Kasper och Lakrits

Brrrrr

2012-02-02T11:47:00.005+01:00

Det är kallt nu. Ruskigt kallt.
Jag bylsar på mig för att gå ut på promenad. Lakrits hänger glatt på med kopplet förväntansfullt i munnen.
Kasper vägrar att ens dyka upp vid räcket till övervåningen för att vinka av oss genom spjälorna. En kort och effektiv pink- och skitrunda i trädgården (då pratar vi under minuten, borde klocka honom) räcker bra, säger han och återvänder till sängen för att borra ner sig djupt, djupt.

Mauritiusdagbok lör 7 jan

2012-02-02T08:00:00.000+01:00

Lör 7 jan tog vi bussen till Port Louis.Där skulle vi byta till Curepipe, men fick förklarat för oss att den bussenavgick från en annan busstation. Det pekades i riktning mot marknadsgatan, såvi gick längs den och hittade ett par poliser som sade att vi var på väg åträtt håll och att vi skulle ta höger efter det gula huset. Mycket riktigt, därdök ytterligare ett myller av bussar upp.

Expressbuss 162 dök upp till slut efter attfolk försökt visa oss hit och dit på stationen, och den tog oss sedan effektivtmotorvägen upp till Curepipe-området, och sen vidtog en lång uppförsbacke förbiPhoenix (landets ölmärke) ända upp till Curepipe.

Curepipe busstation doldes bakom en blom-och grönsaksmarknad. Ingen vit man kunde se var stationen huserade om man intevisste om det.

Vi splittade en timme och jag hittade någranya tröjor. Vi åt sedan lunch på Monoprix Expressrestaurang i formav mackor och Lavazza-kaffe.

På bussen tillbaka somnade Rolf, och jagvar bra nära också, men tyckte det var bra om nån av oss var vaken i alla fall.

Jag gick via marknaden direkt tillhembussen som visade sig köra via sjukhuset (tur jag hade varit där i traktenförut på Pamplemoussesresan, annars hade jag nog blivit nervös), medan Rolfstannade och fotade lite innan han åkte hem.

Det skulle ju ha varit kul att testa utbudet i en sån här snackmobil,
men vi vågade inte av rädsla att bli magsjuka.

Tog ett dopp i poolen innan jag gjordeakvarell nr 2. För stark himmel som jag lyckades dämpa lite med en blålavering,rätt okej stenar med bättre skugga än sist (efter att ha läst i boken omblandning av skuggfärger med 20% av kontrastfärgen) och ett hav som iofs blev fint, men för grönti förhållande till himlen. Får se om jag försöker rätta till det senare.

Middagen var (tillsammans med devegetariska friterade bullarna) den bästa hittills med gott lamm, faratha medcurry pois de cap et pommes.

Segadans förgyllde måltiden.

Del 1 om sega:

It is both song and dance. Accompanied by distinct instruments such as the ravane (a thin, wide drum covered with a goat’s skin), the maravane (a pebble-filled box that makes a rattling sound when shaken) and the triangle, the singer sings about the tribulations of love or the humorous side of life. The instruments provide a rhythm only, no melody.

Mauritiusdagbok fre 6 jan

2012-02-01T08:00:00.000+01:00

Fre 6 jan åkte vi till PamplemoussesGarden. Innan dess väckte Rolf mig med Låt den rätte komma in på teve –otextat! Dagen fortsatte i samma underliga stil. Bussen till Triolet fastnadebakom en sopbil och kunde först inte komma förbi. Den backade istället för attsläppa förbi mötande fil. Det är ju vänstertrafik här, förresten. När tvåmötande bussar lyckats tråckla sig förbi kunde ju vår chaffis inte vara sämre,utan med cirka fem centimeter tillgodo på varje sida rullade han en decimeter itaget tills han var förbi utan att scratcha i.

Inte var det många centimeter tillgodo.

Vi hoppade av bussen i slutet avTriolet och fick sen vänta en bra stund innan den till Pamplemousses dök upp.

Någon väntade även på andra sidan vägen i Triolet.

Inga problem att hoppa av vid rätthållplats, och inte heller att hitta in ett kvarter åt vänster efter kyrkan somtillägnats Fransiscus av Assisi.

Det fanns många vackra blommor i trädgården.

Icke-mauritier fick betala 100 rupier iinträde. Vi fick en A5-stor färgutskrift som kvitto, varpå lappen omedelbartklipptes av nästa man en meter bort. Rationaliseringspotentialen är stor pådenna ö!

Svårt att inte gå under träden.

Parken var stor och till stora delarskuggig på grund av alla ståtliga palmer av olika slag. Skylten att man skulleakta sig att gå eller stå under träden, i synnerhet när det regnade ellerblåste kraftigt var lite underlig – det var omöjligt att gå runt i parken utanatt gå under träden… På utväg sade jag till Rolf att vi går åt vänster iställetför rakt fram, varpå sekunden senare det ramlade ner en stor gren ur ett trädprecis där vi skulle gått om vi fortsatt rakt fram!

Man kan nästan gömma sig bakom ett enda blad.

Monsteran klänger sig upp på palmen.

Starkt att lyckas böja så på den hårda bambustammen.

Parkens största sevärdhet, de gigantiskanäckrosorna, var lite luggslitna just nu, vilket man bad om ursäkt för på enskylt. Det fanns däremot andra näckrosor som var desto mer imponerande.

De luggslitna näckrosorna hade ändå imponerande gigantiska blad.

Se den gula mitten ...

... som blir till stora gröna, därefter bruna, fröställningar likt stora duschmikrofoner.

Efter ett par timmar ansåg vi oss klara medparken och gick ut för att hitta ett lunchställe. Vi blev inlockade tillEighteen Café och satt där som enda gästerna. Vi fick dock luftkonditionering.Lite Baboo-stämning som Rolf försökte avhjälpa genom att likt Seinfeld kommamed tips om hur han kunde förbättra verksamheten med en prissatt meny utanför.Mackorna vi tog in var väl inget att skryta över egentligen, men defärskpressade juicerna var desto bättre, liksom espresson från den nyservademaskinen.

Dessa goda juicer stod sig resan ut som de bästa dryckerna.

Det tog ett tag innan bussen tillbaka tillTriolet kom. Jag skulle passa på att köpa en flaska vatten på en bar, klev in,greppade en flaska i kylen, vände mig om mot den tomma bardisken ... Och blevstående. På bardiskens miniräknare satt en råtta. Jag vet inte om den tänkt betjäna mig genom att räkna ut priset eller så. Perplext tänkte jag att Rolfhar kamerorna. Sen insåg jag att jag vill inte handla här. Fortfarande syntesingen till, så jag ställde tillbaka flaskan igen och gick. En blandning av äckel ochkänslan av att vilken pangbild det skulle blivit förföljde mig sen en långstund.

Sedan promenerade vi längs huvudgatan iTriolet för att dels hitta en ny keps till Rolf (han hade glömt den gamla påförsta bussen imorse) och dels hitta en supermarket vi sett tidigare frånbussfönstret. Det sista lyckades vi med, och där inhandlades lite kryddor,vatten och granatäppeljuice samt en tvättvål.

Det här är all info man får: det är en busshållplats.
Men vilken buss som stannar här och när den kan tänkas gå får man gissa sig till. Eller fråga nån.

En ytterligare ganska lång väntan dökPointe aux Piments-bussen upp och vi fick sätta oss på olika ställen då den varnästan full. Det var tur det, för Rolf som satt nästan längst fram fick då synpå sin keps! Vi hade alltså hamnat på samma buss som i morse. Någon hade lämnatfram den till konduktören, och den låg nu i ett fack, bara att klejma. Snackatur som en tokig!

Jagvar rätt trött efter dagens utflykt, så jag avslutade vid poolen. Konstigt nogkändes det nästan kallt att stiga upp ur vattnet. Det måste ha svalnat någongrad, och så var det mulet just då. Kallt kan man ju inte säga det var, menkroppen har kanske vant sig lite vid värmen.

Ikväll har vi undersökt hyrbilsmöjligheten,inte bestämt något än, men det lutar väl åt bil ett par dagar. Imorgon bär detav med buss till Curepipe, vilket innebär bussbyte i Port Louis. Jag hoppashitta lite nya tröjor i outletarna där, så jag kan slänga några gamla trasor.

Middagen var för första gången inte bufféutan en trerätters meny med val på fisk eller korv. Jag valde fisken och Rolfkorven, som visst var rätt kryddig, lite åt chorizohållet. Fisken var mycketfast i köttet, men helt ok. Potatismoset var däremot nästan kallt. All fisk har senare visat sig vara åt det fasta hållet. Ofta står det bara poisson på menyn, vilken slags fisk det är som serveras skulle ju för övrigt inte göra oss det minsta klokare.

Ny underhållning ikväll, ok musik men förhög volym.

Mauritiusdagbok tor 5 jan

2012-01-31T08:00:00.000+01:00

Gammalt mixas med nytt.

Torsdagen 5 jan tog vi bussen till Port Louisdirekt efter frukost. Vi har tur: bussen startar bara några hållplatserhärifrån, så den var ganska tom när vi hoppade på. Inga problem att fåsittplats. Vidöppna sidofönster och öppen dörr kompenserade för avsaknaden avluftkonditionering. Vi hade fasat för trånga ståplatser i kokhet buss, men detvar alltså riktigt drägliga 45 minuter in till huvudstaden. Stan är intevacker, en mix av förfallna och mindre förfallna byggnader blandades med någotenstaka skinande höghus.

Det doftade gott av koriander.

Hektiskt stadsliv.

De små butikerna är sådär löjligt ointressanta, precissom ofta är fallet både i Grekland och Kina. Vi promenerade omkring, kikad eini ett par affärer, satt och vilade i ett par skuggiga parker, åt buffélunch påen koreansk restaurang – tråkigare mat än jag hade förväntat mig. Kimchin vardock bra liksom hönsbuljongsoppan.

Sockerleverans som skulle in i en lagerbyggnad.

Praktisk mössa som även skyddade nacken.

Efter lunch hittade vi en espressomaskinsom rattades av en långsam och ointresserad flicka. Lagom till att Rolf druckitupp sin kaffe fick jag in min kopp. Å andra sidan kostade de båda kopparna bara70 rupier, mindre än 20 kronor.

Utsikt från viloplats i en park.

Marknadsgatan i Port Louis.

På marknaden framför busstationen hittadejag en fruktförsäljare och köpte två mangos för 50 rupier. Rolf kom senare utpå stranden gul om hela skägget och mös att det var den godaste mango hannågonsin ätit. Får se om jag hinner vara med och smaka den andra frukten.

Busstationen hem till Pointe aux Piments.

Vi tog bussen hem igen och gick direkt nertill stranden. Jag invigde min snorklingsutrustning, fungerade klockrent. Jagsimmade ut utanför de vågbrytande stenarna och hittade korallrevet, som bitvisär mycket grunt. Där fanns både vanliga akvariefiskar och sådana jag aldrignånsin sett tidigare. Flera finare fiskar här än inne på akvariet vi besökteigår. Min favorit var en fisk med orange fläckar på grön botten och ljusblåfenor och stjärt. Lite läskig var något monster med svarta tentakler som gömdesig i en grotta.

Efter att ha vilat lite på stranden skullejag så ut igen, denna gång med vattenkameran, tänkte jag. Men det första jagdrabbades av var en kallsup med saltvatten. Något hade hänt med snorkeln! Jagförsökte länge och väl komma underfund med problemet i vattnet, menmisslyckades och fick ta mig upp på stranden igen. Efter en undersökning avsnorkeln sade Rolf att vattnet kanske kommer in där? Och så pekade han på ettställe framför bettet. Jag tittade och såg en fladdrande plastbit. Jag petadelite och insåg att det måste vara en ventil. Och i ventilen satt en pyttelitenvit sten som hindrade ventilen från att slutas. Jag petade bort stenen och nusåg ventilen ut att slutas, med blotta ögat i alla fall.

En stund senare gick jag ner och testade,utan kameran för säkerhets skull. Och jodå, det funkade! Jag tog en ny tur utåtrevet och beundrade fiskarna. Fick se några nya arter, dock inte minorangegröna favorit. På ett ställe råkade jag nudda revet med handen. Liteläskigt att det blir så grunt emellanåt, för man vill ju inte slå i något somkanske är giftigt. Det finns även en del stora stenar som sticker upp rättlångt.

På väg ut efter att ha fixat till ventilen.

Sitter nu och väntar på attinternetförbindelsen ska komma tillbaka. Jag har just köpt anslutning även tilleee-pc:n, men innan jag hunnit fram till den jobblänk jag tänkt ta mig an sågick förbindelsen ner. Typiskt.

Lite senare kom wifin tillbaka och jagkunde göra klart jobbet. Middagen var bäst hittills med friteradegrönsaksbollar, goda korvar och en underbar chilisås.

Den här utsikten tröttnar man aldrig på.

Akvarellkursen igång igen

2012-01-30T16:38:00.001+01:00

Idag var det dags för akvarellkurs, termin två. Jag vet egentligen inte om jag verkligen har tid med akvarellkurs nu när jag kommer att jobba heltid igen, plus hålla på med hunderiet då. Men det var kul och givande i höstas, så jag gör ett försök fram till början av april då kursen slutar. Jag tänker som så att det är först omkring där som hundevenemangen drar igång på allvar, så det kanske går att klämma in detta fram tills dess.

Akvarellkritor.

Vi hade två nytillkomna i gruppen, och jag förmodar att det var därför som vi körde grupparbete idag. Vi var sex personer som fick dela på två fullstora pappersark, och vi fick i uppdrag att måla abstrakta grejer, tre personer per papper. Sen snurrades papperet efter en stund, så man fick måla på ett nytt ställe, och rätt var det var fick vi byta papper med varandra. Alla har alltså målat lite här och var på de båda akvarellarken. Vi började med akvarellkritor – första gången jag testat sådana. Det var rätt kul, man målar rätt heltäckande med dem, och lägger sen på vatten med pensel. De är inte riktigt så täckande som pasteller, men å andra sidan inte kletiga heller. När penseln fångat upp färg från kritmönstret kunde man då föra vidare denna färg till andra delar av målningen och få en rad olika nyanser och färgflöden. Allt blev inte så vackert, men vissa delar blev rätt häftiga. Mot slutet gick vi in med vanliga akvarellfärger också och bättrade på där det behövdes.

