför en grusstig. Jo, det var visst enda vägen till kapellet. Konstigt! Utsikten var fin, kapellet konstigt högt. Det kändes som att man byggt det så för att inte bara kunna be därinne, utan även kunna ta sin tillflykt dit i tider av ofred. Vi kunde inte komma in och få detta bekräftat, dörren var låst.

Vi for ner igen och bort till den nybyggda Intermarché som fanns i stans utkant. Innan vi lämnade Villeneuve hade vi varit på Lidl och fyndat 8 viner för knappa 300 kronor. Nu såg vi att även Intermarché hade nån liknande drive: Foire au vin. Här nöjde vi oss dock med att handla mat.

På kvällen gick vi på restaurang. Vi borde kanske valt en sån ostfondue som grannbordet strax efteråt beställde in, men vi valde entrêcote med bearnaisesås respektive roquefortsås. Rättenvar god, men i vanlig ordning var köttet lite svårskuret. Nåja, fondue en annan gång istället. Annars var det lite skönt att slippa diska på kvällen i vårt pyttelilla kök.

Parmesangratinerade endiver

Parmesangratinerade endiver blev ett kanonrecept igår.
Jag hade handlat fiskfiléer på marknaden i fredags, och tillagade dem som stekt abborre. Vad skulle vi då ha till? På samma marknad hade jag inhandlat några endiver, inspirerad av nåt mattävlingsprogram på fransk teve (vars recept jag sedan hunnit glömma bort). Det fick bli nån egen variant.
Jag delade endiverna i halvor och lade i en ugnsform. Sen på med lite grädde, salt och peppar. Jag rev rejält med parmesanost över och toppade med lite cayenne doux (inte den starka sorten). Körde detta i 200 grader i 25 minuter.
Blev så kanongott att Rolf sade att jag måste spara receptet. Så här är det nu sparat, alltså.

Apportering i Yonne

2012-09-04

Jobbade på förmiddagen, lika härligt som igår ute på balkongen. Rolf cyklade. Efter lunch solade vi en stund i vilstolarna på nedre terrassen och framåt eftermiddagen packade vi in oss i bilen och for för att kolla på parken i Sens. Parc du Moulin à Tan var riktigt fin med växthus som dignade av exotiska blommor, bland annat vanilj och sådana näckrosor som vi sett på Mauritius. Här fanns också en skogsdel, en rosavdelning, en lekplats, en liten del med djurhagar och så fågelinhägnader. Allt detta gratis och öppet även för kopplade hundar.

Hem tog vi lilla vägen på andra sidan Yonne och kunde konstatera att den var så trist att den vägen behöver vi inte åka fler gånger. Vi mellanlandade vid den badplats Rolf hittat igår, och jag plockade med några apporter och bollkastaren från bilen.

De flesta kanter ner till Yonne är riktigt branta, så branta att jag inte är säker på att Lakrits klarar att ta sig upp igen. Här var det ganska lågt (till och med sandstrand uthälld på ett ställe), men med en betongkant istället. Jag trodde ändå att det skulle funka, så jag hivade över en tennisboll till den lilla ön. Smack in i ett buskage. Perfekt, ville inte att den skulle gå över på andra sidan, ut i stora floden, där det kanske var mer strömt.

Apportering i Yonne.

Här var det lättare att ta sig in.

Han kastade sig i fint, men när han skulle upp på betongkanten på andra sidan vållade det problem. Jag såg att det blev lägre och lättare längre till vänster, så jag försökte dirigera honom dit. Han tog sig några meter åt rätt håll och försökte sen igen, och lyckades till sist få fäste och kravlade sig upp. Sen höll han på länge och väl och sökte, och jag bröt honom till sist med en stoppsignal och ett närsök framför busken. Då tog han den. Tillbaka på min sida var denna betongkant också alltför svår, och han provade på olika platser. Till sist fick han lite tag på ett ställe med klorna och då nådde jag precis ner och kunde hiva upp honom genom ett ordentligt tag i nackskinnet. Puh! Tror vi avstår denna övning i framtiden, det kändes lite vanskligt att stå hjälplös på fel sida och inte kunna hjälpa vid behov.

Med bollkastaren kom den en bra bit ut.

Ön syns till vänster och vår stad i bakgrunden.

Jag tog honom istället till andra sidan den lilla sandstranden, där det gick gräs nästan ner till vattnet och det bara var en liten kant. Här gjorde jag lite dubbelmarkeringar med kastad dummy och en och annan slevad boll, och varvade med att istället kasta upp på land. En i vattnet, en på land, ta landmarkeringen först. Osv. Inte jätteavancerat och inte så långt, men i alla fall lite småövningar för att hålla kunskaperna vid liv.

Kul med stadssim, tycker Lakrits.

