Senaste inläggen

fredag 30 november 2012

Föredrag om belöningar

Ikväll var det ett superintressant föredrag om belöningar. Det var så fullspäckat att det inte ens går att försöka sammanfatta det, man kan säga att det var klickerträning ner på minsta skruv- och mutternivå med beteendevetarstuk. Då förstår ni kanske ... eller inte.
Förhoppningsvis kommer det en pdf på hela föredraget. Det kan behövas, för vissa saker vill jag nog gå tillbaka till både en och två gånger. Jag träffade Terese och Tina där, så några har jag iallafall att bolla tankar och frågor med som säkert dyker upp när jag ska försöka att börja tillämpa det här i praktiken. Och oj, vad jag har tränat fel i alla år. :) (i synnerhet med Kasper)

Emelie Johnson Vegh och Eva Bertilsson har ett förflutet inom lydnad och agility,
men talade mycket generellt om belöningar.

Några hastigt nedtecknade stödord: (knappast till hjälp för nån annan än mig)

Antecedent Behavior Consequence (på engelska för att få initialerna ABC)
bort med skräpet
Förstärkningar av beteenden mellan klick,ta  fram belöning, ge belöning, avsluta belöning, nytt beteende
Vad är optimalt i denna situation? Framåt, godisficka?
Om man lägger belöningen precis när beteendet tar slut – eller lite före – blir det lättare ta bort förstärkaren.

Första belöningen: ngt bra så fort som möjligt, sen starta det man egentligen ska träna.

Om hunden tittar bort eller drar iväg när belöningen är slut:
ändra miljö, skynda med nästa kommando direkt efter belöningen.

I svårare miljö:
Två leksaker, lek. Tack ta den! Kan byta leksak utan sticka.

Belöning t transport t tex kissfläck, bur, filt.

En viktig sak de sade: utebliven belöning vid fel och utebliven belöning vid kedjning blir ju för hunden samma sak.

Tina har sammanfattat föredraget mycket bra.

lördag 24 november 2012

Barnkalas

Idag var det barnkalas och vi skulle träffa Jungman igen. Om det inte var för att jag så kapitalt missbedömde tiden så att vi inte alls kom till överenskommen äng en halvtimme före kalaset. Tanken var lite hundröj före, men så blev alltså inte fallet.
Vi visste ju att Jungman redan var på plats, så båda hundarna fick tills vidare stanna i bilen.
Snart skulle Jungman ut på pinkning och då tog jag ut Kasper också. Jungman ville gärna leka med sin nya hundkompis på gräsmattan, men det var inte besvarat. Kasper visste nämligen var han hade hamnat: utanför det hus där det alltid serveras goda kaksmulor på golvet!
Han ville alltså med bestämdhet in så fort det bara gick. Nu uppskattade inte matte dessa idoga koppelryck, så det tog sin rundliga tid att komma in i huset. Men sen ... dammsugarnosen gick för högtryck och ingen smula lämnades oäten. Födelsedagsbarnet tappade dessutom en hel kaka... vem var omedelbart på plats, beredd att träda i städtjänst?

Ytterligare en stund senare fick Jungman ett grisöra. Så länge han höll i det och tuggade på det fick han behålla det. Men så var han ju lite valpigt oförsiktig och lämnade det en decimeter bort. Vips var Kasper där och norpade det. När så Jungman närmade sig Kasper på nån meters avstånd fick han rejält morr till svar. Lille Jungman fick sig en hård lektion i den tuffa hundskolan.
Jungman verkade inte ta åt sig så särskilt. Låtsades som att han ju ändå hade tuggat klart och visst kunde låna ut örat ett tag, bara han fick tillbaka det sen. Och det fick han ju. Jungman är en cooling, tog det väldigt lugnt bland barn och vuxna. Enda gången han skällde lite var när han fick ett ryck och ville leka lite med Kasper inne.
Lakrits, då? Det blev aldrig läge att plocka in honom, så han fick en alldeles egen promenad när vi kom hem igen. Nästa gång, Lakrits, ska du få första tjing på att leka med Jungman!

Tre akvarelltavlor

Har nu satt passepartout på tre akvareller som ska skickas ner till Skåne. Hoppas de kommer till glädje! Och blir det export, vill jag få en bild på det! :)

Metspöet.