I nederkanten skymtar partyhatten.

När de båda arken var helt fyllda av färger och former var det dags att plocka fram saxen. Vi fick varsin passepartout för att måtta in en intressant bilddel, sedan klippte vi ur den del vi ville ha.
Sedan fick vi i uppgift att hitta något konkret i den bild vi klippt ut och förstärka det genom att måla konturer och andra förstärkande effekter där. Min bild hade en gul zucchini, och sen tyckte jag att det fanns ett mauritiskt palmblad i ena kanten samt ett gammalt vhs-band. Jag gjorde sen en bild till av de rester som fanns kvar, denna gång ett överbelamrat efter-fest-bord med en partyhatt och ett sugrör.

Anna och det andra arket innan vi klippte itu dem.
Den gula zucchinin kan anas uppe i högra hörnet.

Resultatet.

Mauritiusdagbok ons 4 jan

2012-01-30T08:00:00.000+01:00

Pool och hav i morgonljus.

På onsdagsmorgonen väckte Rolf mig.Han hade varit ute och gått en sväng och sade att det var relativt svalt. Vi åten god bufféfrukost och gick alltså sedan ut på utforskning, valde vägen åtvänster (inåt landet) när vi kom till korsningen. Där kantades vägen av småbutiker ”de luxe”, som trots de förpliktigande namnen var ytterst mediokra. Vigick en bra bit, till nästa korsning och lite åt vänster. När den vägenplötsligt kantades av enbart grönska vände vi åter. Vi köpte en stor vatten ochen minipåse nötter för bara 25 rupier i en butik som var aningen större än deövriga (säger inget om storleken).

Lyxartiklarna lyste med sin frånvaro.

Två killar följde plötsligt efter oss frånhälsokliniken, men när vi saktade in och fotade tvingades de om oss. De vändesen tillbaka efter en liten stund, och jag tror att de gärna hade lagt beslagpå vår storkamera om inte Rolf hållit ett stadigt grepp om den. Sen slapp vi ialla fall dem, skönt.

Pooja shop är begripligt, men vad gör swastika här?

Vi passerade en övergiven skola –- är detmånne sommarlov här? Det är ett gäng mörkhyade barn som badar vid vår strandhela dagarna, detta kan ju vara förklaringen.

Vi gick in på akvariet och tittade påvackra fiskar, eremitkräftor och ett par hajar. Vi orkade inte vänta en timmepå att de skulle matas, utan återvände till hotellet och poolen.

Kul med ett akvarium på gångavstånd.

Till lunch gick vi ut till restaurangennära akvariet och åt en god fisksoppa. De hade inga särskilda lunchrätter, utandet mesta på menyn var alltför dyrt för en vanlig lunch. Där misstog vi oss somtrodde att vi kunde komma billigare undan än på hotellrestaurangen till lunch.Vi får testa den andra restaurangen lite längre bort och se vad den har atterbjuda. Soppan var i alla fall mycket god med en smak av koriander som tilloch med Rolf accepterade.

Fint ställe att ta paus när man kör Trioletbuss.

Vi passade på att fråga ut indiern pårestaurangen om bussarna och lärde oss att både bussen till Port Louis ochGrand Baie gick från samma hållplats, den till GB har nr 228. Man kan byta iTriolet och komma till Pamplemousses. Likaså köper man biljett på bussen. Låterju jättebra.

Hotellträdgården.

Efter lunch blev det poolbad igen, det ärungefär det man pallar när solen är som hetast på eftermiddagen. Sen satt jagen stund på hotellrummet och gjorde min första akvarell på ön. Den blev ingetvidare, förutom stenarna, som jag är ganska nöjd med. Rolf har gått ut för attfota, hoppas han hittar nåt bra motiv för mig att försöka fästa på papper.

Buffémiddagen var ganska trist ikväll med,de små pittoreska efterrätterna är nog höjdpunkten. Kokoskakor med smak avRolfs mamma till exempel.

Desserterna var alltid spännande och vackert upplagda.

Vintersol

2012-01-29T14:48:00.003+01:00

Har haft lite svårt att känna nån glädje över vintern. Men idag dök solen upp och jag fick inspiration att gå en lite längre sväng med Lakrits nånstans där vi inte går så ofta. Kasper fick istället hänga med husse till barnbarnen.
Lakrits och jag tog tåget till Ormsta, och det går verkligen superbra att åka tåg med honom. Trots att det bara är en hållplats hann givetvis konduktören komma och stämpla. Tur jag hade två klipp kvar på remsan.
Sen gick vi bort till frisbeefältet som nog hör till Vallentunas populäraste hundrastplats. Oj, vad kul det var att gå och sniffa på alla främmande hunddofter. Jag hade med mig en frisbee (lättare att bära än att ta mina halvkilos vinterdummisar med mig) och visst hämtade han den käckt, men det var ändå som att det var minst lika kul att bara gå och lukta.

Det bästa med att åka tåg norrut och sedan gå hem är att man får solen i ansiktet. Man kan i och för sig göra tvärtom också, börja med att gå söderut, och sedan ta tåg eller buss tillbaka. Men det blir då mest villagator att promenera på, så länge isen på sjön inte bär, förstås. Det har jag inte undersökt, men det känns väl rätt tveksamt ännu.

Vi fick alltså en skön promenad, även om hälarna gjorde sig påminda halvvägs nånstans. Utan hälproblem kan man lätt ta tåget till Molnby och gå hem därifrån istället. Men det var överkurs idag.

Vid aerosolfabriken korsade vi järnvägen och det blev ytterligare ett par tillfällen till på mindre fält att släppa honom lös. Längs andra sträckor fick han gå lös nära alternativt kopplad.

Mauritiusdagbok 2--17 januari 2012 – del 1: 2–3 jan

2012-01-29T08:00:00.000+01:00

Mån 2 jan

Hundarna avlämnades glatt på Skoby. Inte enblick bakom när de svassade med skötaren in till boxarna. Sen släppte Sara osspå Arlanda och körde hem bilen. Plus fem har nu förvandlats till plus trettiosex.Puh.

Flyget gick i tid, men det var knappt medtid i Frankfurt på grund av lång bussning och långt att gå. Jag köpte envatten, men sen hamnade vi i en ny säkerhetskontroll och de tog flaskan från mig.Precis innanför cirka två meter bort fanns en liten kiosk där jag kunde köpa en ny, exakt likadan,flaska. Det där systemet har de bergis bara för att kunna ta hem gratisvattentill familjen.

Det ytterst märkliga var dock att inte inågon av de båda säkerhetskontrollerna vi passerade så brydde man sig om allade sprutor jag hade med mig. Men vatten köpt inne på flygplatsen kundekonfiskeras. Häpp.

En välkomnande pool är precis vad en flygtrött svensk behöver.

Tis 3 jan

Efter en natt med ganska lite sömn har vinu legat på solstolar och en stund i sängen för att försöka komma ifatt. Vi harbadat i både hav och pool. Havet är fint, men bottnen är rejält stenig och jagär glad över mina nyinköpta badskor. Poolen är sådär minimalistiskt fin med enillusion av avsaknad av kant ut mot havet. Minimalistiskt är också rummet på Le Récif, bådevad gäller yta och dekorationer. Det är fint, men vi har inte särskilt mycketytor att lägga grejer på. På plussidan finns ett säkerhetsskåp där både dator,padda, telefoner, kamerautrustning och plånböcker får rum. Men sen är detfullt.

Härligt var att duschen hade glasvägg så man kunde se rätt ut på havet medan man duschade.

Vi har halvpension här, men har redankonstaterat att det inte finns så mycket runt omkring att välja på till lunch.Det lär alltså antagligen bli en och annan lunch här med. Dagens lunch där vitog croque monsieur respektive rökt marlinsallad, två cola och espresso gick på980 rupier. Det blir ungefär 250 kronor, lite väl lyxigt till lunch varje dag.

Vi ska nu klura ut var man kan hitta ensupermarket och försöka orka hanka oss dit när det blivit lite svalare. 32,6rapporterar Rolfs klocka nu, så några grader till kan den ju få sjunka.

Här i trädgården välkomnades vi med drink medan bagaget togs om hand.

Vi sitter i trädgården på baksidan där detnu är lite svalare än åt havet till. Mantra: vi måste ha en plan till imorgon.

Kreolskan är obegriplig sånärsom på nåtord. De vi hört tala franska hittills låter dock ganska begripliga. Hittillshar vi klarat oss helt på engelska.

Vattnet svalkade skönt för nyanlända blekfisar.

Sent på eftermiddagen tog vi mod till ossoch vandrade ut i hettan. Nu var den uthärdlig och vi hittade en liten butikmed ytterst påvert utbud. Vatten, nescafé och öl hittade vi i alla fall, mennötpåsarna var bedrövligt små. Vi tog två yttepyttepåsar chips istället.

Vi lärde oss att en restaurang borta vidkorsningen hade enbart lunchöppet, så nån gång ska vi testa den.

Vi lärde oss snabbt den skuggiga, bilfria genvägen till vår lilla närbutik.

Middagen på hotellen var av buffétyp, tristmen passabel. Pimenton var däremot supergod, men ack så stark. Vi festade påett rödvin från Sydafrika för 575 rupier. Påkvällen testade vi två romdrinkar, en med citron och en med ananas. Den sistavar riktigt god, medan den första bara smakade rå sprit.

Solnedgångarna skiftade varje kväll, den ena vackrare än den andra.

Rekommendera Mauritius?

2012-01-28T21:31:00.001+01:00

Nå, kan jag rekommendera Mauritius? Ja, orkar man med den långa flygresan så är det en trevlig ö. På plussidan resmässigt är att man bara behöver ställa om klockan tre timmar, att jämföra med USA eller Thailand. Det är enkelt att göra sig förstådd i och med att alla man möter som turist talar engelska och franska. Gästvänligheten och artigheten är stor, ibland näst intill lismande.

Karta över Mauritius.

Det är varmt och klart vatten, trevlig snorkling. Vissa ställen erbjuder även dykning och surfning, om man gillar sånt, liksom djuphavsfiske. Jag begränsade mig till att smaka på rökt marlin.

Sallad på rökt marlin. Gott, men inte riktigt mättande.

Maten hör väl annars till den lite tråkiga erfarenheten. Inte så att den var dålig och vi blev inte magsjuka alls, men vi bodde på halvpension (som tillsammans med all-inclusive är det vanligaste) och då blir det ju att man äter alla middagar på samma restaurang. Lite same, same, alltså, även om de oftast hade buffet med ett antal rätter att välja på. De var tyvärr lite mesiga med att använda alla de fina grönsaker, frukter och kryddor som odlas på ön.

Rosépeppar.

Vi åt oftast lunch på andra ställen, och några gånger hade vi turen att råka på riktigt spännande och välsmakande måltider. Det blir ju dock alltid en gissning vilken restaurang man ska gå in på. Och det kryllar inte alltid av dem, hotellen är i princip stängda för dem som inte bor där, utan man får försöka hitta andra matställen ute i de orter man passerar.

Det gäller att hålla sig på rätt sida av vägen.
Den grönvita byggnaden i bakgrunden är en moské.

Vänstertrafiken kan vara ett hinder för en svensk, men de har goda busskommunikationer och trafiken var inte svårare än att man kan våga sig på att hyra bil när man vant sig vid vänstertrafiken ett par dagar.
Att ta sig runt på ön är ett måste om man vill få ut lite mer än bara sol och bad. Det finns massor av pärlor om man vågar sig utanför hotellets slutna portar. Totalt sett kan jag absolut rekommendera ett besök på Mauritius. Inga farliga djur heller, typ ormar eller skorpioner och sånt, eftersom ön ligger så långt ut i havet.

Släcker törsten med en kokosnöt på utflykt bland bergen.

För dig som är intresserad av att resa dit någon gång tänkte jag publicera min resedagbok med bilder här framöver. Förhoppningsvis får du där lite tips till sevärdheter förutom de båtutflykter som erbjuds på hotellet.

Hotellstranden.

Visdomsord

2012-01-24T18:05:00.000+01:00

Mitt i livet händer att dödenkommer
och tar mått på människan. Detbesöket
glöms och livet fortsätter. Menkostymen
sys i det tysta.

Av Tomas Tranströmer

Vykort från Mauritius

2012-01-23T09:54:00.003+01:00

Jag ska skriva lite mer om Mauritius, har jag tänkt mig, men tills dess får ni hålla tillgodo med detta medley som Rolf har knåpat ihop. Vissa bilder har han fotat, andra jag. Är mest nöjd med den bild jag fick till på den plaskande flickan, den säger på något sätt allt.

http://evrodoc.se/mauritius/

Un croque pour le monsieur

2012-01-15T10:34:00.000+01:00

Croque monsieur

2012-01-15T10:32:00.000+01:00

Grillad fisk o vitlökssmör t lunch

2012-01-15T10:31:00.000+01:00

Danskväll

2012-01-13T19:01:00.000+01:00

Chokladkaka, fruktsallad, marsmallows och klenäter

2012-01-13T17:49:00.000+01:00

Solparasoll på le Récif

2012-01-13T11:40:00.000+01:00

Trou aux Biches

2012-01-13T07:16:00.001+01:00

Solnedgång på hemmaplan

2012-01-12T16:04:00.001+01:00

Dagens biltur gick uppe i bergen

2012-01-12T16:02:00.000+01:00

Gigantisk staty vid Grand Bassin

2012-01-12T16:00:00.000+01:00

Grand Bassin - helig vallfärdsort (Ganges påstådda källa)

2012-01-12T15:58:00.000+01:00

Stolt förare av vår tvåsitsiga fyrhuling

2012-01-11T18:29:00.000+01:00

Några av alla quads

2012-01-11T18:28:00.000+01:00

Paus på 4-hjulingsturen

2012-01-11T18:27:00.000+01:00

Utsikt från Casela

2012-01-11T18:25:00.000+01:00

Domaine des Pailles - sockerbruk

2012-01-11T18:24:00.000+01:00

Desserten Paris Brest

2012-01-10T17:53:00.000+01:00

Stranden Trou d'eau douce på ostsidan - hyrbil (vänstertrafik)

2012-01-10T15:57:00.000+01:00

Hund vid busshållplatsen

2012-01-08T13:26:00.000+01:00

Barrträd ger skugga

2012-01-08T13:25:00.000+01:00

Le Recif och Pina Colada

2012-01-07T19:16:00.000+01:00

Segadans

2012-01-07T18:39:00.000+01:00

Faratha med curry pois de cap et pommes de terre

2012-01-07T18:36:00.000+01:00

Pool gränsar till hav

2012-01-07T18:33:00.000+01:00

Bussen i väntan på avgång från Port Louis

2012-01-07T18:32:00.000+01:00

Stenformationen ser ut som Mau-Nessie

2012-01-06T15:52:00.000+01:00

Efter en dag i Pamplemousse Garden

2012-01-06T15:45:00.000+01:00

Stranden igår

2012-01-05T18:36:00.000+01:00

Vackra vita blommor

2012-01-05T18:28:00.000+01:00

Akvariet

2012-01-05T18:22:00.000+01:00

Akvariet ligger granne med oss

2012-01-04T07:16:00.000+01:00

Tamarindsaft

2012-01-03T14:52:00.000+01:00

Vår strand

2012-01-03T11:44:00.000+01:00

Gott nytt 2012!