2012-09-05

Dagen varit fylld av idel jobb. Har några tajta deadlines framför mig, sen ska jag vara lite hård och tacka nej till vissa grejer så vi kan göra fler utflykter. Balansen mellan jobb och semester börjar haverera, känner jag.

Men lite om staden Villeneuve, då: det finns fyra bagerier, varav ett är stängt för närvarande, kanske två-tre traditionella franska restauranger och uppåt halvdussinet enklare hak typ kababerior och pizzerior, en tre–fyra kaféer, ungefär lika många frisörer (måste boka tid för klippning!), en blomsteraffär, en slaktare och en delikatessbutik som just bytt ägare samt några andra småbutiker för elartiklar och liknande. Den större delen av stan ligger på den här sidan floden, sen finns det en bro över till andra sidan där det mest finns en järnvägsstation, en kinarestaurang och så det stängda badet med campingen där vi var och tränade igår. Sen, inte att förglömma, finns det en jättestor och imponerande kyrka mitt i stan. Den håller på att få taket omlagt, men verkar ändå vara delvis öppen. Vi har inte varit in där än.

Bilintråckling

Så här ser det ut i princip varje gång vi ska ha in eller ut bilen från vårt nuvarande boställe.

Det har hänt flera gånger att det står en bil i vägen
när vi ska svänga in från den lilla enkelriktade gatan till vänster.

Nu kommer vi med viss möda förbi. Det gäller att ta hörnet exakt rätt.

Framme vid grinden.

Praktiskt att ha medhjälpare med sig att öppna grindhalvorna.
Vid denna yttre innergård får man inte stå. Den tillhör grannen.
Och dessutom behövs den för in- och utsvängning.

På väg in mot inre innergården.

Framme. Dags för utplockning.

Bäcken är kanon, Sens är medelmåttigt

2012-09-03

Jobbutsikt.

Satt ute på balkongen och jobbade några timmar före lunch. Då var det helt perfekt där, lagom temperatur i solen och aningen vind som fläktade. Tidigare på morgonen hade det varit så kallt att jag längtade efter min fleecetröja hemma i Sverige.

Lakrits tyckte dock inte alls att det var kallt, han sprang som en dåre mellan huset och bäcken. Och tillbaka upp igen. Plumsen syntes inte där uppifrån av all grönska, men hördes tydligt. Till slut hade jag fått nog av alla bruna tassmärken på det vita kakelgolvet och när han dessutom skakade av sig inne var måttet rågat. Grinden från balkongen stängdes och jag sände vårt värdpar en tacksam tanke. Alla grindarna är givetvis mest till för familjer med småbarn som hyr här, men även i vårt fall kommer de väl till pass.

Frampå eftermiddagen kom vårt värdpar och hade fått tag i en slags utdragbar barngrind, och insåg att vi redan hittat en lösning på broproblemet. Nu sitter deras grind också på plats, har inte kollat av om den duger utan kompostgaller. Den skulle ju göra det smidigare att gå stigen upp till grinden ut. Får kika på det framöver.

Jag frågade också om inte bordet i ena rummet kunde höjas lite. Efter lite olika varianter övertog jag till slut ett metallbord från deras trädgård som fungerar mycket bättre att arbeta vid än det barnbord som stod här inne.

Marknad framför den stora katedralen i Sens.

Inifrån hôtel de ville mot katedralen.

En elvahundratalskyrka på andra sidan Yonne.

Lite senare tråcklade vi ut bilen. Jag körde och Rolf dirigerade. Jodå, det gick att backa sig ut. Puh. Vi åkte till grannstaden Sens som är lite större, kikade på den stora katedralen och ovanligt vackra hôtel de ville. Stan var inte direkt vacker totalt sett, men hade sina enstaka sköna inslag. Några mycket fina gamla korsvirkeshus, till exempel. Förutom huvudgatan fanns det en rätt aktiv gågata, och sen var man nere vid Yonne då. Vi fikade på ett ställe, köpte några tidningar, men gick annars inte in nånstans. Syftet var mest att bilda oss en uppfattning om vår närmaste större stad och dess utbud. Lite fler restauranger kunde vi se fanns där, får se om vi kör dit för nån middag. Cirka 13 km har vi till Sens.

Vackert korsvirkeshus med otroligt utsirat hörn.

På tillbakavägen såg vi en skylt till en park, Parc du Moulin à Tan, som kanske kan vara värt ett besök. Hundar är tillåtna i koppel, står det. Bra!

På hemvägen handlade vi lite mat i vår närmaste Casino. Planen bestod av att grilla några fläskkarréer, men när vi inte lyckades begripa oss på webergrillen ändrades planen till en matig ägg- och skinksallad istället. Nu har Rolf med monsieurs hjälp hittat den ytterligare knapp man skulle trycka på för att få igång det hela, så imorgon kanske det blir grillat på menyn.