Fårhage.

Italiensk piazza fritt efter Nora Dalzell.

tisdag 20 november 2012

Jungman på besök

Storpudeln Jungman, 10 veckor, kom på finbesök. Vi började med att gå till gröna ängen där han fick lära känna Kasper till att börja med. Det funkade bra och Kasper var mer intresserad av människorna än valpen, så jag plockade fram Lakrits istället.
Han tyckte det var buskul med valpen. Han fick ha koppel på först medan vi kollade av hur Jungman reagerade på den stora buffliga svarta hunden, men snart åkte kopplet av och de busade runt. När det blev lite läskigt sprang Jungman in mellan benen på någon lämplig människa, men snart var han ute igen och lekte.
Väl inne somnade Jungman som en stock på golvet. Det var jobbigt att leka så intensivt med de stora hundarna.
Sen blev det lite lek- och träningstips, middag till människor och hundar samt en klicker och bilsele med hem.
Jungman känns väldigt cool, har lätt att koppla av. Nu ska vi träffas igen på lördag på barnkalas. Det går säkert lika bra då.

torsdag 15 november 2012

Tufft med träddummies

Igår satte jag upp plastband i dagisskogen. De syns inte superbra på avstånd, vilket kan vara bra om de ska få sitta kvar. Jag själv vet ju å andra sidan ungefär hur de är placerade. Ungefär hälften röda, hälften gula.
Lakrits var duktig idag, sprang med konfidens.
En liten incident, dock: Jag hade hängt en dummy en bit upp på en liten kvistnabb. Den lokaliserade han och försökte få ner den. Den satt tydligen så bra fast att när han drog rakt ner så satt den kvar. Istället för att ligga i och jobba på saken, attackera den från annat håll eller så, så bara dissade han den när han inte
fick ner den meddetsamma. Istället började han ett litet eget privat sök därute runt det lilla trädet, hoppades väl på ytterligare någon dummy i trakten. Jag såg vad han gjorde och skällde ut honom efter noter. När jag så gick fram till honom låg stackaren ner för att blidka mig. Det blev kanske en lite väl tuff utskällning för liten labbe. Å andra sidan är det en dödssynd att dissa en funnen apport!
Jag klappade om honom och när han gaskat upp sig skickade jag från typ två meters håll och gav mig
inte förrän han fått ner den. SÅ hårt satt den ju inte. Han lyckades och det blev jubelbelöning. Sedan gick vi tillbaka och gjorde om övningen. Nu kunde han bra! Ny jubelbelöning.

Idag gick vi i en annan skog och jag hade bara en fickdummy med mig.
Det var iallafall läge att testa av hur gårdagens övning fungerade idag. Jag hängde dummyn på en liten kvistnabb precis som igår, och skickade dolt. Han hittade dit, fick inte heller nu ner den meddetsamma. Jag hejade på från avstånd med uppmuntrande hejarop, och vips var den nere. Jättebelöning igen.
Lite senare gjorde jag om igen (lite andra övningar däremellan) och denna gång satt dummien lite mer lättillgängligt, så han fick ner den på en gång. Bra där!

Det jag också kan konstatera är att han springer med allt bättre konfidens utåt även när jag har gömt dolt, utan att han sett vad jag har för mig. Det är mycket roliga framsteg!

tisdag 13 november 2012

Dirigering på hygge


Vada i februari 2012.
Foto: Rolf Sävström

Idag sken solen fint när Annika och jag samlades för att köra lite dirigeringsträning på hygget vid Gävsjövägen. Vi lade ut fyra snitslade högar med dummies medan hundarna var kvar i bilarna. Ja, Kasper var med och inspekterade, förstås.
Sedan äntrade vi granitkullen, varifrån man har god utsikt över hela träningsområdet. Vi turades om med att skicka, och jag började med Lakrits. Skulle det bli för svårt med ett helt dolt, obanat mål på andra sidan hygget (och en del sanka ställen på vägen dit)? Det gick faktiskt över förväntan. Han höll en något långsamt tempo, vilket han gör när han inte är helt konfident, men han nådde fram, hade tur med vinden och fick vittring direkt.