2012-01-01T12:29:00.002+01:00

Som en fin inledning på nya året delar jag med mig av några av alla de fantastiska bilder Rolf tog igår på Lakrits när han hämtade in markeringar med and, trut och kanin. En fantastisk stilstudie! Notera särskilt trutfjunet på nosen på de sista bilderna.

Fotograf: Rolf Sävström

Viltträning och fotosession på Vasakullen

2011-12-31T19:02:00.001+01:00

Träffade Annika och Terese med hundar på Vasakullen i Lindholmen så här årets sista dag. Vi gjorde markeringar med tre vilt på soligaste stället för att få lite fina foton på labbarna. Det blev en hel del bra bilder, här lägger jag upp några av de bilder Terese Brandwold tog på Lakrits i väntan på att Rolfs bilder blir färdigbehandlade. Vi avslutade med ett par dirigeringar som gick utmärkt, de med. Nu är Lakrits lite lagom slut i huvudet inför pangandet inatt.

Gott friskt nytt år önskas alla läsare!

Julklapp

2011-12-30T16:38:00.001+01:00

Bra val av dottern. :)

Champagefrukost o -lunch

2011-12-28T12:48:00.001+01:00

Kasper på julferie

2011-12-26T20:05:00.000+01:00

Nu har vi lämnat över Kasper för lite hundtestande. Klokt av Karin och Petter att testa ett par dagar hur det är att ha hund innan man eventuellt går åstad och köper en. Mat, lite tuggisar, leksaker och snuttefilt är medpackat. Jag vet ju att han får det bra hos dem, men lite övergiven såg han allt ut när Rolf, jag och Lakrits gick – utan honom. Det går nog över nu när de ska promenera hem till sig efter den goda julmiddagen hos släkten. Det ska bli kul att höra hur hans dagar ter sig. Det ska visst bli både löprunda och dag på jobbet inne i stan.

Julbad

2011-12-24T13:19:00.000+01:00

Jag trodde inte det skulle behövas något julbad i år, eftersom Kasper badades rätt nyligen. Men tack vare årets julväder på +4 grader, relativt vindstilla och en svagt blå himmel tog husse med Kasper på en julcykeltur bort till Ormsta och tillbaka. Nöjd, men lerig, hund var resultatet. Alltså: julbad.

Kasper finner sig rätt väl när det är baddags.

Dessförinnan hade jag tagit båda hundarna på promenad. Jag hade med två fickdummies och gömde dem lite här och där och skickade Lakrits på dem. Kasper tycker att de här är rätt kul också (när han inte har annat för sig) så jag utnyttjade honom lite med. Bra för Lakrits stadga att få sitta stilla medan Kasper och jag lattjar med en fickdummy – kastar, fångar, har dragkamp och skakar som en råtta.

På ett ställe gömde jag en brun dummy i ett tätt mörkgrönt busksnår utan att Lakrits märkte det. En bit bort kastade jag sen den andra, orange, dummyn som en störning några meter upp på en slänt. Lakrits var bra sugen på att hämta den orange, men vi tog något steg framåt tillsammans och så skickade jag honom bort mot det gröna buskaget. Blåste stopp och närsök, och strax kom den in. Sedan fick Kasper ta störningsapporten istället, och det gjorde han med bravur, den lille rackaren. När han bara vill är han jätteduktig!

God Jul!

2011-12-23T14:48:00.000+01:00

Den senaste tiden har det mest blivit promenader i hemmatrakten, även om några tennisbollar förgyllt tillvaron lite för den svarte. Ja, även Kasper tycker emellanåt att det är kul med boll.
Idag fick spagettisleven hänga med ut och jag hivade iväg fyra bollar i olika riktningar. Sedan gällde det för lakritsremmen att hämta in just den tennisboll matte ville. Han var duktig och var oftast rätt ute.
Vid ett tillfälle ville han gärna välja höger boll när jag ville få in vänster. Blåste stopp och han stannade. Vid mitt Vänster vek han vänster, men snodde runt efter ett par meter. Nytt stopp. Nu väntade jag lite medan han stint stod och tittade åt höger. Jag stod med utsträckt arm som pekade åt vänster. När hans koncentration åt höger avtog och han vred lite på huvudet åt rätt håll sade jag Vänster igen. Och nu blev det rätt!

Med det önskar vi god jul härifrån Vallentuna.

Tidig present

2011-12-16T09:49:00.001+01:00

Hade en kompis uppe här några dagar. Vi var på härligt Yasuragi och lite shopping inne i stan.
Jag fick en tidig födelsedagspresent av henne. Se vilken vacker ljuskrona!

Gyllene Anden

2011-12-10T12:42:00.000+01:00

Betydligt mildare än förra året, men de två plusgraderna kändes ändå hårt på grund av den bistra vinden. Vi fick startnummer 10, vilket var ganska lagom. Då hann jag titta på några ekipage före oss, men behövde inte vänta jättelänge. Det var 25 ekipage totalt som startade idag.

Lakrits, då? Jag tror han var tagen av alla människor och hundar, han är inte van vid så stora evenemang. Han löste de långa passivitetspassen genom att nosa på fläckar, äta gräs och pipa. Däremot var han inte särskilt på i aktiviteten.

På minussidan

Okoncentrerad, åt gräs och luktade på goda fläckar, även när han skulle vara i fotposition. Fick flera gånger släpa iväg honom från fläcken.

Pep mycket, oftast inte superhögt, men alldeles för frekvent.

När en annan hund knallade medan vi stod i linjen, knallade även Lakrits. Jag tror han trodde det var lekdags när han såg två hundar ”inne på plan”.

På plussidan

Tog in alla fyra dummisarna, även tvåan, som jag pekade ut för honom för att jag trodde att han inte varit observant på den vänstra kastaren.

Gick inte upp i aktivitet när vi stod i linjen, utan var lugn och stadig vid sidan (förutom när den andra hunden knallade, då).

Bra avlämningar, även om de var i brösthöjd vid ett par tillfällen.

Jag har aldrig varit med om detta okoncentrerade beteende förut, inte när han vet att det är arbete på gång. Jag gissar att det var en försvarsmekanism som trädde i kraft för att det var en lite för jobbig miljö. Det var med andra ord en bra träningssituation och jag är iallafall nöjd med att jag fick alla fyra apporterna in i hand.

Största grattiset går till Cia och Speja, som klarade sig in i finalen och slutade femma. De åkte ut på en dubbel som Cia fick dirigera på. Men notera: Speja grejade dirigeringen så småningom, jätteduktigt av en nybörjarhund! A2 regerar såklart!

Fyrkanten och markeringar i stenskogen

2011-12-07T17:00:00.001+01:00

Fick skjuts med Annika upp till den fina stenskogen. Eftersom hon redan har tre bestar bak fick Lakrits åka mellan mina ben i höger framsäte. Lite trångt, men finfint arrangemang, tycker Lakrits, eftersom han då har chans både att slicka på föraren och peta på växelspaken. Man måste ju börja fila lite på körkortet ...
Efter lite rastning inledde vi med med en fyrkant till Lakrits. Jag körde spårat, synligt där några av sträckorna var skapligt långa. Trots att skogen är gles där och att jag hade med röda snitslar att sätta upp var det nätt och jämnt det gick att urskilja de olika delsträckorna. Lakrits hade inga problem att ta in de fyra apporterna. Jo, just det, på nummer tre såg både jag och Lakrits hur en hare skuttade iväg från oss bort genom skogen. Nu var det ju Lakrits jag hade med mig, och inte Kasper, så jag tänkte inte närmare på detta, utan skickade mot trean som skick nummer två. Det visade sig att han inte hade glömt bort pälsskutte. Han plockade upp dummyn för att nästan omedelbart släppa den och istället springa efter herr hare. Jag blåste inkallning sisådär fyra gånger, hade rätt dålig sikt bort mot hans håll, och vips dök han upp igen. Utan dummy dårå. Men duktigt iallafall att avbryta harjakten. Istället gick vi tillsammans bort till trean, och där låg dummyn, bara en tre–fyra meter från utläggningsstället.
Vi tog samma fyrkant ett varv till, men denna gång osynligt. Dvs Annika och de tre gick bakom oss och droppade apporter medan Lakrits fick gå fot varvet runt igen. Det gick precis lika bra, ingen tvekan alls över vad han skulle göra. Och minnet av haren vid trean var som bortblåst. Annikas tips nu är att antingen öka avståndet ännu mer på spårat, synligt eller att testa med spårat, osynligt igen, fast på lätt terräng och kort avstånd.
Cheysie fick en annan fyrkant, där jag och Lakrits gick bakom och droppade. Hon är verkligen superduktig på spårat, osynligt och springer med värsta entusiasmen ut till dummisarna. Sedan fick Tindra några dirigeringar innan vi bytte till att kasta markeringar istället.
Jag kastade med vit dummy och bytte ut denna mot en liten mikrodummy innan Annika skickade Cheysie följt av Tindra. Sen bytte vi plats och Lakrits fick två kast av samma typ. Han hade absolut inga problem att hitta småttingarna. Det svåra här är som förare att se att hunden har hittat föremålet, för det är så litet att det inte syns i munnen. Man ser mest på den målmedvetna tillbakaspringningen att uppdraget är slutfört.

Två hundar som är mycket nyfikna på den gäst de inte fått hälsa på

2011-12-05T19:30:00.000+01:00

Fyrkanten, närsök och taggsvamp

2011-12-03T14:38:00.000+01:00

Andra adventssvamp.

Tog hundarna till närmaste Angarnsreservatet. Kasper blir som vanligt tokig av lycka att få springa i skogen och kopplet trasslar sig maximalt. Här kan jag inte släppa honom, så när jag tröttnar på hans fasoner får han finna sig i att bli uppbunden i något närbeläget träd. När Lakrits övning är klar får Kasper ibland också ta en boll eller en liten dummy på kort kastavstånd. Det är mäkta roligt, tycker han. Om det inte finns något ännu intressantare spår i närheten, förstås...

Med Lakrits gjorde jag tre spårade, synliga fyrkanter i skogsterräng på ganska korta avstånd. Denna övning är han riktigt säker på, bortsett från ett par malörer som inte hade med honom att göra. Det första var att det dök upp en matte med hund precis när han kom in med första apporten. Jag hann koppla honom och dra oss undan lite innan de passerade (hon kopplade sin hund också). Jag hade lagt det som var tänkt som skick nummer två precis i deras färdriktning, så vi bytte approach och tog skick tre och fyra först. När vi sen skulle ta skick två var Lakrits lite bortkollrad i huvudet och jag fick hjälpa honom genom att gå några meter närmare och skicka på nytt.

På de båda andra fyrkanterna jag gjorde kunde jag konstatera att han inte alltid sprang riktigt i den riktning jag pekade ut åt honom. Det berodde helt enkelt på att jag pekade fel. Givetvis visste han den bästa och genaste vägen till apporten medan jag blev lurad flera gånger av fel träd. Det var bitvis snårigt, så jag tvingades ta mindre omvägar när vi lade ut, och gick väl bort mig lite vid ett par tillfällen. Man tror man går rakt, men ... Hunden vet såklart bäst. Detta visar ju tydligt att han litar mycket mer på sitt eget markeringssinne än på mina dirigeringar.

Lite längre bort i skogen gjorde jag ett par närsök, först ett med bollar invid rötter och en gammal trädstam och sedan ett med minidummies som jag grävde ner i mossan. Jag skickade på dirigeringar, blåste stopp och sedan antingen närsökssignal eller vänster/höger/back. Stoppsignalen tar han jättebra nu, förutom en gång då han redan sett bollen. Inte heller närsökssignalen är något problem. Back har jag tränat en del under veckan på gröna ängen, och det hade faktiskt gett resultat. Han förstod Back mycket bättre än Vänster och Höger idag.

Det är väldigt tydligt att dirigeringsanvisningarna är svåra att få in i huvudet, kommer att ta mycket tid, och jag måste ha mycket tålamod med lillparveln.

Roligt var det också att hitta taggsvamp vid närsöksområdet. Andra advent!

Hänsyn i italienska tyrolen

2011-12-02T19:21:00.001+01:00

Hittat i Rolfs gömmor från sommaren 2010.