Sen gick jag ner i trädgården och gömde lite dummisar åt Lakrits. Han var duktig, men jag känner att vänster och höger gärna kan nötas mer. Inga problem att ordna detta i denna trädgård. Rolf har på en cykeltur runt nejden också hittat ett ställe (där det iofs står att det är hundförbud, men nu är vi ju off season) vid Yonne med badplats och en liten ö där man skulle kunna träna vattenapportering. Låter ju lovande.

Några timmars jobb till fick avsluta dagen.

Villeneuve i kvällssolen från andra sidan stranden.
Det syns att kyrkan är under ombyggnad.

Lakrits och Kaspers dagbok — de senaste veckorna

Lakrits och Kaspers dagbok

—       Måste ju ta över pennan, matte skriver så mycket konstiga saker, sade Kasper.
Om vi nu ska sammanfatta de senaste veckorna: de ska hela tiden ut och cykla. Okej, det är rätt kul att cykla. Men vad sjutton ska jag ha det där hemska magbältet på för?

—       Vadå? sade Lakrits. Cykla är ju kul, ju. Tänk när man håller full fart i femton—tjugo kilometer i timmen, och så tvärnitar man för att lägga en rackare. Magen går ju igång av den där speeden. Husse håller på att stupa över styret! Himla skojigt!

—       Jaja, det är rätt kul när man väl kommer igång. Men vadå, du ska ju stanna och pinka hela tiden. Låt oss hålla bra fart, så kommer vi snart ifatt de där kaninerna.

—       Kaniner och kaniner. Matte och jag var och tränade med dummies en dag, det är inte fy skam det heller. Fast det var ena uschligt stickiga buskar hon skulle ha in mej i.

—       Ja, såna stickiga buskar vill inte jag in i. Inte bra för magskinnet. Jag föredrar allt att ligga och sola på det där sköna stengolvet på förra stället.

—       Usch, det var ju jättevarmt! Matte sade nåt om 41 grader ju.

—       Ja, hemskt mysigt och bra för en gårdshund. Man måste tänka på brännan, vettu.

—       Nej, den där terrassen var allt lite varm ibland. Men på kvällen var det kul.

—       Ja, husse var bra på att gömma ostbitar.

—       Men inte bättre än att vi kunde hitta dem.

—       Nej, det var tider, det. Båda nickar och slickar sig belåtet om munnen och går och lägger sig för att drömma om ostterrassen i Sancerre.

Puisaye och Villeneuve-sur-Yonne

2012-09-02

Detta var dagen då vi skulle lämna vinkullarna som varit vårt hem i två veckor. Vi hade undrat om den VTT-tävling som gick av stapeln just denna dag i vår by skulle hindra oss från att köra därifrån. En hel del vägar var mycket riktigt avspärrade, men kunde man smygvägarna runt så löste det sig. Vi blev lite besvikna, hela den hop av deltagare och åskådare vi väntat oss var i verkligheten bara ett fåtal funktionärer och ett par cyklister. Resten saknades eller befann sig i alla fall utom synhåll.

Rolfs tänkta fotoséjour på morgonen kom därför av sig och vi åkte aningen snopna därifrån.

Istället körde jag min gamla invanda väg till vårt förra hem i Pessilières. Allt utmed vägen var sig i princip likt, förutom att man i år odlade en massa solrosor på fält som 2009 brukats till annat, antagligen vete. Sen var vi överens om att man byggt ett nytt teletorn i trakten av Taingy. Men annars var det samma nästan plågsamt vackra vyer som så här års gick lite mer åt brunt och grönt. De vyer som sitter så djupt i hjärtat – de oändliga böljande kullarna med sina enorma fält, små grå byar och insprängda skogsområden.
De gamla reseberättelserna finns här:
Juni 2009
Juli 2009

I Taingy var det Den okände soldatens grav som räddade oss. Statyn stod fram och jag svängde automatiskt in på parkeringen utanför det gamla postkontoret. Ett bra ställe att träna Lakrits! Soldatstatyn klarade Lakrits elegant, han skuttade till lite när han såg gubben högt där uppe, men vände sig sedan förväntansfullt till mig. Och visst vankades det belöning! Vi gick ett varv runt, och sen gick vi bakom huset till en annan staty/skulptur i sten, som inte bekom honom alls.

På p-platsen fanns en stor typ Berner Sennen-hund som hörde till resturangen. Den var jobbigare för Lakrits än vad statyerna varit. Javisst ja, restaurangen! Rolf kollade, och visst var det öppet. Hundarna stoppades in i bilen och vi beblandade oss med Puisaye-borna för att inta dagens lunch, en fyrarättersmåltid för 12 euro. Då ingick egentligen en liten karaff vin, men den avstod vi till förmån för bubbelvatten.

Champinjoner à la greque och nån korv en masse till förrätt.