Annars kan man väl sammanfatta träningen som att man kan avläsa respektive hunds status tydligt på den tid det tar att hämta in en dummy: elithunden Cheysie tar in sina lekande lätt, även om matte får korrigera något ibland. Lakrits och jag får jobba lite mer, linjerna blir inte alltid spikraka, några gånger missuppfattade/tog han inte mina anvisningar, men på det hela taget går det bra att greja dessa ganska långa dirigeringar inklusive en del stopp-, vänster- och högermanövrer. Men: det tar bra mycket längre tid för oss, vi får meka mer innan han når fram. Det där betraktar jag som orutin, framför allt hos honom – att våga lita på att matte vet, även om han själv inte har en aning – men även hos mig, som kanske klantar till det lite eller är lite otydlig i vissa dirigeringssituationer. Ger vi det lite tid och mer träning så är vi snart där!

Det var bra att ha fyra områden. I början var det såklart svårast, innan hunden varit vid ett område och sett dummyhögen. Sen blev det lättare när minnesbilden fanns, men då försvårade vi genom att flytta lite på oss eller stoppa halvvägs ut och skicka åt vänster eller höger. Någon gång blev det stopp (på skapligt nära håll) och sedan belöningskast från kullen. Mot slutet kastade vi störningsmarkering åt annat håll före skick mot något av områdena, sista varvet till och med en dubbelmarkering följt av skicka och sedan intag av de båda markeringarna. Detta gick kanon, så jag är på det hela taget nöjd med träningen.

Allra bäst var nästan när jag blåste stopp mitt när Lakrits var i den allra blötaste sankmarken, och han stannade direkt, så att det skvätte om det! Det minnet bär jag med mig när vi nu tränar vidare för att ytterligare befästa alla dirigeringskommandon.

Nu är det också spikat att jag anmäler oss till Labbecampen 8–12 juli 2013. Hoppas vi kommer med, verkar så himla kul!

torsdag 8 november 2012

Tomtar i tryck

Det är så roligt, jag har sålt och tryckt upp mitt första akvarellalster!
Bara för en symbolisk summa, förutom tryckkostnaden då.
Men jättekul är det att mitt alster nu ska spridas för vinden. Eller brevbäraren.


Framsidan (vikt kort).

Inneruppslaget.


söndag 4 november 2012

Skogspromenad med ryggrad och dolda linjetag

Lockade med både husse och hundar ut på en skogspromenad bortåt Kö-ö-högsskogen. Jag hade med fem dummies och ett par bollar och lade ut dummies lite här och där under promenaden och skickade tillbaka.
Ibland blev det lätta, men långa, utmed stigen, någon med avslut upp på hög sten. Ibland lyckades jag utnyttja någon stigkrök så att han fick gena rakt igenom, eller så vek vi av in i terrängen och skickade snett tillbaka. Några gånger kastade husse markeringar in i trasslig terräng med bäck, fallna träd, stubbar och allmänt ris.
När vi gått en bit beslutade jag mig för att släppa Kasper. Visste att han glatt skulle jaga iväg, men hoppades att han inte skulle behaga vara borta alltför länge. En bra årstid iallafall att släppa honom på med tanke på vildlivet. Och han behövde verkligen få sträcka ut en stund. Han gjorde så klart en rivstart och innan jag hann få upp pipan hängde Lakrits på. Argt försökte jag kalla tillbaka honom, men det var som förgjort. Inte förrän Kasper gjorde en båge tillbaka runt oss kom Lakrits inom förståndshåll för en inkallning. Jag lät honom veta att han gjort riktigt fel, och resten av promenaden lyssnade han nogsamt när jag sade att han skulle hålla sig hos oss och inte hos storebror.
Så gick vi vidare och gjorde lite apporteringsövningar här och där. Kasper kom tillbaka en gång och fick godis och stack igen. Sen kom han tillbaka rätt snart igen, just när husse höll på att kasta markeringar till Lakrits, så jag kikade inte så noga först. När Lakrits skickats för att ta in en markering kollade jag in lillpojken, tänkte ge honom en godis för att han kom tillbaka så fint. Men då såg jag: han hade hittat en ryggrad och höll på att tugga loss på den som bäst. Första instinkten var ju att ta den ifrån honom, vem vet vilka bakterier etc den innehöll? Men så hejdade jag mig. Här har han kommit tillbaka frivilligt till sin matte, stolt uppvisandes sin bästa hittegrej, och nu var han där, lugn och stilla vid min sida. I och för sig tuggandes på ryggraden, men ändå. Jag bestämde mig för att låta honom få ha den (men inte Lakrits!). Bättre belöning för gott uppförande kan man knappast tänka sig.
Mums, vad snäll matte är som låter mej behålla denna!
(dock kom den inte med hem)