Malin 3 år

2011-11-27T14:45:00.000+01:00

Fyrkanten en masse

2011-11-26T11:47:00.001+01:00

Idag blev det en mängd grundläggande fyrkantsträning med bollar på promenaden. Promenaden gick i våra hemmakvarter, vilket ger vissa begränsningar i miljön, men ska man hjärntvätta så kan det nog ändå duga som en start. Kasper fick hela tiden sitta vid sidan om som allmän störning.
Fyrkant 1 – spårat, synligt
Miljö: På ena änden av gröna ängen. Det gick en pudel på en tomt, så därför undvek jag den delen av ängen. Här har jag tränat många grundläggande saker med Lakrits, så han är van att jag lägger ut dittan och dattan som ska plockas in. En mycket lätt miljö, med andra ord.
Resultat: Plättlätt att plocka in alla fyra.

Fyrkant 2 – spårat, osynligt
Miljö: Samma ställe. Jag tänkte på Märtas tips i inlägget om träning på Strawberry Fields häromdagen, att fixa övergången mellan synligt och osynligt genom att lägga samma varv en gång till, men då utan att hunden ser det. Värt att testa. Vi gick alltså ett varv till runt och i varje hörna böjde jag mig ner och klappade Lakrits samtidigt som jag sade nåt uppmuntrande typ ”Duktig hund” medan jag med högerhanden smög ner en boll intill högerfoten. Det funkade utan att han såg det.
Resultat: Nu tog han två av sträckorna utan problem, medan två sträckor var osäkra. De osäkra sträckorna: Han sprang ut på kommandot några meter, stannade till och visste inte riktigt vad matte ville. Jag förstärkte med ett nytt Ut följt av flera Bra när han då lite tvekande gav sig av i rätt riktning. Bollarna kom iallafall in, så helt fel blev det inte.

Fyrkant 3 – spårat, synligt
Miljö: Vid en liten asfalterad p-plats som används om man ska till gympasalen vid skolan, helt tom en lördagsförmiddag. Intill finns en gräsmatta med äppelträd samt en svag sluttning med tallar. Jag lade ut så att det blev flera övergångar mellan lågt gräs, barrmatta, asfalt och högt gräs.
Resultat: Inga som helst problem.

Fyrkant 4 – spårat, synligt
Miljö: Grusplanen ovanför p-platsen med den glesa tallsluttningen. Längre sträcka och övergång mellan barrmatta, grus och högt gräs.
Resultat: Sprang med bra fart, säker. Här fick vi också pluspoäng av förbipasserande man som tittade uppskattande på Lakrits goda beteende.

Fyrkant 5 – spårat, synligt
Miljö: Bakom musikskolan. Grusplan, stenkant upp mot grässluttning, gles skog med flera nedfallna trädstammar. Här gjorde jag så att jag aldrig gick den fjärde sträckan, utan ville testa om han kunde ta den ospårat men synligt, kort avstånd. Jag skickade alltså direkt från hörn 4 till hörn 1 ospårat.
Resultat: Sprang säkert. Han är verkligen duktig på spårat, synligt. Här tror jag hans goda markeringsegenskaper kommer in, han har bra minne för var de ligger. Därför var heller inte den ospårade sträckan något problem.

Fyrkant 6 – spårat, osynligt
Miljö: Samma ställe. Jag smög ut bollarna på samma sätt som i fyrkant 2. Även denna gång körde vi ospårat på sista sträckan.
Resultat: Ingen tvekan den här gången att köra osynligt, utan han sprang säkert och tog in alla sträckor bra. Jag är mycket nöjd med framstegen, vi får testa i svårare miljö nästa gång.

Strawberry Fields

2011-11-24T20:11:00.001+01:00

Idag strålade Annika, Mona och jag samman vid Strawberry Fields för att träna lite. Jag tyckte att dirigeringar vore bra att börja med, så vi gjorde fyrkanten. Förra gången gick ju spårat, synligt så bra för oss alla tre att vi ville testa spårat, osynligt nu. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att det blev alldeles för svårt för både Lakrits och Monas hund. För svår terräng, för långa avstånd. För Lakrits del fick jag eller Annika gå fram och visa. Han hade verkligen ingen susning vad jag ville annars. Bakläxa: backa bandet och kör fler fyrkanter med spårat, synligt innan jag testar osynligt igen, och då med kortare avstånd. Cheysie, däremot, grejade denna svårighet riktigt bra. Men så har hon allt övat detta mycket mer än de andra hundarna.
Vi övergick till markeringar och ställde oss på varsitt fält. Jag tog det bortersta, på andra sidan stora diket, och Annika det främre, medan Mona tog det högra, på andra sidan lilla diket. Jag började och valde en dubbelmarkering där Annika kastade först, sedan Mona. Jag skickade på den senast kastade och Lakrits sprang målmedvetet över. Men sedan blev det alltför mycket spring, och när han tog sig över diket in på Annikas fält kallade jag in. Mona kastade om och jag skickade på nytt. Han sprang fortfarande rätt stort, men just när jag kallade tillbaka honom igen sprang han rätt över den och plockade med den hem, fast han valde stigen och inte det genare diket.
Nu fick Annika kasta och trots det större diket var denna enklare att ta, och han var snabbt tillbaka.
De andra körde sina hundar, och jag kunde åter konstatera att jag kastar som en kratta. Det var ju ett tag sen, visserligen, men så illa och oberäkneligt får man bara inte kasta...
Sedan var det vår tur igen, och denna gång lät jag Mona kasta först, sedan Annika. Skickade på den sist kastade. Snabbt och effektivt in. Vi vände om och jag riktade honom noggrant innan jag skickade på den. Nu gick det mycket bättre även på det fältet. Han fick springa en del och söka, men han höll sig denna gång i området och sökte effektivt. Sen tillbaka längs stigen.
Tack för träningen, svårt men nyttigt!

Kalhygge vid Storsten

2011-11-24T15:14:00.001+01:00

I tisdags var det träning vid Storsten igen. Skogsmaskinerna är i full gång därborta och hade ordnat ett bra kalhygge åt oss att träna på. Vi var tre hundar på plats: Reko, Lakrits och löpande Speja.
Vi började med att Anita lade ut tre bollar under ett träd en bra bit ut på kalhygget, sen sköt hon en apport med apportkastaren (premiär med sådan för Lakrits!) åt sidan som störning. Tanken var att skicka hundarna först på dirigering ut till trädet och sedan låta dem ta in apporten på högerkanten. Reko började, men han fick inte in apporten till höger, utan Anita sköt en extra till honom. Därför hade Lakrits extra mycket minnesbilder av apporter som farit ut åt högerhållet när det var vår tur att ställa upp oss för skick ut till trädet. Alltså gick jag fram några meter extra så att draget åt höger skulle minska lite. Han zickzackade lite bland riset ut till trädet, men fick snabbt in bollen. Anita tyckte att så länge de håller sig inom en korridor gör det inget att de inte går spikrakt i den här typen av terräng. Han mindes den skjutna apporten sedan och fick in den utan problem.
När även Speja gjort detta var det dags för oss att gå på linje. Rätt var det var stannade Anita oss och sköt en apport. Alla hade i uppdrag att markera vart den tog vägen och sedan sade Anita vem som skulle ta in den. Lakrits fick en markering som gick rakt framför oss, men över en ås och försvann nånstans på andra sidan. Här var Lakrits riktigt på hugget och hann sticka precis innan jag skickade honom. Eftersom det var en ganska svår markering valde jag att inte bråka med honom utan lät honom springa ifred för att lyckas med jobbet. Hade jag kallat in honom där hade han antagligen tappat markeringen, blivit osäker på vad han skulle göra och därmed misslyckats. Han brukar ju normalt inte sticka i förväg, så det fick passera den här gången. Mycket riktigt, snart dök han upp igen med apporten i mun.
Vi gick vidare och Anita lurade oss förare genom att säga nåt i stil med ”helt om”, varpå hon sköt en apport bakom oss. Inte helt lätt att hänga med i svängarna, ha kontroll på både hund, var man satte fötterna och var apporten hamnade. Reko fick ta in den, och det gick utmärkt.
Så småningom hamnade vi uppe på åsen, varifrån man hade utsikt över i princip hela kalhygget. Där tågade vi på rad en bit och stannade sen för att Anita skulle skjuta tre apporter som vi alla skulle markera: en åt höger cirka klockan 16 från mig sett, en klockan 14 och en riktigt lång klockan 11. Nu skulle vi välja vilken markering vi ville skicka på och motivera varför. Speja började och hennes matte valde den sist skjutna som säkert var 200 meter ut. Snabbt och säkert kom den in. Vi fick frågan härnäst och då valde jag apporten klockan 14 eftersom jag inte var hundra på att Lakrits hade sett den högra riktigt bra från vår vinkel.
Jag skickade, men rätt snart blev det tydligt att han visst hade sett var den högra hamnat. Han girade ditåt och jag blev tvungen att blåsa stopp. Jag lyckades få honom att springa mer ut, men sen blev det för svårt. Felspring genererade ett antal stoppblåsningar. Dessa tog han jättebra. Anita sade efteråt att hon tyckte att jag var för snabb med att skicka honom vidare sedan, så jag ska försöka att göra längre pauser så hunden hinner landa lite mer och kanske tänka efter och minnas vad han sett. mellan hans position och markeringen låg ett omkullvält träd, så för att hjälpa honom sköt Anita en ny markering som hamnade mitt bland trädgrenarna. Under tiden satt han fint och tittade och jag kunde både få honom att vänta på distans och sedan få honom att gå höger mot den nya markeringen. Nu rundade han trädet och det föll sig då så att hans väg sammanföll med första markeringens nedslagsplats, så jag blåste närsök, och han hittade den. Den senast skjutna markeringen fick Speja ta in efter att Reko gett sig i kast med den knepiga markeringen allra längst till höger (och de stod allra längst till vänster när den sköts).
Avslutningsvis fick de varsin lång markering åt andra hållet. Både Reko och Lakrits bedömde avståndet fel här, antagligen för att de inte är vana att apporter kan hamna så långt bort. Båda sprang ut riktigt bra, men stannade kanske tjugo meter för kort, sökte där ett bra tag. Lakrits bytte till sist område och kom in där Reko tidigare sprungit, så jag kallade in honom. Anita sköt en ny, aningen kortare, och den var det inga som helst problem att plocka in. När Speja sen skulle skickas på sin markering tyckte Lakrits att den var ju hans, den med, så både han och Speja drog iväg. Jag röt till åt Lakrits, som genast kom tillbaka, lite snopen. Speja saktade av aningens på takten när jag ropade till, men konstaterade väl att det inte var hennes matte som sagt något och fortsatte därför ut på uppdraget. Sen fick Speja chansen att ta in den långa markering som Lakrits missat, men de blev tvungna att ta det i etapper. Cia fick gå ut och motivera upp rätt område, sen gick det bra att plocka in den.
En massa nyttigt fotgående med lös hund fick vi på köpet i denna jobbiga terräng. Vi avslutade med att åka hem till Anita och fika lite.
Sammantaget var det här den svåraste dirigeringsövning Lakrits nånsin har utsatts för, och även om inte allt gick perfekt så tyckte jag att det gick över förväntan. Att han är en bra markör vet jag sedan tidigare, och han tog mina stoppsignaler riktigt, riktigt bra. Däremot har han ännu inte den fulla förståelsen för vänster, höger och ut. Det vet jag och det är något vi jobbar med. Vi fick ändå ett kvitto på att vi är på god väg. Han vill gärna göra rätt, och bara det är guld värt, även om det blir fel ibland. Kul var det också att se att båda hanhundarna kunde arbeta i princip helt oberörda av att Speja var på dag 11 i sitt löp. Det var bara när Lakrits under fotgåendet skulle passera de fläckar där hon suttit som han fastnade lite i dem, men under arbetet var det just jobb som gällde. Och schyssta leksaker som både pangar och skjuter iväg roliga grejer smäller ju bra mycket högre än en brud.

Dirigeringsträning bakom Västanberga

2011-11-17T16:56:00.001+01:00

Idag strålade Annika, Mona och jag samman med hundar och gick ut på fältet bakom Västanberga för att träna dirigeringar. Ett mycket bra ställe för sådant – där finns större och mindre öar på fältet som man kan träna att passera över eller skicka till.

Lakrits och Alpha leker (alla bilder tagna av Rolf igår).

Vi började med dirigeringsfyrkanten och Mona körde först med sin flat. Sedan var det Lakrits och min tur. Det var lite längre avstånd än vi tränat hittills med fyrkanten, men eftersom jag körde spårat, synligt så fungerade det bra. En sträcka här var just över en sådan buskig och stenig ö, men det var inga som helst problem att passera över den och vidare över fältet för att plocka upp. På sträcka tre drog han sig lite för mycket åt höger och jag provade att blåsa stopp. Det fungerade inte alls, och jag gav upp direkt – insåg att det var ett alldeles för stort avstånd för signaler. Så mycket har vi inte tränat signaler att han klarar dem på dryga hundratalet meter! Som tur var vände han självmant och hittade strax apporten ändå.

Tindra, Lakrits och Annika.

När även Cheysie gjort samma övning gick vi vidare ner på fältet, ut i den sköna solen. Här finns två småöar som Annika brukar utnyttja till diverse vänster-/högerdirigeringar, stoppövningar och närsök. Hon började denna gång och demonstrerade hur hon brukar lägga upp det med lilla myror-i-baken-tjejen. Kan tillägga att lilla gulingen var mycket duktig på stoppsignaler och jag hoppas att Lakrits lärde sig lite av att kika på henne!
Mona körde härnäst och hennes hund var bättre på höger/vänster men sämre på stopp. Så när det var vår tur hade jag fått mig till livs alla tänkbara olika varianter till upplägg – mycket bra! Det är lätt att köra fast och köra samma övningar om igen när man istället behöver variera sig mycket mera.

Cheysie i full karutta.