Dagens rätt på griffeltavlan och byborna i baren i Taingy.

Byborna drack kir, koncentrerad svartvinbärssaft blandad med vitt vin, när vi kom och övergick sedan till andra drycker ju längre dagen skred. Det var ju söndag och inget jobb som väntade.

Maten var väl inget att skriva hem om, men prisvärt ändå. Och med tanke på att vi senare hade svårt att hitta en middagsrestaurant får man ändå säga att den där statyn räddade oss från svält.

Från Taingy fortsatte vi sedan norrut och hamnade i alltmer obekanta trakter. Även landskapet ändrades lite och när vi väl nådde Villeneuve sur Yonne såg det inte alls ut som lite längre söderut. Yonne flyter som sagt genom staden, och det gör att delar av landskapet intill också är väldigt platt, sen finns ganska höga åsar som går utmed dalen, men som ger en helt annan typ av kupering än i Puisaye. Känns lite mer som vissa delar av Tyskland.

Vi lyckades ta oss längs smala enkelriktade gator fram till vår adress, och öppnade en grind. Därinnanför fanns en mycket mysig innergård med grusplan och vi blev genast mötta av värdparet som visade var vi skulle tråckla in vår bil. Nu var väl en Avensis-kombi inte vad som kan rekommenderas på denna innergård, som mer var anpassad för små Peugeoter, men till sist stod vi på plats.

Vårt nya hus är väsentligt mindre än det förra. Två sovrum, ett badrum med tvättmaskin och ett litet kombinerat kök-vardagsrum. Det var allt. Kök är väl för mycket sagt, förresten, cuisiniette är väl en bättre beskrivning. Gasspis, yttepytteliten bänkyta och ingen diskmaskin. Ingen plats för någon, ens om man ville. Teven har å andra sidan typ miljarders kanaler. Det bästa med det här huset är annars trädgården.

Från kök-vardagsrum leder en dörr ut på en balkong, varifrån en smal grindförsedd järntrappa (stege, snarast) leder vidare ner till nästa nivå, där det finns ett större bord än det lilla som ryms på balkongen. Här finns också ett par vilstolar och en stenbänk. Även detta utrymme är skyddat av staket och en grind till, som leder rätt brant ner i en större trädgård. Trädgården är som en smal dal med mängder av buskar, träd och annan växtlighet. Längst ner i dalen finns en liten å med en gallerbro över. Går man över bron kan man ta en brant stig upp till ett ytterstaket med en låst järngrind. Denna grind kan vi låsa upp och komma ut i yttervärlden, om vi vill. Detta är egentligen en del av den gamla vallgraven som i forna dagar har omgett staden. I tron att trädgården var helt cloturée släppte vi hundarna medan madam och monsieur visade oss runt. Kasper hade dock vänligheten att tämligen omgående visa oss var svagheten i denna inhägnad fanns. Se här, matte, sade han och hoppade ut genom järnspjälorna på staketet på ett ställe där marken gick lite högre. Maktlös stod jag på insidan utan att kunna komma ut. Nyckeln till grinden hängde på en krok inne i köket alltför långt bort. Som tur var fanns det mycket att nosa på därute. Där gick en populär hundpromenadväg, har vi senare förstått, och Kasper fastnade strax på nån fläck invid ett träd. Jag ropade ömsom glatt och ömsom argt att han skulle komma tillbaka. Han visste precis vad jag ville och efter en liten stund lämnade han lite motvilligt den intressanta utsidan och kom fram till staketet. Han lät sig halas in igen. Något måste göras!

Monsieur pratade om att skaffa något att kanske spärra av bron med. Vi var inne på samma linje, för Kasper är ju inte någon simmare och lär knappast korsa ån frivilligt. Om inte Lakrits lär honom… Den risken fick vi ta. Vi hade med oss lite kompostgaller i bilen och innan kvällen var tillända var bron säkrad och trots att Kasper åtskilliga gånger gick ut på gallerbron för att undersöka så öppnade sig den sig inte simsalabim.

Bortre grinden leder till grannen. Till vänster om Lakrits skymtar bron.
Kasper har fullt upp att käka nedfallna plommon.

Lakrits har upptäckt att man kan bada i ån. Lycka!
Som tur är är det mycket brant på andra sidan.

Värdparet har också en hund, en treårig border collie-tik som heter Emie. Hon och Kasper började genast leka när de träffades, men när Lakrits kom ut blev mötet inte lika glatt. Han är lite osäker på andra främmande hundar, denna inte undantagen, och hon tyckte ju hon var på sitt territorium. Men jag gick runt med honom i koppel med godis i handen och matade så snart vi närmade oss henne. Nån godisbit kom nog henne till godo också. Så småningom nosade han henne där bak, vilket i hans värld är att se som ett slags godkännande, men hon var inte komfortabel med detta. Ganska snart särade vi på dem, får väl se om vi kan testa igen vid senare tillfälle. Jag och Rolf har båda senare försökt komma henne lite inpå livet, men hon är väldigt skygg, har vi märkt. Kasper verkar vara den som fungerar bäst med henne.