Så vi gick vidare längs stigen, och Kasper hängde på. När vi andra gått en bit tog han sin älskade ryggrad och skuttade förbi oss. Kanske 50 meter framför lade han ner ryggraden och tuggade vidare. Och så höll det på. Vi varvade varandra framåt längs stigen och gjorde små Lakritsövningar här och där.
Ända tills vi kom till ett T-kors och jag inte höll koll på hundarna, eftersom jag instruerade husse i hur han skulle gå in snett genom stigvinkeln och droppa tre apporter i en linje. Under den lilla stunden övertog nog Lakrits ryggraden, för rätt var det var kutade Kasper förbi tommunt och försvann in i skogen åt vänster. Jag röt till Lakrits att genast komma, och det gjorde han, även han tommunt. Han insåg nog att ryggraden inte var hans... Vi gick ner till det ställe där Rolf kom ut och medan jag skickade Lakrits att plocka in de tre apporterna gick Rolf och hämtade ryggraden och ropade på Kasper. Kasper återvände genast och fick lycklig tillbaka sitt ben.
Det visade sig att den sneda linjen inte var så spikrak som jag hade önskat (liten kommunikationsmiss där) men efter lite dirigering redde Lakrits ut situationen och bärgade hem alla tre.
Vi traskade vidare och började närma oss grusvägen. I sluttningen bad jag Rolf lägga ut tre apporter bland de många stenar som låg där, varav en på andra sidan stigen, medan vi fortsatte nerför backen. Kasper hängde fortfarande på, bärandes sitt ben. Precis där jag tänkte gå in för att vända upp mot stenarna kilade Kasper in för att få tugga vidare på ryggraden. Jag satte Lakrits ner och passade på att koppla upp Kasper och förtöja honom i en liten tall medan Lakrits och jag sen ställde upp för de sista apporterna. Ville inte riskera att lillfläcken skulle springa ut på bilvägen medan jag hade full uppmärksamhet på dirigeringen.
De två första apporterna tog Lakrits jättefint. Jag visste ju ungefär var de låg, och skickade som ett därsök: Ut, Stopp och sedan Sök. Men på den tredje hade vi åter missuppfattat varann. Jag hade trott han skulle lägga den på andra sidan stigen ungefär i samma linje som de båda andra, och det var dit jag skickade Lakrits. Men han hade gått en bit ner på stigen innan han lagt ut den tredje, så även om den låg på andra sidan stigen var den bra mycket närmare oss, fast klockan halv tio snarare än klockan tolv. Rolf såg nu hur fel jag skickade och berättade hur den låg, så jag blåste stopp och dirigerade sen ner Lakrits till rätt område. Någon småmiss i kommunikationen Lakrits och mej emellan, men på det hela riktigt bra. Och hem kom den!
Jag är alltså supernöjd med båda hundarna, men allra mest med Kasper. Kan det vara något för framtiden att ta med ett litet ben, gömma det fem meter från stigen, låta honom nosa rätt på det och sen ha det under promenaden? Både lös storebror och själva ryggraden i sig utgjorde mäktiga stadgeretningar för Lakrits, särskilt i början, så det var mycket nyttigt på många sätt.
Den sista biten tillbaka till bilen gick vi längs grusvägen. Husse och Kasper gick före och Lakrits och jag gjorde en avstickare ner i skogen för att se om vi såg mer svamp (hade råkat hitta lite utan att det alls var meningen). Det gjorde vi nu inte, och precis som vi var uppe på vägen igen hördes kloppetiklopp bakifrån. Attans snabbt fram med kopplet, som jag inte ens hann sätta på, utan bara slog i en ögla runt hunden. Så passerade två hästar med ryttare. Jag blåste låg stoppsignal med höjd tennisboll, och Lakrits satte sig blickstilla medan hästarna skrittade förbi. Jag hejade på dem och när de började trava för att sen falla in i galopp i nästa kurva kastade jag belöningen ner i skogen. Lakrits brukar sköta sig bra bland hästar, men det är ju dumt att chansa, bättre att förstärka det goda beteendet ytterligare.
En bättre skogspromenad får man leta efter!

lördag 3 november 2012

Rottisträning

Ja, inte för att träna rottis, utan att träna mina hundar att vistas lugnt och fredligt tillsammans med en rottis.