Precis som jag befarade ville Lakrits inte alls stanna när jag blåste stopp efter att ha skickat honom åt höger. Som tur var var apporterna väl gömda, så när långsamma jag hann fram till honom rotade han fortfarande runt och på bara ett par meters håll kunde jag blåsa stopp en gång till. Då tittade han förvånat upp – är du här hos mej, matte? Som belöning kastade jag en boll utåt fältet.
Vi gjorde om övningen och nu stannade han när jag blåste stopp drygt halvvägs till ön. Jag belönade än en gång med boll. Tredje gången fick han komma ända fram till ön innan jag blåste stopp. Han tittade upp och fick fortsätta med sitt närsök.
Innan vi fortsatte med vänstra ön ställde jag upp en plattbottnad dummy en bit bakom honom, som störning. Och nog var det en störning! Jag skickade honom sedan vänster, men nog försökte han svänga om och ta den han just sett ställas upp där bakom sig. Jag satte om honom och försökte igen. Nu stannade han upp och såg allmänt tveksam ut. Då satte jag honom igen och gick ut och rotade lite i gräset på vänstra ön, innan jag gick tillbaka och provade en tredje gång. Japp, nu gick det. Med stopp före närsöket och allt.
Tillbaka till startpunkten. Nu skulle han få ta apporten bakom sig. Han tvekade. Menade matte den där bakom som jag inte fick ta nyss? Jag förstärkte med några Ja, Ja när han tittade ditåt och då kutade han iväg efter den.

Lakritsremmen.

Med detta avslutade vi. Det kändes som att övningen helt klart stärkte hans förståelse av mina visslingar.
Fick tipset av Annika att sakta ner mina vänster-/högeranvisningar. Ska försöka att tänka på det.
Tack för trevlig träning idag!

Akvareller

2011-11-14T14:44:00.001+01:00

Äppeltavlor.

Marianne Chayet visar pedagogiskt de olika alstren.

Filmer från Lkl 1

2011-11-12T16:13:00.001+01:00

Husse var snäll och följde med och filmade – jättekul att ha! Fick dela upp filmen i delar så att den skulle gå att ladda upp.

Del 1 är platsliggning och tandvisning:

Del 2 är linförighet och läggande under gång:

Del 3 är inkallning, ställande, apport och hopp:

Premiär i Lkl 1

2011-11-12T13:17:00.001+01:00

Lakrits är idel uppmärksamhet under uppvärmningen.

Idag var det dags för Lakrits och min premiär i lydnadsklass 1. På uppvärmningen före samlingen var han proaktiv och lade sig ideligen under linförigheten. Jag såg det som ett tecken på att jag övertränat läggandet lite de senaste dagarna. Därför vågade jag inte göra något extra läggande innan vi gick in på lydnadsplanen när det var vår tur.
Men dessförinnan var det ju allmän platsliggning. Vi var 13 startande och vi hade startnummer 8, så vi hamnade längst ut på ena kanten i grupp två. En rhodesian ridgeback i andra kanten lägger sig aldrig ordentligt, utan följer med sin matte bort redan från start. Men lite fart, dessutom, om jag förstod rätt (hade ryggen till i början) så grannhunden var jätteduktig som låg kvar. Lakrits låg blickstilla på sin kant, var verkligen jätteduktig. Ända tills det var bara några sekunder kvar på momentet – då sätter sig grannlabradoren upp. Båda stirrar på varandra och så reser sig Lakrits. Den andra matten säger något till sin hund och jag visar med handen att Lakrits ska hålla sig stilla. Så får vi återvända till våra platser, och då tar han något steg mot mig mig när jag går tillbaka till honom. Där fick vi första nolla, alltså. Skit!
På utvägen från platsliggningen är det tandvisning. Lakrits är som väntat lite väl glad. I protokollet står det Bus, men vi fick iallafall 8,5 poäng på det.
En stunds väntan på vår tur. Lakrits får vila i bilen medan jag sköljer ner besvikelsen över platsliggningen med en kopp välbehövligt kaffe.
Sedan plockar jag ut honom och vi värmer upp, denna gång som sagt utan att göra något extra läggande. Han är ändå med mig och känns pigg och alert. Så fort vi kommer in på plan börjar han dock visa tendenser att börja nosa. Jag rrr-ar honom någon gång medan vi går till startpunkten och det får honom att upphöra med nosandet. Startpunkten är en rund fläck med sågspån. Jag hade sett att nummer ett hade problem med att hunden ville nosa ideligen på spånhögen medan nummer två var smart och ställde upp sig strax till vänster om högen. Därför gjorde jag likadant som hon, och det fungerade bra.
Linförigheten gick väl sådär, bättre efterhand. Han är klart intresserad av dofterna på plan, men hade klart för sig att han inte fick nosa. Han är dock inte jättealert och med så som jag vill att han ska. Lite tyngd av dagens allvar, kändes det som. Protokollet säger Ojämn position och betyg 8,5. Det får jag vara nöjd med ändå.
På läggande under gång anade jag i ögonvrån att han aldrig lade sig ner. Jag vände mig lite om och såg att han satt, så jag sade Ligg en gång till. Då lade han sig. Men nollan satt ju där som en smäck. Jag inser nu i efterhand att jag nog borde ha garderat med en handrörelse också. Så gjorde Lisa och de fick 7,5 ändå. Ska tänka på det till nästa gång, när det nu kan bli. Med koefficienten 2 skulle det alltså ha gett ca 15 poäng, vilket skulle varit mycket välkommet och räckt till ett förstapris.
Inkallningen gick superbra, han sprang ytterst snabbt och glatt, och det gav oss en tia!
Ställandet gick lika bra och nästa tia var ett faktum.
Apporteringen var som väntat inga problem, ny tia.
Hopp över hinder gick lika bra det, och där fick vi vår fjärde tia.
Helhetsintrycket blev hela 9,5 poäng, och det är jag jätteglad över. Omdöme: Härlig hund, trevligt samarbete. Domaren sade att det var ju bara det här med att ligga som var problem.
Sammantaget gav detta oss 142 poäng och ett andrapris. Vi blev 7:a av 13 ekipage.
Jag får väl vara nöjd med det på vår premiär, även om det känns himla surt med de båda nollorna, som var så onödiga. Båda skulle lika gärna ha kunnat sitta perfekt. Skillnaden mellan noll och tio var här verkligen hårfin, kändes det som.
Husse var med och filmade, stay tuned för filmen så småningom.

I väntan på prisutdelning

2011-11-12T12:54:00.000+01:00

Träning i skuggan av skogsmaskinerna

2011-11-08T15:34:00.002+01:00

Bästa kennelmamman gjorde sitt bästa att hitta en skogsmaskinfri del av skogen till vår träning, men strax efter att vi slagit ner bopinnarna kom en flistugg farande och parkerade på andra sidan vägen. Den var vådligt effektiv. Och ljudlig. Det hindrade inte de duktiga A2:orna från att jobba järnet.
Ellis messade en påminnelse om tandvisning. Tack, Ellis! Det visade sig vara tre entusiastiska hundar som behövde få sig en duvning i denna konst. Acke är redan fullärd i detta.
Vi jobbade parvis och Cia och jag började. Anita visade först att hon lade ut två dirigeringsdummies inåt skogen och kastade sedan en markering utåt kalhygget. Speja fick ta markeringen medan jag vände in mot skogen och lät Lakrits springa på dirigeringen. Halva vägen blev någorlunda rak, men halvvägs in förvandlades den tänkta raka linjen till nåt slags ormbo. Lakrits trodde helt uppenbart att det var ett sök han skickats på. In kom apporten i vilket fall. Vi gjorde om samma sak, men den här gången fick Lakrits ta markeringen. Lite knepigt att hitta den i riset var det, men in kom den skapligt snabbt. Båda hundarna var mycket stadiga när den andra skickades och vi hade inga problem att vända bort från områdena.
Sen gjorde vi tvärtom – dirigeringen skulle tas först och markeringen (denna gång lite längre bort än första markeringsnedslaget) sen. Nu var dirigeringsplatsen ett bekant område och det var ett helt annat schvung ut dit än tidigare. En liten högergir gjorde han, men Anita förklarade att det fanns nån stor stubbe därute som förklarade det. Markeringen blev trixigare. Vinden kom från höger, samma håll som första markeringen, vilket gjorde att både Speja och Lakrits sprang rakt ut som om de visste vart de skulle tills de var ungefär halvvägs. Sen nådde väl vittringen dem från den gamla nedslagsplatsen, för båda hundarna betedde sig likadant och gjorde en stor gir åt höger för att försöka lokalisera doften. När Lakrits konstaterat att stället var tomt fortsatte han på baksidan av den björk där nya markeringen låg, missade den och fortsatte rätt långt ut åt vänster. Då valde jag att göra en inkallning, för så spretig ville jag inte ha honom. Han stannade upp när jag blåste, men precis innan han skulle börja springa tillbaka till mig fick han vittring på apporten och valde den istället för att springa hem. En kreativ tolkning av inkallningssignalen, kan man säga. Tja, apporten kom in, men ...
Nu drog vi oss en bit inåt skogen och fick jobba en i taget. Anita kastade först en ganska enkel markering på en berghäll, därefter en till, fast längre ut, som hamnade dolt bakom bergknallen. Den tyckte faktiskt Lakrits var ännu enklare.
Sista övningen jobbade vi parvis igen. Fyra bollar lades under en gran för närsök och sedan kastade Anita en markering åt andra hållet. Syftet var att se om hundarna kunde växla mellan action och koncentrerat nosarbete. Acke och Reko fick jobba först denna gång.
Lakrits fick börja med att ta närsöket, vilket han gjorde mycket bra, och när han var på väg in skickades Speja på markeringen. Sedan bytte vi och Lakrits fick gå på den markering vi sett innan Speja skickades på närsöket, men han fick alltså vänta medan hon for iväg för att ta bollen. Han brydde sig knappt om att vända på huvudet mot henne där bak under granen, så fokuserad var han på var markeringen låg. Inga problem att hämta in den, såklart.
Sammanfattningsvis är markeringar och närsök inget problem, medan vi har en hel del att jobba på när det gäller dirigering och lyhördhet för signaler. Inget nytt under solen.

Torsdagsträning

2011-11-04T14:41:00.001+01:00

Var på torsdagsträning igår. Med Lackemannen, eftersom det var tävlingslydnad som stod på schemat. Det mesta gick jättebra.
Vi gjorde en ganska stor platsliggning med kanske sju hundar. Efter drygt halva tiden, som på befallning, susar plötsligt merparten av jyckarna (inklusive Lakritsremmen) iväg bortåt parkeringen. Det var väldigt synkroniserat och snyggt ivägsprunget. Har ingen aning om varför, det enda vi kunde tänka oss var att föraren till ytterhunden just började röra på sig för att gå tillbaka till sin hund som satt upp.
Vi gjorde såklart om platsliggningen, denna gång på lite närmare håll. Jag gick tillbaka och belönade runt halvtid. Denna gång låg alla som stenstoder.
Precis mot slutet, efter några personers tandvisningshjälp, skulle jag bara avsluta med att repetera läggande under gång. Det hade han tidigare på kvällen gjort hur fint som helst. Nu bara stod han. Jag återgick till vanligt Ligg, och det gick att få till, men inte var det med schvung. Mer och mer frustrerad blev jag, och sämre och sämre gick det. Såklart. Slutade med att hunden fick hoppa in i bilen medan jag gick och fikade. Usch, tycker inte om att avsluta ett träningspass när det går dåligt.
Idag började vi i köket med ett läggande under gång med frukosten som belöning. Jäklar, vad snyggt han lade sig då! Sen körde vi ett pass mitt på dagen ute i trädgården. Gick hur fint som helst. Skönt! Har ingen lust att börja strula med saker som egentligen sitter så här nära inpå tävlingen. Det måste varit något tillfälligt igårkväll: det hade blivit för mörkt, han var trött efter alla andra moment, eller nåt annat som bara en hund kan förstå.

Höga apporter

2011-10-30T19:17:00.000+01:00

Byggde vidare lite på dagens skogspromenad med höga apporter. Det slutade med att Lakrits hoppade upp självmant på en större sten på tillbakavägen, ”skulle-bara-kolla-läget-på-dummyfronten-lite”, så nu har vi allt tränat det färdigt på ett tag...
Husse tog med Sonykameran, som inte riktigt hänger med i de snabba Lakritssvängarna, så en lätt oskärpa får vi leva med. Lite roliga blev de iallafall.

Aha! Däruppe ligger den!

Fyra mikrodummies och en tennisboll uppe på stenen – här gäller det att bara plocka en i taget ...

Såklart jag bara tar en, matte! Då får jag ju springa upp på stenen många gånger!

Dirigering till känd plats.

Repetition av linjetaget eftersom kameran inte riktigt hängde med.

En riktigt skön höstpromenad som avslutades med lite oplanerade trattkantareller. Enda malören var ont i hälarna på grund av framåtböjandet vid svampplockningen (de annars sköna icebugsen som premiärtestades idag tryckte på hälarna när jag gick framåtböjd).

Mer färg och glamour från dansen

2011-10-30T11:43:00.000+01:00

Anne Wilson var en av fem domare.

Spegelvände denna bild för att få en snyggare bildlinje.
En mikrosekund senare hade alla dansare spritts för vinden.

Närsök

2011-10-30T11:10:00.000+01:00

Tog en förmiddagsrunda med hundarna och hade med mig några mikrodummisar i fickan. Såna där med nyckelring i, dvs. i storlek som en prinskorv eller så. Jag roade mig med att gömma dem bland de stora gula lönnlöven: ljusblå närmast mig och mörkblå längst bort med två mellanblå nyanser däremellan. På så sätt vet jag ju vilka som kommit in och alltså ungefär var de ligger som eventuellt saknas på slutet.
Lakrits sökte duktigt. Men någon var riktigt svårhittad och där stod Kasper bredvid och hade tråkigt. Jag sade alltså till honom att ”Var är grejen?” varpå även han sprang ut och började leta.
När jag ser båda söka samtidigt kan jag konstatera att de har helt olika beteenden. Kasper är mer rakt på, söker långsamt och noga i ett litet område – förutsatt att han inte tröttnar, hittar en annan doft och helt tappar intresset för det han borde göra. Lakrits är lite yvigare, täcker större markområde snabbare, och söker hela tiden idogt utan att tappa intresset. Jag tror nog egentligen att Kasper har en vassare nos, men han har som sagt noll uthållighet och har helt sin egen agenda på kuliga saker att göra.
Just när de båda letade i ett buskage efter en liten mikrodummy kom en man förbi och undrade vad de gjorde så ivrigt bland buskarna. Jag sade att jag kastat in en grej som visst var svårhittad. Strax därpå kommer Lakrits triumferande ut med en innebandyboll. :)

Danstävling i Fruängen

2011-10-29T21:29:00.000+02:00

Sara och Simon dansade två danser vardera i Standard och Latin idag. Några bilder från detta evenemang:

Andrapris i Standard.