Badrummet är bisarrt nog större än köket.

Vi bestämde att ena rummet fick bli hundsovrum, förvaringsrum och arbetsrum (när man vill sitta inne och jobba) och det andra rummet fick bli vårt sovrum. Sen gick vi ut för att försöka hitta en middagsrestaurang. Allt var stängt. Nåja, inte riktigt allt, ett kebabställe och en pizzeria hittade vi, och efter att ha gått stan runt utan bättre resultat föll så valet på pizzerian. Den hade vedugn, vilket verkade lovande. Nå, vedugnen var jättefin, men en totalt bortkastad finess på den här pizzabagaren, som inte var skickligare än att vilken elugn som helst skulle gett samma trista resultat. 

Kärt återseende i gamla trakter och nytt hus

Vårt nya hus har mindre kök, ingen diskmaskin, men stor fin trädgård där hundarna kan springa fria. En bäck till Lakrits. Stans restauranger stängda idag, men vi hittade pizza. Inte vad vi tänkt, men fick duga. Mer utforskning imorgon.
Vägen hit gick via Puisaye, där vi bodde 2009. Allt var sig likt i trakten om än lite brunare så här års. Så otroligt vackert! Hittade öppen lunchresto i Taingy, där vi varit på fête tidigare. Kul!

Skickat från min iPhone

Kvällens succémiddag

Kvällens middag var en succé, därav detta inlägg för att minnas receptet i efterhand. Till huvudrätt hade Rolf köpt in ett par fläskkotletter, men vad skulle vi ha till? Vi ska ju flytta härifrån imorgon så det gällde att bli av med lite rester också. Vissa ingredienser var väl rätt givna, men fänkål mitt i allt det där andra? Resultatet blev över förväntan:

2 fläskkotletter
olivolja

1/2 fänkål i skivor
3 färsklökar i skivor
3 vitlöksklyftor i skivor
1/2 ask champinjoner i skivor

Grädde
En skvätt vitt vin
svartpeppar
salt

Bryn först kotletterna i olivolja och lägg åt sidan. Bryn grönsakerna i samma olja tills de mjuknat lite. Häll på grädde och vin och krydda till bra smak med salt och peppar. Lägg tillbaka kotletterna, sätt på ett lock och låt puttra på svag värme medan ni äter förrätten. Njut sedan denna rätt som den är eller med något tillbehör. Fransk baguette fungerar annars bra att suga upp såsen med.

Vårt vita vin var en Puilly-Fumé,  Les Moulins a Vent, och var mycket god både i sås och att dricka till.

Skolvecka

2012-08-27–2012-09-01

Edit: några bilder här nu.

Det har varit en minst sagt hektisk vecka, så jag har inte hunnit uppdatera resedagboken som jag brukar. På måndagmorgonen klockan 9 infann jag mig på Coeur de France uppe i Sancerre, ditskjutsad av Rolf med cykeln på taket. Hemcyklingen är sedan 6 km, 2 km nerför en urbrant rätt trafikerad backe och sen 4 km uppför till vår by. Lektionerna försiggår antingen på morgonen eller på eftermiddagen, och resten av tiden är tänkt till läxläsning och interaktion med det franska samhället. Interaktion blir det ju lite hela tiden, men förutom läxorna var jag tvungen att klämma in en del jobb som hade tajt deadline. Inte idealiskt, men tyvärr inget jag kunde göra något åt. Jag kan säga att det hade varit otroligt skönt att inte ha något jobb alls denna vecka, något att tänka på inför eventuella framtida intensivkurser.

Min cyklingsväg hem, halvvägs uppe. Tar välbehövlig paus. 

Och så bara resten av backen kvar. Det blir mer efter vänsterkurvan...