Det är framför allt Kasper som har dåliga erfarenheter av rottweilers, och han har nog dragit med Lakrits i leken. Kasper blev påhoppad av en grannhund en bit bort när denne hane var 6-9 månader. En blandis, tror jag numera, men när den var liten såg den precis ut som en rottis. Den var lös och hoppade rakt fram på Kasper när vi gick förbi på gatan (kopplat) utanför deras tomt. Den ville nog leka, men hade inga hundmanér, utan var väldigt rakt fram och burdust på. Inga nigningar eller annan lekattityd. Eftersom den hoppade fram stirrandes stint på Kasper blev han som galen (en liten hund har ju ofta ett hävdelsebehov gentemot större hundar) och mötte upp direkt. Jag hade skaplig koll på Kasper i och med kopplet, men den lösa hunden bara hängde med hur vi än svängde runt, och det tog ett tag innan matten hann fram och drog undan sin telning. Sen dess har Kasper hatat den trädgården/hunden och även andra rottisar när vi stött på dem.

Att de båda sen blev attackerade av en rottis vid Klinga för en dryg månad sedan har ju inte direkt förbättrat saken ...

Så nu skulle bägge hundarna med och gå en promenad med Anitas fina rottistik Aquila. Vi hade bestämt möte i Lilljansskogen, som ligger rätt bra till mellan oss, men gissa om vi blev förvånade när man just idag hade en löpartävling just där. Nå, efter lite habrovinker hittade vi ett bra ställe att hålla till på.

Jag tog ut Kasper först, och han reagerade inte det minsta på Aquila! Han ville givetvis nosa i sedvanlig gårdisstil, men kunde också gå fint nära mig när jag bad honom. Aquila brydde sig inte alls om denna lilla fläckiga hund. Kasper gjorde ett par försök att nosa henne i baken efter en stund, men när jag klickade kom han istället för en godis.

Klicker och godis gällde även för Lakrits. Han var nog aningen mer avvaktande och hade aningens ragg i början. Men efter att intensivt ha gått och nosat i gräskanten en stund (avledande manöver?) och jag klickat en del så lade det sig. Aquila, å andra sidan, var mer intresserad nu, för det här var ju en labbe bra lik hennes egen brorsa, tillika Lakrits kullbrorsa. Komplicerad familjehistoria, det där.

Lakrits kom aldrig lika nära inpå som Kasper, men det kändes helt okej och avdramatiserat. Innan Kasper fick komma in i bilen gjorde vi en enkel liten platsliggning med Aquila och Kasper, med koppel på marken och nära avstånd, för den händelse ... Men det gick bra, efter nån halvminut började Kasper gnälla lite och markera med höger framtass: ser du att jag ligger, matte? Jag ligger faktiskt! Där bröt vi och belönade.

Något sådant gjorde vi aldrig med Lakrits, men det hade säkert gått bra, det med. Istället bytte vi och plockade ut Acke, medan Aquila och Lakrits fick hoppa tillbaka in i bilarna.

Jag hade klurat lite på några övningar för att träna avlämningar, och fått lite fler tips av Annika. Väl förberedd med ett ark idéer gick vi alltså iväg en tredje runda, denna gång in i en tom hästhage. Vi testade lite allehanda grejer, och de två saker som verkar fungera bäst var extern belöning bakom att skicka till efter fint avlämnande samt att tjoa till lite med en boll precis när Acke plockat upp dummyn och sedan kasta bollen som belöning efter fin avlämning. Hoppas att detta är lösningen till deras problem, för jag vill såklart se dem plocka hem ett förstapris i b-prov snart.

fredag 2 november 2012

Halvdolda linjetag

Idag tog vi en tur i dagisskogen. Där finns en ganska kort stigslinga som går runt bland blåbärsris, stenar och blandskog. Jag har kastat/lagt lite apporter där tidigare, men inte på detta sätt.