Mer följer ...

Dirigering på Wij

2011-10-25T15:40:00.001+02:00

Dags att komma ner på jorden efter det fina resultatet på Hassla. Vi var tre ekipage som träffades på Wij i förmiddags för nyttig dirigeringsträning.
Anita hade lagt upp ett dirigeringsprogram med ökande svårighetsgrad (om jag nu kommer ihåg alla varianter):

Synlig utläggning med dirigering ett ekipage i taget
Osynligt utlägg till nytt ställe. Skick från ganska kort avstånd av ett ekipage i taget
Synlig utläggning på tre ställen med dirigering; ett ekipage börjar, när hunden tagit en apport skickar nästa förare sin hund till ställe 2, och när den hunden tagit apporten skickar nästa sin hund till ställe 3. Vi bytte sedan plats med varandra så att alla hundar fick köra från samtliga tre positioner.
Markering åt höger som hunden fick vänta med, istället dirigering till osynlig utläggning men på känd plats (vi återanvände en av de tidigare platserna för att ge hunden lite dragning). När dirigeringen kommit in fick hunden hämta in markeringen också.
Samma sak, fast i tvärtom-ordning: först inhämtning av markeringen åt höger, sedan dirigering till samma plats som tidigare. Plättlätt, men syftet är att hunden inte ska lära sig att man alltid gör i en viss bestämd ordning, utan att man varierar skicken – alltid följa förarens anvisning!
Ny dirigering till dold plats, denna gång på nytt ställe, men ganska nära tidigare skickställen. Ganska kort avstånd.

Första skicket gick Lakrits ut rakt, men avvek sedan i en båge och började söka. Jag försökte kalla in, men han dissade signalen. I övrigt gick det jättebra. En gång stack han innan jag sagt Ut, men då korrigerade han sig själv och hoppade tillbaka in i fotposition innan jag hann säga flaskhals.
Jag har bestämt mig för kommandot ”Låt bli” när vi ska lämna störningsmarkeringen tills senare. Gäller bara att jag kommer ihåg det nu.
Som avslutning bjöd Lakrits och jag på smörgås och kaffe för att fira erövringen av vårt fina vandringspris. Jag hade kommit ihåg att lägga ner smör och pålägg, kaffetermos etc, men när jag skulle kila in på Stenugnsbageriet för att köpa bröd på vägen till skogen insåg jag att jag missat att ta med kniv. Som tur var var tjejen bakom disken snäll nog att skära upp större delen av rågbrödet, så den detaljen löste sig också.
Cia och Speja glassade för övrigt med att göra världens snyggaste högerkommendering – klar överkurs idag!

VaBK-helg

2011-10-23T18:14:00.001+02:00

Igår var det stor rallylydnadstävling på klubben med 265 startande. Jag deltog inte med någon hund, utan satt i sekretariatet hela dagen. Jag är i efterhand glad att jag valde bort att tävla själv, det räckte så gott att engagera sig i alla anmälningar och protokoll ...
Idag fyller klubben tio år. En ung brukshundklubb, alltså. Själv har jag varit medlem sedan Kasper kom in i min värld, alltså fyra år. Idag hade vi bjudit in allmänheten till prova-på-dag och tack vare vädret blev det riktigt lyckat. Det fanns uppbyggda rallybanor och agilitybanor och jag aktiverade båda hundarna på nybörjar- och fortsättningsbana i rally.
Mitt på dagen körde vi en lydnadsuppvisning med några utvalda moment från flera lydnadsklasser. Jag började med Lakrits och vi körde kommenderad linförighet, inkallning och hopp över hinder. Sedan lade jag till en markering med dummy för att visa en gnutta jakt. Linförigheten var han väl lite okoncentrerad på vilket gjorde att jag tittade ner för mycket på honom för att ha kolla på vad han hade för sig. Vi ryckte upp oss efterhand och slutet blev bättre. Resten av momenten gick jättebra. Sedan visade Anette ett alldeles lysande fritt följ, rutan och några moment till, varpå Lisa ryckte in och visade ställande under gång och att apporteringen börjar sitta där den ska. Jättekul!
En plump i protokollet för Kasper när jag fick för mig att vi skulle testa ett par lätta agilityhinder och han, istället för att vänta på starttillstånd till första hopphindret, helt oprovocerat dök på en vit samojedliknande luddhund som stod i närheten. Har absolut ingen aning om varför han gjorde så, hunden provocerade inte det minsta. Kan han ha stått för nära Kaspers favorithinder tunneln, månne? Jag vet inte, men nån agility blev det inte för herrn. :( Som tur var hände inget egentligen, jag fick tag i honom rätt snabbt, men ilsken var han och den andra hunden kunde ju bli livslångt skraj för småjyckar som han bar sig åt...
Att bara sitta och fika i solskenet på altanen var underbart, inget man är bortskämd med 23 oktober! Oj, det datumet får mig att inse att Lakrits fyllde ett och ett halvt år i fredags. Lillplutten börjar bli stor!

Träningstävling i lydnad 2

2011-10-18T00:02:00.000+02:00

Ikväll var det dags för den andra träningstävlingen på klubben. Det gick bättre än förra veckan. En jämförelse (förra veckan i svart, ikväll i rött):

Lakrits reste sig omedelbart när vi gick ifrån på platsliggningen. När jag vände mig om stod han upp, fast fortfarande på sin plats. Jag sade till på distans att han skulle lägga sig och då gjorde han det. Sen låg han stadig som en sfinx hela tiden. Om sfinxar rör huvudet, vill säga... Han låg stadigt och helt orörlig under hela momentet.

Tandvisningen går allt bättre. Ikväll var han inte särskilt mycket på domaren, utan redan vid tredje försöket kunde hon syna tänderna. Några gånger till så kan vi vara ganska lugna på det här momentet, tror jag. Två personer agerade domare, den första lyckades syna tänderna på tredje försöket, den andra personen på andra försöket. Klick och godis när han är duktig. Hoppas få till några fler träningar på detta.

Linförigheten stördes i början av att agilitygruppen hade fullt rejs på bortre delen av planen, men ju längre in i programmet vi kom desto bättre kontakt hade vi. Å andra sidan är det bra att överträna störningar. Inga störningar ikväll, han gick jättefint. Plogar lite under språngmarschen, men språng har vi knappast tränat och jag fick tips om belöningsplacering, så vi ska se vad vi kan göra åt den saken framöver.

Både läggande, inkallning och ställande gick bra. Alla var överens om att ställandet var bäst – det moment jag är mest osäker på av dessa. Kul! Både läggandet och inkallningen gick kanon! På ställandet missade han att ställa sig första gången, och vi alla trodde det var att jag fick Fot och Stå (vokalerna) att låta alltför lika, så nästa gång sade jag ett tydligare Stå-kommando och då stannade han sånär som på ett extra steg. Tränade detta hemma mitt på dagen idag och då satt det som en smäck. Bara att träna vidare så han blir ännu säkrare på ställandet.

Apporteringen var heller inget problem. Jättebra sånär som på lite snett sittande.

Hoppet: här blev det ett dubbelkommando. Jag sade först Hopp, men då tittade Lakrits på mej som om jag talade grekiska med honom, och då sade jag Men kom då! Eller något ditåt. Och då hoppade han och satte sig i urfin utgångsposition. Vi behöver med andra ord träna hindret lite till, så att kommandot sitter som en smäck. Dessutom var han väldigt intresserad av en doftfläck precis framför hindret. Gick superbra denna gång.

Bara för att det gick så bra nu lovade jag att ställa upp på vårt 10-årsjubileum nästa söndag och visa ett par moment (linförighet, inkallning, hopp typ). Kan ju vara bra att få lite träning inför mer publik...

Protokoll och priser från Hasslaprovet

2011-10-16T20:00:00.001+02:00

En fågeltavla av Michael Kitchen-Hurle.
Ett antal foderpåsar från Royal Canin.
En handduk och en duschcrème.
Ett vandringspris med fotoalbum.

I protokollet står det så här:
Samarbetsvilja: Gått med sin förare väl i hand provet igenom.
Sökarbete: Söker motiverat över hela sökområdet.
Fart: God.
Uthållighet: God.
Näsa: God. Används väl.
Dirigerbarhet: Visar för klassen tillräcklig dirigerbarhet.
Markeringsförmåga: Mycket god på både land och vatten.
Skottreaktion: Lugn och uppmärksam.
Stadga: Utmärkt.
Apporteringslust: Mycket god och med hög motivation.
Apportgrepp: Goda grepp som ibland blir något ungdomliga.
Simteknik: God med effektiva rörelser.
Vattenarbete: Bra igångar, god simteknik.
Hundtolerans: Varken stör eller låter sig störas.
Sammanfattande kritik: Mycket trevligt ekipage som idag utför ett utmärkt arbete i gott samarbete. Lycka till i framtiden! Provbäst!
Pris: 1:a HP pb.
Domare: Christine Chiachiaretta

”En hund som stannade på näthinnan hela dagen”, sade domare Christine.

"Lånar" Jörgen Norrbloms bild på Lakrits när han skjuter iväg för att plocka in en landmarkering.

Resultat från Hassla

2011-10-15T20:32:00.001+02:00

Jag är så glad och stolt över världens bästa hund att det bara pyser över:
han blev 1:a med HP, dagens bästa hund!

1hp Provbäst Thorsvi Aberfeldy.äg:Eva Heljesten
1a Searover Perl Jam äg:Catarina Tillius
1a Torsvi Ardmore äg:Anita Weinius
1a Wallweins Fire Mountain äg: Zanna Bergersen

Domare: Christine Chiachiaretta

Tur att väntetiden och prisutdelningen inte räknades in vid prisbestämningen, då skulle Lakrits direkt halkat ner till en nolla. Han orkade inte hela långa väntetiden ut även om vi varit hemma emellan, och jag, som hade ont i hälarna, orkade inte riktigt hålla efter honom. Han var rätt odräglig då ett tag ... Men till det positiva:

Vi fick en hel massa priser, bland annat ett vandringspris. I fotoalbumet som hör till vandringspriset hittar jag flera välbekanta hundar: två Thorsvihundar och träningskompisens Alpha, som fick priset 2001, andra året det delades ut. Still going strong ... Nu har husse fått i uppdrag att ta fram det ultimata fotot att infoga i detta album., Vi har ju ett år på oss, så det ska väl gå ...
Imorgon med lite bättre dagsljus ska vi föreviga alla priser tillsammans med segerherren själv. Just nu tuggar han och den helt oförtjänte storebrorsan på varsin smaskig muskelbit.
Grattis också till Anita och Acke med fint 1:a-pris och Göran och Millie med ett 2:a-pris. Synd att två Thorsvihundar tvingades backa ur av olika anledningar. Men ni kommer igen nästa gång!

Acke 2 vattenapportering

2011-10-15T16:02:00.000+02:00

Acke 1

2011-10-15T15:51:00.000+02:00

Lite mer om Hassla

2011-10-15T10:58:00.001+02:00

Nu är vi hemma igen, orkade inte sitta där och vänta hela dagen. Vi hoppas som sagt på ett bra pris, så vi återvänder till prisutdelningen och hoppas hinna se Anita och Acke som startar sist.

De två enkelmarkeringarna som inledde provet var superlätta. Skytten sköt och en kastare stod en bit ut på en frostig äng med relativt högt gräs och kastade en pippi åt vänster, en åt höger. Plättlätt att plocka in, sade Lakrits och gäspade lite.
Sen var det fotgående en skaplig bit till det utlagda söket. Fotgåendet var väl sisådär, tycker jag. Det var som att ha med en unge på skolresa, ungefär: Titta matte, här är nåt intressant! Får jag kissa här? Kan vi inte stanna här? Har du sett det här, matte? Men han höll sig trots allt på det hela taget vid min sida, trots krumbukterna.
Söket var det svåraste på hela provet. Det fanns fem utlagda vilt i ett mycket sankt område med en massa vass och på högersidan småträd och buskage. Utläggarna hade skapat en stig mitt i och den var ju enklast att använda, tyckte Lakrits, trots att jag försökte peka honom i olika andra riktningar. Men utifrån denna stig fick han ändå vittring på de tre närmaste vilten. Han var rätt seg och långsam i ingångarna, tyckte jag, men det var såklart tungsprunget. Sen sade domaren att vi skjuter ett skott. Lakrits blev bra mycket mer alert efter skottet från skytten som stod nära oss på stigen, och sprang villigt ut med mer schvung. Han gick dessutom nu djupare än tidigare och fick därmed in de båda sista fåglarna också.
Vi promenerade vidare längs stigen och strax låg ett utlagt vilt på vänster sida. Skytten berättade att där hade han skjutit en fågel och den låg någonstans i närområdet. Jag skickade ut Lakrits på ett närsök, och han behövde inte söka alls länge förrän han fick vittring och plockade in den fågeln.
Sista momentet bestod av två enkelmarkeringar på vatten. Vi stannade strax intill skytten, och efter skottet kastades det en fågel från en roddbåt strax utanför vassen, så att den hamnade in i vassen. Det såg ut som om Lakrits inte hade full uppmärksamhet åt rätt håll, han ville gärna kika lite åt skyttens håll istället, trots att jag sade Titta och gjorde en gest ut mot vassen. Men trots detta uppfattade han var fågeln hamnade och var snabbt ute och plockade in den. Det var inget långt avstånd, vilket kändes rätt skönt med tanke på att lufttemperaturen vid halv nio–nio på morgonen låg runt nollan. Markering nummer två var i princip en repetition av den första. En baggis, alltså.
Nu var det bara passiviteten kvar, då. Men innan dess berättade domaren vad hon tyckte så långt. I korthet fick han beröm för sin goda markeringsförmåga, att han hade gjort ett bra sök, att han gick bra vid min sida för åldern, och att han några gånger haft ett lite ungdomligt grepp om apporterna. Men alla apporter hade ju kommit i hand, inklusive vattenapporterna.
Vi skulle nu vara passiva medan Göran Lindell startade med Millie, en annan Thorsvihund. Detta var ju själva nagelbitarmomentet. Men Lakrits var faktiskt lite mindre taggad idag, inte lika mycket uppe i varv som förra helgen. Det kan möjligen bero på att det var färre andra hundar i närheten, mindre action. Möjligen kom det något ynka pip, men jag tror att det kom innan Göran och Millie var på plats och alltså innan momentet startade, och det var dessutom i den lägre skalan. Så fort Göran skickat på andra markeringen tackade domaren oss och log och såg nöjd ut. Puh!
Jag har alltså en känsla av att vi kan få ett bra pris idag, skulle vara jättekul. Men innan dess ett par timmars trädgårdsjobb.