Jag gick ju på samma skola 2009, den gången i två veckor, och visste därför ungefär vad jag hade att vänta mig. Men nu var det en annan lärare och vi var 9 i gruppen istället för 6, vilket gjorde en stor skillnad. Förra gången hade vi mycket läxor i stil med att berätta om någon sevärdhet i trakten (via efterforskningar t.ex. på turistbyrån) och att återberätta innehållet i någon tidningsartikel vi läst dagen innan. Det var rätt kul och givande, för man fick leta fram glosor, tillämpa grammatikregler och dessutom öva sig på att prata och lyssna på de andra, och ställa frågor till dem. Den här gången var det mer konkret grammatik, framför allt subjonctif, vilket var bra på sitt sätt. Istället för att skumma många grammatiska delar på ytan gick vi nu mer in på djupet på just detta, och berörde även en del annat de sista dagarna. Nästa vecka ska de som stannar fortsätta med andra bitar. Däremot blev det inte så mycket pratande som jag förväntat mig. Dels ar inte upplägget sånt, men när det ändå blev diskussioner och frågor var det tre i klassen som var lite mer frispråkiga och säkra på språket. Vi andra som behövde tänka efter lite mer vad vi ville säga kom inte riktigt till tals. Sånt tycker jag läraren har en plikt att styra upp, så att de som sitter tystare i en diskussion istället får en del direkta frågor. Detta hade såklart varit lättare med färre deltagare. Så sammantaget är jag, om inte besviken, så ändå lite tveksam till om jag vänder mig hit en tredje gång. Jag träffade några britter som tidigare hade gått i Montpellier och som talade väl om skolan där, så kanske kan det vara ett alternativ för framtiden. Vi får se.

De eftermiddagsaktiviteter som erbjöds (vinprovning och getfarm) hade jag varit på förra gången, och såg ingen anledning att delta igen på exakt samma sak, men däremot var både jag och Rolf med på matlagning på onsdagskvällen. Vi delades in i tre grupper och vi hamnade i en grupp med idel nya människor, bl.a. lånade vi köket hemma hos Joe med barnen Robert och Daniel. Killarna gick på franskkurs medan mamman bara var med som följeslagare. Både hon och Rolf klarade sig dock bra på franska under kvällen. Dessutom var det en tyska med som bor i Schweiz, plus en lärare från skolan. Vi lagade carpaccio på zucchini, mycket gott. Killarna fick göra quiche Lorraine medan damerna lagade en dessertpaj på färska småplommon. Till detta sallad med chèvre från Chevignol och bröd. Vin till dem som ville och vatten till resten (jag körde).

Det var en mycket trevlig och lyckad kväll, och jag fick med mig tips på en fransk radiokanal att lyssna på samt en tidskrift för engelskspråkiga med olika avancerade texter på franska, försedd med cd så man dessutom kan lyssna på dem. Ska se om jag kan få tag i en sån.

Vårt vackra vinberg mellan Sancerre och Verdigny.
Det som måste passeras när man ska cykla hem.

Idag åkte vi och plockade upp britterna Larry och Mary för en liten rundtur. De är fast uppe på berget utan bil, vilket kan vara ganska knepigt eftersom utbudet av livsmedelsbutiker och annat är tämligen begränsat däruppe. Det lilla samhället på berget bygger på att folk har bil och kan handla på supermarché, bagerier och marknad nere i dalen i St Satur. De var tacksamma att få komma ut lite och se sig om. Vi började med ett återbesök till den lilla vinodlaren där jag blev så bisarrt mottagen förra gången. Jag gillade deras vin och det var otroligt prisvärt jämfört med många mer turistiska ställen i trakten. Jag hade ringt dit igår eftermiddag och försäkrat mig om att vi kunde komma och smaka och handla klockan halv elva idag. Efter ett antal återuppringningar på grund av att han hörde mig dåligt lyckades jag alltså få till detta arrangemang.

Det var lite lättare att vara tre som talade franska med stark brytning, och Larry lyckades få ur honom att de hade en liten odling på 12 hektar som de haft i tjugo år. Han var tydligen första generationen, och nu hans son. Men hans far i sin tur hade inte hållit på med vinodling. Lite ovanlig familj, alltså, vanligen går det ju i generation efter generation med marken som det viktigaste arvegodset.

Britterna åker tåg, så de kunde bara handla ett par flaskor, men jag passade på att bunkra ett par lådor, 12 av deras billigare vin och 6 av deras dyrare Pouilly-Fumé. Perfekt, nu kan vi lämna Sancerretrakten och känna att vi har gjort bra kap inför en vinter i Sverige. Därefter körde vi lite runt längs Loire och Canal latéral och så, innan vi skjutsade tillbaka dem upp på berget igen. Trevliga människor, som har en svärdotter från Östersund. Världen är liten.

I tisdags körde jag veckans enda riktiga träning med Lakrits.  Han och jag cyklade ner till en fotbollsplan i andra delen av byn. Där fanns ett risigt oklippt område på ena sidan mot en lada, där jag började med att lägga ut fyra nyckelringsdummies runt en buske, nersmuget i det höga gräset, medan Lakrits fick sitta några meter bort och titta på.

Sedan gick vi ut en stor dirigeringsfyrkant där jag så osynligt jag kunde droppade en dummie i varje hörn. Av en slump råkade jag sen skicka honom mot den dummie som låg i en rak linje mot närsöksbusken, men jag blåste stopp innan han hann fram dit. Då såg han den utlagda dummien och kom in med den. Nästa skicka åt andra hållet visade sig svårare. Det blåste sidovind rån höger, kanske därför? I alla fall blev det så pass svårt att jag fick stanna honom halvvägs, gå ut och visa den, sen ta tillbaka honom ända till starthörnan och skicka om. Även u drog han sig gärna i vindriktningen, dvs för långt åt vänster, så det blev en del högerdirigering på kuppen. Då märktes det att höger och vänster satt lite löst hos lakritspojken.