Medan vi gick kastade jag ut några dummies väl synliga på väl utvalda platser medan Lakrits såg på. Tanken var att jag skulle kunna identifiera ställena ”bakifrån”, från ett annat håll på stigen, som alltså går ungefär i en cirkel.

Den första jag lade tänkte jag att den tar vi alldeles på slutet, när vi närmar oss starten igen, men kommer från helt fel håll? Skulle det bli för lång väntetid och för svårt att hålla koll på?

Sedan lade jag två i en tänkt linje: en i blåbärsriset några meter från stigen och en längre in, invid en gran jag hoppades att jag skulle känna igen från andra hållet.

Så rundade vi området och jag upptäckte hur många fler granar det fanns ... Nå, jag trodde jag hade koll på rätt gran och chansade på att skicka på ett linjetag. Rakt på! Skickade i samma linje igen, och han stannar inte för att nosa på första stället, utan fortsätter ut till den andra i riset. Tjoho!

Vi gick en liten bit till, och så lade jag ut två dummies, en invid ett tvådelat ljust träd, och en i själva klykan. Sen fortsatte vi ytterligare en bit tills jag trodde jag skulle få en bra linje om vi vek av från stigen lite in mot mitten av cirkeln. Men dessförinnan kastade jag en störningsmarkering åt andra hållet, ut från cirkeln. Den hamnade mycket bra bakom en stor mossig sten.

Så traskade vi in en bit i riset. Jo, där såg jag den tvådelade stammen! Jag skickade på linjetag igen, och lika rakt på denna gång. Nästa gång blåste jag Stopp halvvägs ut och sedan Back. Satt som en smäck.

Nu fick han ta stenmarkeringen inifrån där vi stod, men som ett linjetag istället. Jajamensan.

Så insåg jag att vi var nog inte så långt från den allra första dummien om vi vände oss om i en ny riktning. Jag var inte helt hundra på exakt var den låg sett från det här hållet. Nu gissade jag för första gången lite fel (man kanske borde sätta upp lite plastremsor på några strategiska ställen här?) och skickade honom för långt åt höger. Något bra linjetag blev det ju därför inte, men å andra sidan fick jag här besked om hans minne: han drog sig själv åt vänster innan jag hann ingripa (det var lite dolt i nerförsbacke där) och vips hade han hittat den allra först utlagda!

Vi avslutade med lite busmarkeringar som belöning varvat med en dubbelmarkering innan vi gick hem igen. Dags att försvåra lite här, kanske?

torsdag 1 november 2012

Kiss och dirigering

Igår kväll upptäckte Sara och jag att Lakrits i sömnen kissat lite på en filt i soffan. Hmm, så där brukar han aldrig göra? Får hålla koll på det, och om det uppträder igen blir det allt ett veterinärbesök för att kolla att det inte är nån urinvägsinfektion eller något annat.

Idag blev det fortsättning på gårdagens dirigeringsträning. Vi höll till på gröna ängen och jag gjorde tre områden igen: vänster, back och höger. En gång sprang han höger när jag sade Back, men i övrigt gick det kanon. Blåste också stopp någon gång och belönade med bollkast istället för dirigering. Tack för den påminnelsen, Annika!

Vi fortsätter nu ett tag på den här nivån, får försöka variera platserna bara.

Kasper var uppbunden medan vi tränade dirigering, och rätt var det var kom det en man (bakom min rygg, så jag såg honom inte först) och gick förbi rätt nära Kasper. Kasper gillar normalt folk och brukar svassa rejält i hopp om godis eller klapp. Men nu började han skälla och gå på riktigt ordentligt. Jag satte Lakrits en bit ifrån och gick fram till dem. Mannen verkade helt lugn över läget, så jag frågade om han hade något emot att ge hunden en godisbit. Nej visst, det gick bra. När han gett Kasper godiset blev han såklart lugn och kelsugen istället och nu frågade mannen: Det är en dansk-svensk, va? Häpp, han var visst hundvanare än jag anade, inte många som klarar att identifiera denna ras! Att han skällde så inbillar jag mig berodde på att vi tränade och jag hade dummisar liggande på marken och Kasper tyckte att mannen kom för nära och vi behövde skyddas. Eller nåt. Annars har jag inte en susning ...