Hasslaprovet

2011-10-15T09:17:00.000+02:00

Det gick bra. Rätt svårt sök med sankmark o mkt vass, tungsprunget.
Även passiviteten gick bra o domaren verkade nöjd, så man får väl återvända till slutet.

Skickat från min iPhone

Startberedd med frost i gräset

2011-10-15T09:15:00.000+02:00

Hassla arla morgon

2011-10-15T09:14:00.000+02:00

Rallyns fortsättningsklass som en dans

2011-10-13T22:19:00.000+02:00

Så glad: båda hundarna har idag kört flera moment i rallyns fortsättningsklass:
Snujjen (kunde de sen gammalt), Hopphindret och Åttans frestelser. Den sistnämnda var ju lite intressant, men med tubost i fickan gick det att locka med dem runt kattmaten.
Hindret tog Kasper som en dans, han har ju gjort det förut. Utmaningen med honom var snarast att inte a) springa till skogs eller b) springa fram till frestande hund (fanns många potentiella lekkamrater på plan ikväll). Men nej då, han återkom till min sida precis som han skulle och vi fortsatte till hindret Åttans frestelser.
Lakrits hade aldrig hoppat rallyns hopphinder förut. Vi har bara hoppat lydnadshindret, och inte supermånga gånger heller, så jag hoppas jag inte sabbat förståelsen för lydnadshoppet nu. Iallafall fick jag ta det lite pö om pö: man ska ju skiljas åt vid skylten – hunden ska hoppa över hindret på kommandot medan föraren går vid sidan om, sedan ska man träffas igen på andra sidan hindret och fortsätta i fotgående.
Nu började vi med att följas åt fram till hindret, jag ställde mig intill så han inte kunde smita vid sidan (det försökte han en gång ändå) och sade Hopp, sedan belönade jag hans återkomst med tubost på andra sidan. När detta satt efter sisådär fyra försök gick vi halva vägen fram till hindret varpå jag pekade på hindret och sade Hopp, skyndade mig att komma intill och förbi hindret och mötte honom. När även det satt så sade jag Hopp redan vid skylten och skyndade fram till mötespunkten. Det sista lilla är ju att hålla samma tempo som i övrigt på den bandelen (kan vara långsamt, normalt eller snabbt tempo beroende på skyltningen), men det får vänta tills senare. Jag är så glad att han lärt sig vad jag menar: att han får skiljas från mig för att hoppa själv och att han sedan ska komma tillbaka intill mig igen efteråt. Vi fortsatte till Åttans frestelser och snirklade oss runt den som om han aldrig gjort något annat.
Jag fick reda på av Carola idag att vi har rallytävling 21 april på VaBK nästa år. Till dess bör vi ha övat in oss tillräckligt för att starta – både Kasper och Lakrits ska startas i nybörjarklass, tänkte jag.
Båda hundarna var emellanåt lite nosiga, men båda gick att motivera upp och lyssna skapligt på vad vi skulle göra. Det kändes rätt bra. Fick till och med lille magkaller att lägga sig på det kalla gräset, hehe.

Snäppet höjdes ett steg

2011-10-11T18:55:00.001+02:00

Snäppet höjdes ett steg på träningen idag. Vi var på Storsten istället för Wij eftersom Speys opererades igår. Det kanske var bra för de tre närvarande hundarna också, det kändes iallafall ganska lugnt och otaggat med Lakrits. Det var ju ett bra tag sen vi var i den skogen och tränade.

Lacke väntar medan Anita lägger ut sökvilt.

Höjdes? Jo, idag fick vi tre mindre sökområden där vi fick köra hundarna parallellt. Första rutan med tre fåglar var ingen problem, sade Lakrits. Anita lade ut på nytt och vi vred oss motsols och fick en ny ruta. Här låg det en fågel uppe på en mossig rotvälta som på avstånd såg ut som en sten. Den tog Lakrits först av denna rutas tre fåglar. Han försökte hoppa upp, kanske också han trodde det var en sten, men se det var lite väl smalt, så han fick hoppa ner igen och ta fågeln stående på bakbenen. Den andra kom också in snabbt, men den tredje, bakre, fågeln fick han söka ett bra tag efter. Några gånger var han lite på väg åt sidan, antagligen hade han vänt av sig själv, men jag ville inte riskera att han gick in på nästa sökområde så jag körde inkallning ett par gånger. Då lyssnade han väldigt fint.
Tredje rutan innehöll fyra vilt, varav en kanin. Bäst som Lakrits höll på att jobba med att ta in dem kom Speja lite nära och Cia kom och hojtade åt henne att komma in. Speja lydde och – bäst av allt! – Lakrits brydde sig inte ett skvatt under denna kvalificerade störning, utan han fortsatte att jobba med sitt. Fantastiska hund!
Efter dessa tre sök gjorde vi en avslutande övning innan vi gick med hundarna okopplade i fot tillbaka till bilarna: vi ställde upp oss i bredd framför ett område där Anita lagt ut tre fåglar. Okopplade fick övriga hundar vänta medan en skickades från linjen att söka upp ett vilt. Reko började och tog in sin fågel, och sen gjorde Speja detsamma. Lakrits satt fin och stadig hela tiden, tyst och med stor uppmärksamhet på de andra hundarnas arbete. Överlag var han mycket tystare idag än på provet i söndags, även om jag fick säga åt honom ett antal gånger. Men pipnivån var lägre här. När det blev Lakrits tur var han ju tvungen att kolla av de andras legor, så han fick mycket dofter att reda ut därute. Det gjorde han dock och kom så småningom in med bytet.
Nästa gång blir det dirigering med dummies.

Träningstävling i lydnad

2011-10-10T22:37:00.002+02:00

Lite off var iallafall jag ikväll, men vi var ju anmälda till träningstävling i lydnad, Lakrits och jag, så det vara bara att infinna sig på klubben.
Förutom, eller kanske trots, att hälarna gjorde ont efter en heldag på stan, så gick lydnadsmomenten riktigt bra.
Några noteringar:

Lakrits reste sig omedelbart när vi gick ifrån på platsliggningen. När jag vände mig om stod han upp, fast fortfarande på sin plats. Jag sade till på distans att han skulle lägga sig och då gjorde han det. Sen låg han stadig som en sfinx hela tiden. Om sfinxar rör huvudet, vill säga...
Tandvisningen går allt bättre. Ikväll var han inte särskilt mycket på domaren, utan redan vid tredje försöket kunde hon syna tänderna. Några gånger till så kan vi vara ganska lugna på det här momentet, tror jag.
Linförigheten stördes i början av att agilitygruppen hade fullt rejs på bortre delen av planen, men ju längre in i programmet vi kom desto bättre kontakt hade vi. Å andra sidan är det bra att överträna störningar.
Både läggande, inkallning och ställande gick bra. Alla var överens om att ställandet var bäst – det moment jag är mest osäker på av dessa. Kul!
Apporteringen var heller inget problem.
Hoppet: här blev det ett dubbelkommando. Jag sade först Hopp, men då tittade Lakrits på mej som om jag talade grekiska med honom, och då sade jag Men kom då! Eller något ditåt. Och då hoppade han och satte sig i urfin utgångsposition. Vi behöver med andra ord träna hindret lite till, så att kommandot sitter som en smäck. Dessutom var han väldigt intresserad av en doftfläck precis framför hindret.

Tack till Susanne, Anette, Gun-Britt och Lisa som var med och kommenderade, tittade och tyckte!

Andrapris

2011-10-09T17:41:00.000+02:00

Det blev ett andrapris idag. Så här blev protokollet:
Samarbetsvilja: Arbetar bra med sin förare genom hela prövningen. A-5.
Sökarbete: Söker i ett väl anpassat tempo. Täcker marken väl och blir därav effektiv. B1-5, B2-5.
Fart: Väl anpassad. C-5.
Uthållighet: Håller bra hela prövningen. D-5.
Näsa: Används väl. E-5.
Dirigerbarhet: Går att hålla inom anvisat område. F-5.
Markeringsförmåga: Bärgar landmarkering 1 bra, 2 bra, båda vattenmarkeringarna bra. G-5.
Skottreaktion: Normal. H-5.
Stadga: Lugn i skott och kast. Lite småljud hörs från början av prövningen. I1-5, I2-4.
Apporteringslust: Spontana upptag med bra inlevereringar. J1-5, J2-5.
Apportgrepp: Mjukt och lämpligt, kunde dock ha lite bättre avlämning vid något tillfälle. K1-5, K2-5, K3-4.
Simteknik: Utmärkt. L-5.
Vattenarbete: Arbetar spontant i vatten. Lugna igångar. M1-5.
Hundtolerans: Hunden piper i passivitet. O-3.
Sammanfattande kritik: En hane som genomför prövningen på ett bra sätt. Med bra markeringsarbete och sökarbete. Hunden ger ett litet ljud från början av prövningen, men blir sedan helt tyst.

Bilden är från 1 oktober, men får illustrera dagen.

Mina kommentarer:
Om pipet är det inte mycket att säga, han pep yttepyttelite i början av arbetet och det var domarna villiga att överse, men sen ökade han tyvärr under passivitetsmomentet, vilket gjorde att vi med rätta tappade en pinne.
Någon avlämning missades lite – jo, det stämmer. Han släppte viltet ett par gånger framför mig, men fick plocka upp det igen och leverera av. Dock inte från vattnet, de satt fint, kanske för att jag peppade honom lite där. Olikt honom med taskiga avlämningar.
Lugna igångar vid vattenarbetet – han var på väg i med riktigt god fart på första markeringen, men halkade till ordentligt på den glashala hällen och blev sedan (tack och lov) försiktigare efter det. Där kunde han ha sträckt sig rejält annars.
Det är ju tråkigt att förstapriset föll på passiviteten, men så är det. Det är nog lite tävlingsvana som krävs. Normalt brukar han inte pipa så när han ser andra hundar jobba, pipet brukar främst komma när han har tråkigt och vi inte gör något alls, bara sitter och fikar osv. Blir spännande att se hur det ser ut på lördag.
Ett fint diplom fick vi iallafall.

Premiären avklarad

2011-10-09T10:56:00.000+02:00

Lakrits är en bra markör och har ett mycket bra sök, sade domarna.

Tyvärr förstörde Lakrits det fina betyget genom att gnälla under passiviteten.

Det återstår att se hur mycket det drar ner betyget.

Annars var jag själv inte riktigt nöjd med fotgåendet, han var lite väl på. Och några vilt lade han ned och tog upp igen och gav mig.
De båda vattenapporterna kom däremot i hand.

Skickat från min iPhone

Kollar in alpackorna

2011-10-09T09:27:00.000+02:00

Mycket arbete i skogen idag

2011-10-09T09:25:00.000+02:00

Inget WT

2011-10-08T19:03:00.001+02:00

Fick just nobben på WT i Sorunda. Men det gör inte så mycket, vi har ju kommit med på två B-prov. Hade ju varit kul för erfarenheten då, förstås, men det blir väl fler tillfällen vad det lider.
Har nu packat ihop det mesta inför morgondagen. Det blir till att stiga upp vid 6, men det ska väl gå, det med. Fotografen stannar hemma, mäktar inte med en hel dag ute i bushen, så jag får klara mig utan foton.
Glöm inte att hålla tummarna nu!

Vilar sött ihop

2011-10-06T17:12:00.001+02:00

Finn en nos

2011-10-06T10:27:00.001+02:00

Resultat från Wij

2011-10-03T19:41:00.000+02:00

Kunde inte motstå lite kantareller och en massa fin taggsvamp. Blev fin middag!

Sök på Wij - förartest

2011-10-03T19:39:00.000+02:00

Idag var det dags för test av förarna: hur många vilt trodde vi fanns därute?

Rena Bulleri-Bulleri-Bock-leken.

”9 jag sade, 9 det var, bulleri bulleri bock.”

Jodå, Lakrits visade rätt tydligt när han ansåg att ena sidan av stigen var avklarad. Och så tog han in en sista på andra sidan stigen. Jag tror att Cia och Anita också klarade utmaningen med glans.

Sedan ett litet test av hundarnas följsamhet:

Skott mot utlagt vilt för senare linjetag
Enkelmarkering med skott åt andra hållet
Tillbakariktning av hund och skick på linjetaget
Tillbakariktning av hund och skick på markeringen

Bortsett från att Lakrits glömde bort att lyssna på mina signaler när han sprungit förbi fågeln på linjetaget (kom på fel sida trädet i förhållande till vinden) så löste han uppgiften galant. Själva testet – att vara följsam och hänga med på vart matte vill skicka en – var inga som helst problem.

Nu är vi färdigtränade med vilt denna sidan Vallentunaprovet den 9 oktober.

Fick besked igår att vi även kommit med på det inofficiella Hasslaprovet den 15 oktober. Som första startande! Nu väntar vi bara på besked om WT den 16 oktober i Sorunda också.

Nytt sök med vilt

2011-10-01T19:26:00.000+02:00

Alla bilder är tagna av Rolf Sävström. Kopiering utan tillstånd är ej tillåten.