Jag stack emellan med ett skick till närsöksbusken eftersom den dragningen varit så stor tidigare. Jodå, han stack som skjuten ur en kanon dit bort, lyssnade fint på stoppsignalen och dök sedan ner efter första minidummien. Detta gav mig lite tid att fundera på resten av fyrkanten.

Jag bestämde mig för att istället gå in till mitten för de båda återstående apporterna. På ett sätt lite svårare, men å andra sidan blev distansen kortare. Jo, det gick bättre. Inte gnisselfritt, men okej.

Sen gick vi lite närmare busken och jag satte honom så att jag kunde passa på att träna lite höger- och vänsterdirigeringar in till närsöksbusken. Han var med på galoppen fram till sista dummien. Att det verkligen skulle ligga en fjärde där var han inte riktigt införstådd med, tydligen, så det blev en del dirigeringsövningar. Till slut fick jag till det bra, men fick ta tillbaka honom helt vid några tillfällen och börja om. När han grejat de här lite svårare delarna får han alltid lite buskast som belöning, och det är himla kul, tycker han. De ger en bra motivation att fortsätta träna sån där svåra grejer. Jag avslutade med ett par dubbla tennisbollsmarkeringar med ganska snäv vinkel, varav den ena visst blev ursvår. Då till och med lade han sig ned när han inte fick gå på den vänstra och tydligen helt hade missat den högra. Jag fick honom i alla fall ur detta genom att busa upp honom lite innan jag själv gick och hämtade den svåra och retades lite med honom med den. Sen cykling tillbaka hem igen. En bra genomkörare som vi behöver göra om så snart tillfälle och bra plats ges.

Morgonvy taget från vår nedre terrass:
vår övre terrass, fruktträdgården och vinodlingarna.

Imorgon ska vi nämligen flytta på oss. Bara tio mil norrut, men ändå till en helt annan trakt med lite stadskänsla, så vi får se vad för träningsmöjligheter som erbjuds där. Innan dess går det en cykeltävling av stapeln i just vår lilla by, ett slags cirkellopp med en omkrets på cirka 5500 meter, som ska cyklas i lag under 8 timmar. Det är tre kategorier: tävling, promotion och ungdomar. Vi tänkte kika lite på början av detta evenemang innan vi drar vidare. Tanken är att vi ska åka genom de trakter vi bodde i 2009 och se hur det landskapet ser ut flera månader längre fram på året.

Hektisk vecka

Jag ska försöka sammanfatta veckan, men inte i detta inlägg.
Inte så mycket hunderi, mest promenader, och en rejäl duvning med Lakrits på en fotbollsplan, har det blivit. Lite cykling med dem också. Annars har det varit mest fransklektioner och jobb.

Imorgon byter vi boställe, så vi får se hur wifit fungerar där.

Annars har vi det bra. Lite kyliga nätter och morgnar, men sen varmnar det på sig framåt dagen.

Inga lokomotiv, men Berry-cykling

2012-08-26

Vaknade rätt sent och jobbade några timmar efter frukost. Efter lunch packade vi bilen med hundar och cyklar för att åka till Vierzon. Först passerade vi dock Sancerres nedre kulle eftersom det pågick något vinjippo där. Jodå, i en grotta i berget fanns en stor cave där man bullat upp stort. Där fanns försäljare av många olika slag, från smycken till getost och honung, och självklart viner och mousserande. För 5 euro kunde man köpa sig ett glas som man sedan kunde gå omkring och provsmaka allt med. Jag hade gärna lagt om planerna och gjort just detta, men Rolf är måttligt förtjust i vinprovning, så det fick vara. Jag köpte i alla fall en god Tomme vache från – tada! – Morvan. Den osten var klart dyrare än den Tomme basque vache vi köpte på Carrefour häromsistens. Men med mer kräm.

Sen rullade vi de sju milen till Vierzon, som enligt Wikipedia hör till en av Frankrikes städer med högst arbetslöshet. Den främsta anledningen till att vi ändå dristade oss dit var Musée Laumonier, lokomotivmuseet (http://www.ville-vierzon.fr/Musee-Laumonier,544). Den som inte läser franska kan ändå via denna länk läsa sig till att de har öppet ”du mercredi au dimanche de 14h à 18h”, det vill säga onsdag till söndag. Idag är det söndag, alltså öppet.

Canal de Berry.