Idag var det så dags att testa viltsök igen. Tyvärr hade jag glömt att ta med de snitslar jag kom på när jag lagt mig igårkväll. De hade behövts. Bara att konstatera att det var alltför mycket annat som skulle med, och snitslarna glömdes bort.
Husse och Kasper var med. I Kaspers fall ett tag, på den första rekogniseringspromenaden, sen blev det bilen. I husses fall som markeringskastare och fotograf. Han använde en bajspåse för att slippa ta i de ”äckliga fåglarna”.
Vi började med ett par enkelmarkeringar med kråka. De togs in utan problem, i det första fallet rakt på, i det andra fallet tog han en liten runda innan han fick upp vittringen. Men han var inte runt och cirklade som sist. Skönt.

Kråkmarkeringen var enkel.

Hundar och husse gick till bilen medan jag lade ut viltet: en and, en kråka, en kanin, en trut, en kråka till och en korp. När jag var klar återkom husse med Lakrits. Jag fick in tre vilt per omgående: truten kom in först (och den trilskades Lakrits med sist, så det kändes mycket bra), en kråka (kråkan höll han i vingen och tappade kanske tio meter från mig, omtag och sedan fint in) och så anden.

Den stora truten var inget problem idag.

Lakrits får lukta lite extra på den fågel han ratade häromsistens.

Bra fokus vid inhämtningen av kråkan.

Greppet på anden är kanske inte optimalt, men in kommer den.

Sen var han långt ute och jag tyckte han hade något i munnen så jag visslade inkallning. Då kom han in med den bajspåse husse haft om handen när han kastat markeringar och som han sedan hade tappat i skogen. Häpp! Duktig hund som ser till att vi inte skräpar ner i naturen ...
Därefter gick han tomt, kom in igen, jag låtsades som ingenting och bara spanade ut i skogen, han försvann igen men återkom på nytt utan byte. Då kopplade jag upp honom och lämnade hos husse för att gå ut en runda själv och se exakt var de kvarvarande djuren låg.
Nu blev det uppenbart hur dumt det var att jag hade glömt snitslarna. Jag hittade kråkan rätt snabbt, letade sen länge innan jag hittade kaninen. Korpen hittade jag överhuvud taget inte. Hur kan man tappa bort en stor korp på en begränsad yta i skogen?
Nåväl, jag skickade Lakrits åt kråkhållet. Han sprang kanske fem meter förbi men fortsatte i en vid båge bortåt vänster, längre åt sidan än jag hade rekat nu. Strax kom han tillbaka med korpen! Jag hade lagt den längre åt sidan än jag var medveten om. Duktig hund.

Korpen hämtas in.

Sedan tänkte jag dirigera honom till kråkan, som låg ganska nära, men han ville inte riktigt rikta in sig åt rätt håll. Då struntade jag i det och bytte plats och skickade mot kaninen istället. Och se där kom den in.

Kaninen ser ut att klappa Lakrits på huvudet.

Härlig stilstudie.

Inga problem med avlämningen.

Bytte plats igen och ställde mig lite rakare mot kråkan än sist, och nu stod han uppmärksam på min dirigeringshand. Jag blåste stopp, men han hamnade lite för långt ut, och tog sedan inte min Höger-signal. Istället vimsade han iväg åt vänster (f.d. korphållet) och jag blåste inkallning och stopp på nytt. Nu hamnade han tillräckligt nära kråkan för att jag skulle kunna blåsa ett närsök med låg hand när han tittade på mig. Den signalen tog han fint. Några sekunder senare hade han plockat upp kråkan och kom därmed in med sista apporten.

Sista kråkan kommer in med lite extra garnityr.

Lite missar, alltså, men de flesta var allt mina: glömda snitslar, bristande dirigeringskunskaper ännu osv. Att han gick tom där i mitten av söket har jag ingen riktig förklaring till, mer än möjligen att jag visade att jag själv blev osäker på var viltet fanns. Men likadant är det ju på ett riktigt prov, eller för den delen när vi tränar för Anita, så det ska ju inte behöva betyda nåt. Vi har tränat tillräckligt många gånger utan att jag har vetat var viltet ligger för att detta inte ska behöva vara något problem. Jaja...
Han kom iallafall in med alla till sist och vad jag kunde se stod han inte och ratade några fynd för att istället springa vidare.
Till sist gick vi ner till lilla dammen för att testa av vattenapportering av trut. Det har vi aldrig provat tidigare. Jag tog med både truten och anden ner dit. Nu fick husse kasta igen medan jag skickade Lakrits en bit uppifrån stranden. Det var inte något jätteavstånd, men några simtag krävdes för att få in fågeln, plus att det var lite vass där i kanten som kunde strula till det hela.
Husse kastade truten lite från sidan en bit bort och Lakrits tog en båge mot honom när han skulle hämta fågeln istället för att simma raka vägen. Sen kom han däremot rakt in med den i ett bra grepp. Tyvärr släppte han den och skakade sig någon meter framför mig. Jag sade då till honom att ta upp den igen och lämna av i hand, varpå han gjorde det.

Ut till truten efter att ha svängt om vid Rolf.

In kommer truten i bra grepp.

Han börjar skaka sig tidigt. Jag sträcker fram händerna, för jag ser att han kommer att släppa ...

... och det gör han ju också.

Jag bad nu husse att kasta anden istället. Den hamnade på ungefär samma ställe och Lakrits tog samma sväng runt för att ta sig ut till fågeln. Det var fortfarande i vattnet, men inte raka vägen, alltså. Denna gång lämnade han däremot av i hand, om än med viss nöd.

Anden på ingång.

Otroligt vacker spegling i vattnet.

Full fart upp på land med anden.

Lämnar av i hand, även om matte fick sträcka sig en aning.

Jag bad husse om ytterligare ett trutkast. Denna gång skickade jag honom på en dirigering istället och han gick då rakare. Tyvärr fick han bara tag i ena vingen, och tappade greppet när han var halvvägs in. Ett nytt grepp, fortfarande i vingen, men bättre denna gång, och så kom den ända in till mig. Jag backade lite för säkerhets skull och fick den i handen före skakning. Jättebra! Nu känner jag mig rätt säker på att kommer det en trutvattenapport på provet så har han goda chanser att greja den.

Tjoho, ut igen!

Den här gången är greppet lite sämre.

Detaljstudie.

Attans, vad stor den var den här gången!

Lämnar ändå fint till matte.

Med den fina avlämningen lät vi oss nöja.

Nu pausar vi med viltsök till på måndag, då det är träning på Wij igen.

Lite nyfiken är man ju

2011-09-30T12:02:00.000+02:00

Tiningsdags

2011-09-30T12:01:00.000+02:00

Ratar fåglar!

2011-09-28T11:42:00.002+02:00

Igår var det dags för träning på Wij igen. Vi blev tre ekipage: Acke, Reko och Lakrits, som startade i nämnd ordning. Anita hade förberett ett b-provs-upplägg, vilket innebar att vi körde en i taget. Först två enkelmarkeringar på land med skott (en duva och en kråka), sen ett rätt stort sök på 7 vilt, varav två i vattenkanten ute i vassen, till sist två enkelmarkeringar i vatten med skott (ikastade änder, så korta avstånd).
Jag var med och tittade på Acke, och hans sök var jättefint! Till och med en liten dirigering till en kvarvarande duva på kort avstånd funkade jättebra.
När Reko körde värmde jag upp Lakrits med en massa lullande och snirklande runt träd och buskar, så jag såg bara hans två första landmarkeringar. De gick å andra sidan snabbt och effektivt.
Så var det vår tur. Han var fokuserad på landmarkeringarna och sprang direkt rakt ut till rätt område. Men sen vart det en del kringflackande runt bland träden innan han hittade rätt. Anita tyckte efteråt att han varit sig olik redan där, och det har hon nog rätt i, även om jag inte reflekterade över det just då.
Fotgåendet bort till söket gick helt okej. Det var inte mycket vind alls, så inte mycket att ta hänsyn till. Jag skickade honom och han kom rätt snart in med en fågel. Nästa skick ledde honom till en trut uppe i backen. Han stod länge där och nosade, men gav sig sedan av därifrån! Detta har aldrig hänt med honom förut. Trut har han tagit tidigare, så det var inte det att det var en obekant doft. Jag tog in honom och Anita gick upp till truten. Nu skickade jag honom direkt upp dit på ett linjetag. Han sprang rakt upp en bit mot truten, men vek sedan plötsligt av ... innan varken jag eller Anita hann stoppa honom hade han istället hittat en kanin som han glatt sprang in med. Det var ju bara att tacka och ta emot, även om det inte riktigt var så vi menade. Han ville väl blidka med annat byte ...
Nu tog Anita istället den trilskandes truten och kastade som en markering, varpå jag skickade Lakrits som en sådan. Jaha, nu gick det minsann bra att ta in den!
Om jag nu minns alla turer rätt, så var han därefter i vattnet en sväng utan att ta in något. Anita, som visste var hon kastat i fåglarna, menade att han var i precis rätt vassområde för en and. Istället sprang han upp på land igen och nosade vid en granhög. Där ratade han så en kråka ... Tillbaka ner i vattnet och tog in en and.
Sedan tog han in en närbelägen duva utan problem. Nästa and kom in rationellt och bra från vattnet.
Så var det då den där kråkan ... Jag skickade honom rakt på den, och han stannade och nosade. Jag peppade lite och nu kom den in bra. Varför den tidigare tvekan?
Nu fanns det bara en trut kvar, allra längst ut. Jag provade att skicka, men han kom inte ända ut, verkade lite trött. Istället tog han nog en ny vattenrunda. Anita gick och stöttade genom att vara lite ljudlig där borta, utom synhåll för mig, och jag skickade på nytt. Nu sprang han rakt ut och gjorde enligt Anita ett snyggt upptag utan minsta tvekan. Avlämningarna gick utmärkt på alla vilt.
Jag fattar ingenting ... så här irrationellt har han aldrig betett sig tidigare. Anita menar att det händer då och då att hundarna får hjärnsläpp utan att vi kan analysera fram varför, och att nästa gång går det oftast bra igen. Gör det inte det, får vi börja fundera mera ... Men kanske kan det vara så att alla spöken, rassel, dumpe och så vidare från i söndags fortfarande ligger i bakhuvudet på lillpojken, att han helt enkelt var trött i mössan fortfarande och inte riktigt orkade med allt? Jag ska ligga lite lågt nu ett par dagar träningsmässigt med honom. Satsar på att göra ett nytt viltsök med honom på lördag, så tar vi det ganska lugnt tills dess.
Iallafall, vi hade ju två vattenmarkeringar också. De plockade han in utan minsta tvekan. Plums i vattnet, genom vassen, några simtag och upp på land igen. Här var han lite för snabb att skaka. Vattnet börjar väl bli kallt. Första fågeln droppade han på backen, den andra fick jag med knapp nöd i hand. Något att tänka på till provet, är ju van att få även vattenapporterna i hand utan problem.
Jag fick med mig en trut och en kråka, hans lilla bakläxa. Så nu har jag träningsvilt i frysen ett tag framöver.

Lakrits har gjort MH

2011-09-25T20:32:00.000+02:00

Idag var det MH på VaBK. Först figgade jag för några hundar, bl.a. brorsan Acke som gjorde illa nosen och apporterade grejer hej vilt. Han var showig, men bra – såklart. Som femte hund gick jag så med Lakrits efter att ha vilat över hund nr 3. Carola var snäll och hjälpte mig att fota.

På väg ut till starten.

Vi ska runda pinnen och hälsa på testledaren.

Visst, klart du får gå iväg med mig!

Kroppsspråket visar tydligt att vi har en bra bit kvar vad gäller hanteringen.
Men vi har ju just börjat träna detta, så jag är inte alls förvånad.
Kontakt: 1a-5, 1b-4, 1c-5

Leklusten var det inget fel på.
Lek: 2a-5, 2b-4, 2c-3

Vi hade problem med harmaskinen idag, så en av figgarna fick springa med haren istället. Detta intresserade Lakrits mer än själva haren, så här dyker han upp efter en stunds figgejakt.

Samma sak andra gången: han kollar snabbt av haren ...

... och springer vidare efter figgen.
Förföljande/gripande: 3a-1, 3b-1

I passivitetsmomentet var han lite aktiv först, men lugnade ner sig under andra halvan.
Aktivitet: 4-3

Avståndsleken var intressant, men lite hotfull. Skäller till.

När figgen talar med honom går han fram och börjar leka.

Sen var det fullt lekös.
Avståndslek: 5a-3, 5b-3, 5c-3, 5d-5, 5e-5

Fotot är taget precis när Dumpe kommit upp. Lakrits hukar sig och stannar.

Sen är han rätt snabbt framme och kollar ...

... och vänder upprörd tillbaka till mig ...

... innan han går fram till overallen igen.

Jag har gått fram halvvägs och genast är det lugnare.

Jag står ända framme och Lakrits sträcker sig låååångt fram och nosar.

Jösses, vad nyfiken man är.

När jag har hukat mig hos honom blir han glad.

Promenaderna efteråt är inga problem. Han luktar lite på den.
Överraskning: 6a-2, 6b-3, 6c-3, 6d-1, 6e-3

Skramlet lockade genast till undersökning.

Vad var det nu då som lät?

Jag kan strax gå fram och klappa om honom. Duktig pojke!
Ljudkänslighet: 7a-1, 7b-5, 7c-1, 7d-2

Lakrits reagerar på spökena direkt då de kommit fram.

Han skäller en hel del ...

... och visar ragg.

När de närmar sig ännu mer än detta, backar han tills han stöter emot mig.

Jag släpper kopplet och går snart fram till ena spöket. Lakrits rundar.

Då kommer han fram och nosar.

Va? Matte, vet du? Det är en människa!

Första gången jag ser ett spöke få en så ordentlig slick.

Även nästa spöke hälsas nu på med entusiasm, redan innan jag gått dit.
Spöken: 8a-3, 8b-5, 8c-2, 8d-3, 8e-4

Dags att leka igen. Snäppet mindre intensiv ...

... men en bra leklust ändå.
Lek 2: 9a-4, 9b-4

Skotten, med eller utan lek, reagerar han inte på.

Skott: 10-1

Beskrivare: Ammie Hultin

Hörni, ska vi göra nåt mer kul nu?

Redovisning av protokollet.