När vi så kom fram nån dryg timme senare var det stängt. Häpp! Medan Rolf kontrollerade saken vände jag runt bilen och råkade stanna utanför stadens turistbyrå.
Rolf läste på ett anslag att normallement var det öppet på helgerna, men vissa helger i månaden höll man stängt. Suck.
Anledningen till att vi plockat med cyklarna var nämligen att vi hoppats att man kunde cykla utmed Berry-kanalen. Jag gick in och frågade, och jomenvisst, det kunde man. Jag fick en karta över staden som visade att kanalen var delad i två delar nuförtiden, med nån industritomt mitt i stan. Jag fick för mig att hon sade att den västra delen av kanalen var mest lättcyklad (plat), men den visade sig mest bestå av gräs och ibland hård jord. Funderade sen på om hon inte sagt att den östra var chausée, och då kanske menat chausée pavée, dvs. belagd. Den hade kanske varit bättre trots allt. Nå, vi skulle ju inte cykla nån längre sträcka eftersom vi hade hundarna med, så vi parkerade vid några hus invid kanalen och parade ihop cyklar med hundar och trampade iväg. Vi körde 4 km och vilade vid en bro innan vi återvände samma väg. Nånstans på tillbakavägen tappade jag Kaspers röda koppel, som jag stoppat ner i byxfickan. Det måste ha åkt upp av tramptagen. Inget att göra åt saken, har ett reservkoppel med hake med mig.

Spännande med kanal.

Vi gör oss beredda att cykla tillbaka igen.

Vi fikade lite i stan innan vi satte oss i bilen igen. Vi tog nu omvägen över slottet Boucard, men det visade sig ha stängt klockan 18 och klockan var nu 18.30. Nåväl, hit kan vi återvända, det ligger bara max en kvart hemifrån.

Så fick jag en rapport om att strömmen gått hemma i Vallentuna. Ajaj, inte frysarna nu igen! Har varskott Sara om att hon kanske måste åka dit imorgon kväll istället för tisdag för att kolla att inte jordfelsbrytaren slagit av. Tydligen har det åskat väldeliga därhemma.

Keramik, motorcyklar, sökhund och statyträning

2012-08-25

Gick och lade mig jättetidigt, var dödstrött. Sov nog tio timmar. Det var ganska svalt idag, ca 22 grader bara, så det blev långbyxor för första gången sen vi kom hit. Jobbade lite på förmiddagen och efter lunch åkte vi iväg allihop till La Borne utan att ha denna fina situationsplan med oss, men vi hittade ett antal poterier ändå och lyckades inhandla några små skålar, en hög vas (som ersättning för den städpersonalen haft sönder) och en djup tallrik. En riktigt produktiv dag, alltså.

Sen for vi vidare till dammarna vid Badineau i Barlieu och kikade på trial, det vill säga motorcyklar som körde upp på hinder av olika slag. Sen var det en brandman med sin vita herdehund som visade upp personsök, några som klättrat upp i ett träd och som hunden sen fick leta fram.

Trial moto.

Sökuppvisning med vit herdehund.

Därutöver var det försäljning av diverse drycker och grillad korv. Sen skulle det bli nån brandmannabal på kvällen, men vi åkte vidare och hittade slottet Château de laVererrie, riktigt fint och välkomnande med vacker dammspegel, runda torn, borggård som man fick gå in på och allt.

Château de la Vererrie.

Vi hittade en staty att träna på. Det var en soldatstaty, som en lokalbo mycket riktigt påpekade skulle behövt sin bajonett, men den renderade bara ett skall. Sen var Lakrits lugn. Tur, för jag hade bara en enda godis i fickan.

Sancerre igen, sett från väster.

Vi åkte hem och lagade middag, riktigt mört och fint kött med god coleslaw och sallad till. Efter middagen gick vi alla upp på vinberget bakom huset. Jag hade med några apporter och lade till Rolfs skräck ut dem utmed de cementerade vingårdsvägar som går både kors och tvärs genom vinfälten. Skräck för att han var rädd att Lakrits skulle springa in bland vinstockarna och förstöra skörden. Jag, som litade på min hund, var inte lika orolig. Dock såg jag noga till att han såg var jag lade ut apporterna, så det inte skulle vara någon tvekan. Jag ville inte ha något sökbeteende, utan var ute efter riktigt långa linjetag. Och det fick jag. Första gången stannade han upp vid en glugg i vinplanteringen och ville springa in där. Han tog dock mina åthutningar bra trots det långa avståndet på ett par hundra meter. Rolf fick gå bort till dummien och motivera upp. Samma distans åt andra hållet, också förbi planteringsgluggen, gick utmärkt, liksom de apporter jag körde i den branta sluttningen uppåt respektive nedåt. Det finns några filmer som Rolf tog som visar hur fint han ångar på i den branta backen, men det är högst tveksamt om dessa filmer blir redigerade innan vi kommer hem.